null När man skriver för örat

Krönikan 2.6.2022

Johanna Grönqvist

När man skriver för örat

Som kulturredaktör och filmkritiker på Svenska Yle jobbar jag med både text, bild och ljud. Och alla tre formerna kräver sitt eget sätt att skriva.

För det är en sak att skriva en text som publiceras just som en skriven text, svart på vitt, ord på papper eller som här digitalt på en skärm.

Du kan inte som lyssnare hoppa tillbaka i texten ifall det var något som blev oklart eller läsa om en mening.

Det är sedan en helt annan sak att skriva en text som man ska lyssna till. En text som ska läsas upp i radion eller i en podd. För nu är det inte längre ögat utan örat som blir det viktigaste.

Du kan inte som lyssnare hoppa tillbaka i texten ifall det var något som blev oklart eller läsa om en mening. Allt hänger nu på att örat hänger med.

Men varför skriva text för radio, kanske du nu tänker. Radio är ju prat.

Visst, radio är som bäst då det är ett tal som flyter på, som samtalar och diskuterar, berättar och kanske till och med ibland pladdrar lite.

Ibland är mitt jobb just det, att gå in i en studio och berätta och prata om till exempel film eller någon kulturgrej som jag bevakat. Men helt oförberedd är jag inte då heller, jag har oftast skrivit ner stolpar och en struktur för hur jag vill berätta det jag vill få fram.

Bild: Barbro Ahlstedt/Yle

Är det ett samtal i direktsändning präglas det hela av att det blir just ett samtal eller en diskussion i stunden. Då är det också lättare att ta om eller upprepa ifall man uttryckte sig konstigt. Precis som man också gör i ett vanligt samtal.

Men gör du ett längre radioprogram som du spelar in och editerar då blir det viktigare att det du säger faktiskt hänger ihop på ett vettigt sätt.

Ibland är tystnaden det bästa sättet att berätta.

Du leder lyssnaren genom en berättelse och måste fundera på hur du portionerar ut det du ska berätta, hur du skapar en röd tråd som lyssnaren följer.

Att helt enkelt kunna berätta i rätt ordning, svara på de frågor som kanske uppstår hos lyssnaren. Men också att skapa bilder i huvudet genom ord, skapa en stämning genom ljudeffekter eller musik.

Att skriva för örat kräver också en känsla för rytm, för att inte tala om vilken skillnad det gör ifall jag står eller sitter då jag läser mitt manus eller att det faktiskt hörs ifall jag till exempel ler medan jag läser.

Jag jobbar heller inte ensam, det är oerhört värdefullt att bolla manus med kollegor för att inte tala om samarbetet med ljudtekniker, som verkligen har professionella öron.

Sedan handlar det också om att förstå när man ska vara tyst. För ibland är tystnaden det bästa sättet att berätta, att helt enkelt lämna utrymme för lyssnaren att tänka och känna.

Johanna Grönqvist

Skribenten arbetar som kulturredaktör och filmkritiker på Svenska Yle.

Tillbaka till början