Norrmän är mindre toleranta än vi tror
1/2014

Charlotta af Hällström-Reijonen

Norrmän är mindre toleranta än vi tror

Øystein A. Vangsnes: Språklek toleranse i Noreg – Norge, för faen! Det Norske Samlaget, 2013. 102 sidor.

Norges speciella språksituation med två norska varieteter – nynorska och bokmål – som tillsammans utgör det norska skriftspråket är ovanlig, kanske rentav unik. Dialekterna har en stark position i det norska samhället, och inga sociala praktiker hindrar att man t.o.m. i de mest officiella situationer talar dialekt. Detta ger för en utomstående en bild av Norge som ett språkligt tolerant samhälle. Att det tyvärr inte är fullt så tolerant visar Øystein A. Vangsnes i sin debattbok Språkleg toleranse i Noreg – Norge, for faen.

Enligt Vangsnes har drygt 12 procent av eleverna i den norska grundskolan nynorska som huvudspråk. När de övergår till gymnasiet byter många språk, vilket leder till att bara 6 procent har nynorska som huvudspråk i gymnasiet.

När jag läser boken märker jag att det finns många beröringspunkter med språksituationen i Finland. Visserligen kallas den obligatoriska undervisningen i minoritetsspråket nynorska inte "tvångsnynorska", men åsikterna kring den verkar vara ungefär desamma som om vår obligatoriska svenskundervisning. Det anses av eleverna, som börjat läsa språket i högstadiet, vara både tråkigt och onödigt. Vangsnes citerar vad folk skrivit om nynorska på Twitter, och tongångarna låter bekanta ur en finländsk synvinkel:

 "NYNORSK ER STYGT SELV MED POTETER I ØRENE",
"nynorsk er virkelig det mest ubrukelige i hele historien",
"Klarer ikke å beskrive hvor høyt jeg HATER nynorsk",
"når jeg blir stor skal jeg bli politiker og sørge for at det aldri blir mer nynorsk på skoler rundt om i landet".

Inte bara nynorskan, utan även samiskan diskuteras i boken. I nord-Norge är det tydligen många som känner ovilja inför samiskan. Som minoritetsspråkstalare bosatt i södra Finland är det svårt att se varför samiskan skulle utgöra ett hot eller ens ett irritationsmoment för majoriteten, men om man ska tro Vangsnes är norrmännen inte så toleranta på den här punkten heller.

Boken är en debattbok, en pamflett, och klart är att den är starkt ideologiskt färgad. Den är skriven för norska läsare, men att läsa om minoritetsspråk ur norskt perspektiv är givande även för personer med intresse för andra minoritetsspråkssituationer. Och för dem som är intresserade av det norska samhället är boken en intressant ögonöppnare.

Charlotta af Hällström-Reijonen
Skribetnen är chefredaktör för Språkbruk och språkvårdare på Institutet för de inhemska språken.

I denna tidskrift: 1/2014