Efter att korrekturet till min första översatta bok har skickats iväg till tryckeriet, inser jag att den sysselsätter mig mer än vad mina egna böcker har brukat göra när de är i samma fas. För egna böcker finns ett oändligt antal potentiella byggdelar som kunde ha gjort dem annorlunda, men dem tänker jag inte längre på. Däremot kan jag tänka hur länge som helst på översättningsstrategierna som jag reder ut i min dagbok och som kan förgrena sig långsiktigt. Jämförelsematerialet, källtexten, finns envist kvar, medan motsvarande imaginära material jag använde för den egna boken bleknar eller omvandlas.
Här följer ett utdrag ur mina tankar medan jag tolkat dikterna i Glada och hemska lekar som utkom i maj i Ellips e-serie. I den ingår texter av tre diktare från Teneriffa, som alla dog unga, på 1930-talet: Domingo López Torres, Juan Antonio Rojas och José Antonio de la Rosa.
Ska jag skriva ”blott” och ”icke”?
Som översättare får man bland annat lov att bestämma sig för hur modern en översättning av en 100 år gammal text ska se ut, en som på sin tid var radikal. Ska man använda o i tilltal, blott istället för bara och ej och icke istället för inte, osv.? Själv brukar jag arbeta enligt vad som i den här tiden är mitt naturliga idiom. Många protesterar säkert.
Om man bläddrar i Henry Parland vars levnadsår sammanfaller så gott som exakt med Rojas och de la Rosas (alla tre dog 1930), kan man se lager av mer ålderdomliga och mer moderna verbformer, kanske beroende på den enskilda diktens tema och temperament:
—
Sömnigt
ragla tankarna
under närmaste skugga,
rulla ihop sig
och gnälla sakta i sömnen.
(Henry Parland Dikter, SLS, s. 180)
men munnen mittemot
spottar ordrester
i ansiktet på mig.
De faller till golvet
och springer mellan mina fötter
—
(id., 181)
Beredd på att göra bort mig
Översättaren är förberedd på att kanske göra bort sig. Det finns uttryck man kan försöka googla hur länge som helst, men som aldrig dyker upp. Som: El tiempo juega el caracol de las esquinas (Rojas, s. 32).
Ordagrant: Tiden leker snäckan (snigeln) vid hörnen/hörnens snäcka (snigel).
Verbet Jugar som när det används transitivt kan betyda till exempel spela ut ngt (i ett hasardspel). Ett tag tycker jag genom dess sammanhang att jag har bilden klar för mig:
Tiden leker med snäckan med sina hörn
Havet – en garnison arkebuserad på kartorna –
trettio moln i de trettio ögonen.
Tiden, i samband med havsvattnet vid stranden, rullar snäckorna (och stenarna) mot varandra tills hörnen en gång är borta, och sedan är de småningom bara sand och stoft. Det är kanske de som blir arkebuserade?
Miguel Martinón på Instituto de estudios canarios i La Laguna, Teneriffa, berättar att det här inte är något vedertaget idiom. Enligt honom syftar det på El juego de las cuatro esquinas (De fyra hörnens lek), där en står i mitten och ska försöka ta någon annans plats. Så jag ändrar min idé. I boken får det stå:
Tiden leker snigel ställ dig i hörnet.
(s. 31)
Rytmen och innehållet kivas
Jag använder två metoder och dikterna blir två slags experiment. Att helt bevara både rytmen och innehållet är inte alltid möjligt. Emellanåt låter jag ljuden och rytmen avgöra och lägger vid behov till ett par ord som inte finns i originalet men som inte heller omskapar själva innehållet. Andra gånger återger jag mer ordagrant innehållet, med en rytm som uppstår på sina egna villkor och snarare är semantisk. När det gäller följande rader har jag funderat länge:
mientras los punteros de los pinos
buscan en el cielo la patria del sol.
(La tarde,
la tarde que ríe
paladeando su pastilla de limón.)
