Modern eller mossig? Hugo Bergroths Finlandssvenska 90 år
4/2007

Lisa Södergård

Janne Rentola

Modern eller mossig? Hugo Bergroths Finlandssvenska 90 år

Hur står det till med svenskan i Finland? Vad har hänt sedan Hugo Bergroth skrev boken Finlandssvenska år 1917? Är samma problem fortfarande aktuella eller har något förändrats? Vilka utmaningar står språkvårdarna inför i dag? Det här är några av de frågor som diskuterades under det seminarium som arrangerades 23 november med anledning av att det är 90 år sedan Hugo Bergroths Finlandssvenska kom ut. Arrangörer var Svenska litteratursällskapet, Hugo Bergroth-sällskapet och Svenska språknämnden i Finland.

När man bekantat sig med Hugo Bergroth via Finlandssvenska föreställer man sig lätt en sträng och bister herre men i verkligheten var han kanske annorlunda. Mikael Reuter, som läst Bergroths bevarade brevväxling, tecknade en bild av en utåtriktad och aktiv person, intresserad inte bara av att rensa svenskan i Finland från provinsialismer utan också av att dokumentera dialekter och folkkultur. I de talrika breven hem till mor beskrev Bergroth sina möten med invånarna på Åland och hur han med fiol kunde ackompanjera dem när de framförde sina folkvisor. Sina planer på en doktorsavhandling om de åländska folkmålen skrinlade Bergroth efter att A. Karsten disputerat på Kökarsmålets ljud- och formlära år 1892.

Bergroth bland samtida språkvetare

I jämförelse med samtida språkvetare i Sverige var Hugo Bergroth förhållandevis modern, konstaterade Olle Josephson, som i sitt föredrag diskuterade Bergroth ur ett språkvårdsideologiskt perspektiv. Bergroths ideal högsvenska var en svenska helt fri från provinsialismer, vilket han uppfattade som en abstraktion i viss mån. Det var utgående från bruket i högsvenskan han gjorde sina ställningstaganden, inte utgående från språket som system och vad som kunde betraktas som logiskt utgående från systemet. För dagens läsare kan Finlandssvenska verka gammaldags i och med det tydliga klassperspektivet, Bergroth jämför allmogens och de bildades språk. I dag är en sådan jämförelse inte möjlig eftersom alla människor kan anses vara mer eller mindre bildade, påpekade Josephson.   

I slutet av 1800-talet utgjorde språkdebatten en viktig del av nationalitetsbygget. Bergroth menade att det fanns två motsatta ståndpunkter, antingen betonade man den språkliga enheten och såg provinsialismerna som direkta språkfel eller så värnade man om dem och såg dem som sprungna ur den ”finländsksvenska folksjälen”. Jennica Thylin, som skriver en idéhistorisk avhandling om svensk språkplanering i Finland, visade hur Bergroth använde uppfattningen om två motsatta förhållningssätt som retoriskt grepp för att själv kunna placera sig i mitten. Men han såg en fara i att svenskan i Finland skulle avskärma sig från svenskan i Sverige eftersom vår nationalitet i så fall skulle vara dödsdömd. Han anslöt sig därför till den dominerande ståndpunkten där närmandet till Sverige sågs som en överlevnadsstrategi. 

Andra minoriteter

Historikern Max Engman höll ett föredrag under rubriken Blandspråkighet och språkriktighet bland svensk- och finskspråkiga i Petersburg och Ingermanland. Engman kunde visa på paralleller till situationen för de svenskspråkiga i Finland vid samma tid, dvs. decennierna före och efter sekelskiftet 1900, och gjorde en jämförelse med avseende på relationen mellan nationell mobilisering och språk. Ingermanländarna var ryska undersåtar som hade språket gemensamt med finnarna fastän de båda grupperna levde i olika stater, under olika förhållanden. Den fråga som ingermanländarna fick vid besök i Finland, nämligen var de lärt sig så bra finska, känns fortfarande bekant för en finlandssvensk.  

