Mysata, spelata och plugata i tvåspråkiga ungdomssamtal
3/2017

Mysata, spelata och plugata i tvåspråkiga ungdomssamtal

I slutet av maj disputerade Jaana Kolu på sin doktorsavhandling i svenska vid Jyväskylä universitet. Kolus avhandling har namnet ”’Me ollaan mukana tässä experimentissä’” – Lingvistiska resurser och språkpraktiker i tvåspråkiga ungdomssamtal i Haparanda, Stockholm och Helsingfors”. Opponent var professor Jarmo Lainio från Stockholms universitet.

Tvåspråkiga ungdomar använder inte två skilda språk enligt principen ”ett språk åt gången”, utan språkresurserna bildar snarare en integrerad tvåspråkig kod där ungdomarna väljer vissa språkdrag med principen ”man tager vad man haver”. I den enhetliga koden uppfattas finskans och svenskans ordförråd och grammatiska mönster inte som separata system utan som en gemensam språkrepertoar, framgår det av Jaana Kolus avhandling.

Kolu har studerat ungdomssamtal mellan tvåspråkiga 13–15-åriga ungdomar i tre olika språkmiljöer: Haparanda, Stockholm och Helsingfors. Det framgår att tvåspråkiga ungdomars kommunikationspraktiker är komplexa och dynamiska företeelser, och det finns alltid flera faktorer som påverkar språkbruket, t.ex. den sociala situationen och samtalsämnet.

En viktig faktor är också den språkliga omgivningen i skolan och i samhället. Syftet med studien är att utöka kunskapen om tvåspråkiga ungdomars kommunikationsstilar och att utreda hur ungdomarna utnyttjar sina språkresurser i vardagliga samtal med varandra utanför lektionerna.

I Haparanda är samtalets huvudspråk vanligen finska, där talarna blandar in svenska ord.

– Över hälften av de inbäddade svenska orden är substantiv som böjs enligt finskans grammatik, t.ex. föräldramötestä ’från föräldramötet’. Även verben följer finskans verbböjning: mysata ’mysa’, pluggasin ’pluggade’, berättar Kolu.

De inbäddade adjektiven böjs dock enligt svenskt mönster: ”meidän piti puhua vaan normalt” ’vi skulle tala bara normalt’. Även svenskans typ har lånats in i finskan, t.ex. ”täällä käydään typ adjektiiveja läpi” ’här går man igenom typ adjektiv’.

I de två sverigefinska skolorna i Stockholm använder de tvåspråkiga ungdomarna huvudsakligen svenska med varandra. Ungdomarna tyr sig även till svenska ord om de använder finska med varandra, inte så mycket tvärtom.

– De sverigefinska ungdomarna i Stockholm böjer då orden på samma sätt som Haparandaungdomarna, men inflytandet från svenska i deras finska är större, menar Kolu. 

I den svenskspråkiga skolan i Helsingfors utgör svenska huvudspråket i samtalen. Ungdomarna bäddar dock finska ord i sin svenska och böjer orden enligt finskans grammatik, t.ex. ”han sku ha sulanu”, ’hän olis sulanu’. Det finns därför skäl att tro att de finska språkresurserna är aktiverade samtidigt hos den tvåspråkiga talaren.

Ungdomarnas språkbruk och användning av de multipla språkresurserna skiljer sig åt på de tre orterna: I Haparanda och Stockholm hänvisar ungdomarna till olika företeelser i skolan och det omgivande samhället på skolans och samhällets majoritetsspråk, dvs. svenska. De citerar även det hörda på originalspråket: svenska. I Helsingfors däremot, som är dominerande finskspråkigt, citerar ungdomarna det hörda på finska. Dessutom syftar ungdomarna på fenomen utanför skolan på finska. Skolan är dock svenskspråkig och ungdomarna har därför inget behov av att byta till finska när de talar om skolteman.