(Rojas, s. 24)
I den första versionen jag gör av raderna saknas allt som liknar rim och hybridrim. Den låter som talat språk, vilket Inga-Britt Wik skulle ha tyckt om, men är inte helt i Rojas anda:
allt medan tallarnas visare
söker på himlen efter solens fosterland.
(Kvällen,
kvällen som skrattar
och suger på sin citronpastill.)
I den följande versionen finns samma analogi som i källspråket med sol och limón, men den nya ordföljd som blir resultatet gör satserna mer omständliga:
allt medan tallarnas visare
söker på himlen efter fosterlandet för vår sol.
(Kvällen,
kvällen suger skrattande
på sin pastill med smak av citron.)
(s. 23)
Den här senare versionen, som jag trots omständligheten bestämmer mig för, innehåller överloppsordet smak, för att strofen ska kunna sluta på citron som ljudmässigt kommunicerar med sol.
Som ett eko av den samtida Henry Parland kunde söker i den aktuella översättningen också bära en pluralform:
allt medan tallarnas visare
söka på himlen efter fosterlandet som tillhör vår sol.
Känsloinnehållet gör rytmen hackig
Någon gång är rytmen hackig i originalet, för att känslorna gör den sådan. Som i Rojas dikt María Rosa:
¡Oh, mi estrella rubia, perdida en la noche!
¡No volver a verla, no volver a verla! …
(26)
Å min blonda stjärna, förlorad i natten!
Att inte mera få se den, att inte mera få se den!
Att inte mera få se den vore en på sätt och vis mer fullständig sats än det slutgiltiga val som finns att läsa i antologin. Men jag är inte nöjd med den just därför. Känsloutbrott har ingenting med korrekthet och symmetri att göra. Att måste bort:
Inte mera få se den, inte mera få se den!
(s. 26)
Man kunde också tänka sig: Icke mera få se den, icke mera få se den. Problemet för mig är inte att använda ett ord jag antagligen aldrig själv har använt vare sig i tal eller skrift. Snarare kanske jag inte vill låna in färdiga ålderdomliga element i en text vars allmänna skepnad och rytm följer andra villkor. Risken är att elementen i sammanhanget känns påklistrade. Man borde i det fallet kanske försöka rekonstruera tidens språk på ett mer globalt sätt, något jag inte har försökt göra i det här fallet.
Rojas blev bara lite på 20, dikterna som har samlats i boken Verso y prosa är odaterade. Som hos Marcel Proust vet man hos Rojas inte hela tiden om det är ett barn eller en vuxen som talar. Kanske jag ändå nu får honom att låta som ett ännu mindre barn.
Jagets ålder och verbens tidsaspekt
Med den här obestämda åldern sammanhänger hos Rojas den kanariska spanskans användning av perfekt. Vi kan se det i uttrycket se enamoró del mar (s. 24).
I standardspanskan betecknar pretérito indefinido som är den tempusform som här används en förfluten form utan synligt samband med nuet, medan pretérito perfecto skulle beteckna en händelse som har nära samband med nuet: El niño se ha enamorado del mar. På svenska motsvarar formerna i det här fallet grovt taget förälskade sig respektive har förälskat sig.
På Kanarieöarna, liksom på många ställen i Andalusien och Latinamerika, ersätter p. indefinido i stor utsträckning p. perfecto. Med andra ord kan diktaren här töja fantasin på ett spännande sätt. Man vet inte om han talar om nu eller då. Är jaget ett barn och har förälskat sig i havet i nuet där han sitter och tittar ut, eller gjorde han det vid något tidigare tillfälle som finns i minnet?
Det roliga fortsätter.
Källor, källspråk:
López Torres, Domingo, Lo imprevisto, Secretariado de Publicaciones, Universidad de La Laguna, 1981
Rojas, José Antonio – Verso y prosa, Instituto de estudios canarios, Universidad de La Laguna, 1993
Målspråk:
Valtiala, Robin, Glada och hemska lekar (Tre avantgardepoeter från Tenerife), Ellips, 2023