Språkvård i praktiken

Hugo Bergroth har utan tvivel haft stor inverkan på den finlandssvenska språkvården men frågan är hur stor genomslagskraft språkvården haft i praktiken. Genom att göra sökningar i modern tidningstext på de provinsialismer Bergroth listade har Charlotta af Hällström-Reijonen, språkvårdare och forskare, fått en antydan om hur språkvårdarnas rekommendationer åtföljs. Av de 66 finlandismerna förekom hela 47 i tidningstext i Språkbanken i Finland, bl.a. lokal ’lägenhet’, yttermera ’ytterligare’, vilket kunde ses som att språkvården misslyckats. Samtidigt är det förstås omöjligt att veta hur texterna sett ut utan språkvårdens insatser. Hon föreslog en strategi där språkvårdarna koncentrerar sig på de aspekter där de har störst utsikter till framgång. 

Charlotta af Hällström-Reijonen har i sin forskning också undersökt det s.k. sverigesvenska förlagsargumentet. Sedan andra hälften av 1800-talet har samma argument för att finlandssvenska författare ska skriva en finlandismfri svenska ständigt återkommit. Det hävdas att manusen inte antas av de sverigesvenska förlagen eller att de redigeras till oigenkännlighet och att böckerna blir svårsålda eller olästa i Sverige. Hennes undersökning av hur K.A. Tavaststjernas texter redigerats för utgivning i Sverige visar dock att argumenten inte haft stöd i praktiken. Som det också påpekades från åhörarhåll: goda finlandssvenska författare använder inte finlandismer av håglöshet utan av princip och de är således att se som en del av författarens personliga stil. Översättningsfel och språkgrodor är det dock fortfarande all orsak att motarbeta. 

Språkliga modeller

Det är inte bara författarna utan också andra yrkesgrupper som använder språket officiellt som har skäl att fästa vikt vid sitt språk. När det gäller möjligheten att påverka de kommande generationernas språk innehar lärarna en central position eftersom de utgör språkliga modeller för barn och ungdomar. Margareta Södergård och Sofie Tjäru har gjort en undersökning av hur blivande barnträdgårdslärare förhåller sig till finlandismer och resultaten visar att studenternas inställning varierar mycket beroende på vilken finlandism det är frågan om. I en del fall, t.ex. gällande ord som halare eller stegring är det finlandismen som används, medan de allmänsvenska motsvarigheterna ove­rall och lätt feber är bekanta men inte accepterade. I andra fall är finlandismen obekant och det allmänsvenska ordet det enda studenterna kan tänka sig att använda. Exempel på sådana finlandismer är på sätt eller annat och lämna ringbud där studenterna uppger sig använda på ett eller annat sätt respektive be någon ringa eller lämna telefonmeddelande. (Läs mer om Södergårds och Tjärus undersökning i nummer 3/2007 av Språkbruk.)  

Bergroth i dag

Hur användbar är då Bergroths Finlandssvenska i den moderna skolundervisningen? Enligt Eivor Sommardahl ger Bergroth främst rekommendationer angående lexikon medan det som sägs om syntaxen är svåråtkomligt. I dag är det inte användningen av enskilda ord med finlandssvensk sär­betydelse som är det mest påfallande i elevuppsatser. Det handlar snarare om att eleverna har problem med syntax och frasbildning eller att de har en svag stilkänsla. Det senare problemet är i och för sig ingenting specifikt för skolelever utan förekommer också bland professionella språkbrukare, även i Sverige.

Catharina Grünbaum, språkvårdare på Dagens Nyheter, konstaterade att också många journalister har en svag känsla för ords stilvalör och vilka ord som kan användas i vilket sammanhang. Vid nyhetsrapporteringen i samband med fågelinfluensan blev ordet bajs nästan helt dominerande trots att t.ex. spillning eller exkrementer hade varit användbara synonymer.

Den sammanfattande bilden är att Bergroths rekommendationer till viss del fortfarande håller streck men i praktiken är Finlandssvenska svår och oändamålsenlig att tillämpa i dagens språkvård. Trots många nya fungerande hjälpmedel, såsom Finlandssvensk ordbok, Reuters rutor och Svefix, finns det uppenbarligen ett behov av ytterligare stöd för både professionella språkbrukare och finlandssvenskar i allmänhet. Framför allt behövs det nya strategier och metoder för att nå ut till barn och ungdomar och stärka deras språk på olika nivåer, inte enbart vad gäller lexikon.

 

Lisa Södergård