Olika synvinklar på juridik
4/2016

Johan Bärlund

Olika synvinklar på juridik

Verket Juridik på svenska i Finland hör till årets vackraste böcker: Pärmen pryds av en bild från Vasa hovrätts vackra plenisal. Målgruppen för boken är främst de som vill veta mer om den juridiska svenska som används i Finland.

Boken består av nio kapitel. Förutom två kapitel skrivna av alla författare tillsammans, dvs. ett introducerande och ett sammanfattande kapitel, har kapitlen endast en författare. Christer Laurén har skrivit ett kort historiskt kapitel om lagstiftningens historia i det svenska riket fram till 1809. Dessutom är Laurén författare till bokens allra sista kapitel som innehåller fyra korta juridiska betraktelser. Hans Landqvists två kapitel handlar dels om utvecklingen av juridiken i Finland sedan 1809 särskilt ur en språklig synvinkel, dels om det svenska juridiska språkbruket i lagstiftningen, rättskipningen och några juridiska handböcker i Finland. Språkvården av det svenska lagspråket i Finland står i fokus i Marianne Nordmans kapitel, medan Lieselott Nordman detaljgranskar den tämligen omfattande verksamheten med författningsöversättning i Finland. Maria Kvist behandlar juristutbildningen på svenska i Finland.

Stilen varierar

Boken är en typisk antologi, där de olika kapitlen snarare representerar olika synvinklar på bokens tematik än en koherent helhet om den svenska som används i rättsliga sammanhang i Finland. Trots att ingen av författarna kan kalla sig jurist är de alla väl förtrogna med svenskt lagspråk. Mitt intryck är att alla författare har sitt personliga förhållningssätt till bokens tematik, vilket har lett till att stilen i de olika kapitlen varierar något.

Själva språket i boken är lättläst och visar skribenternas stilistiska förmåga. Däremot blir läsningen tyngre av att författarna valt att använda dokumenterande parenteser i den löpande texten. Läsaren hade föredragit fotnoter, som är det klart vanligaste sättet att göra källhänvisningar på inom juridiken och som gör läsningen lättare för dem som inte vill läsa noterna. Ibland störs läsaren även av att författarna dokumenterar konstateranden i stället för att själva ha bekantat sig med primärmaterialet. Som exempel kan jag nämna s. 93: När Landqvist konstaterar att den rättsvetenskapliga litteratur som är skriven på svenska i Finland och som inte utgörs av doktorsavhandlingar, är ”antingen originalverk på svenska eller översättningar från finska till svenska”, dokumenterar han detta genom att ange tre sekundärkällor. Hade inte primärmaterialet gett samma svar?

Bristfällig litteraturanalys

En klar lucka i boken är att det saknas en närmare analys av helheten av den rättsvetenskapliga litteratur som ges ut på svenska i Finland. Omnämnanden av att Juridiska Föreningen ger ut en tidskrift som till övervägande del innehåller originalartiklar på svenska och att doktorsavhandlingar fortfarande skrivs på svenska i Finland ingår i boken, men alla de övriga rättsvetenskapliga arbeten som skrivs på svenska i Finland skulle väl ha förtjänat sitt eget avsnitt i boken. En hel del rättsvetenskapliga monografier, juridiska läroböcker samt festskrifter och andra antologier skrivs och ges ut på svenska i Finland. Bilden i boken skulle bli ännu mer komplett om man dessutom beaktade att en del av den rättsvetenskap som skrivs på svenska i Finland publiceras i något annat nordiskt land. Här kan jag som exempel nämna dels Lars Erik Taxells bok Avtalsrätt som 1997 utkom på Juristförlaget i Sverige, dels alla de samnordiska tidskrifter som finns, t.ex. Retfærd, Tidsskrift for Rettsvitenskap och Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab. Dessutom ska inte de nordiska antologierna och festskrifterna glömmas.

I ett av kapitlen i boken behandlas juristutbildningen på svenska i Finland. Inte heller till denna del är boken komplett. En bättre helhetsbild skulle läsaren få om kapitlet hade utvidgats med ett avsnitt om den undervisning i juridik som ges på svenska men som inte är en del av juristutbildningen. De viktigaste lärosätena där juridik undervisas på svenska för andra än blivande jurister är Åbo Akademi, Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och Hanken. Det är inte utan betydelse att juridik undervisas också för andra än dem som ska bli jurister.

Det är uppenbart att det har tagit tid att skriva boken. Detta har lett till att en del fakta i boken redan är föråldrade. Författarna har undgått att märka att republikens president inte längre deltar i beslutsfattandet när regeringen överlämnar sina propositioner till riksdagen (s. 270 och 281), en reform som skedde den 1 mars 2012. I motsats till vad som anges på s. 271 utkommer Finlands författningssamling och motsvarande finska serie sedan 2011 inte längre i tryckt form.

Som helhet är boken ett trevligt tillskott till den litteratur som behandlar den juridiska svenskan i Finland.

Hans Landqvist, Christer Laurén, Lieselott Nordman, Marianne Nordman och Maria Kvist: Juridik på svenska i Finland. Perspektiv på språk och rätt. Scriptum 2016. 400 sidor. 

Johan Bärlund
Recensenten är professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet.