Om svenskans inverkan på finskan
3/2014

Eino Koponen

Om svenskans inverkan på finskan

I den tredje delen av artikelserien diskuterar Eino Koponen de svenska lånorden i finskan. Första delen handlade om vad språkkontakt innebär, och i förra numret av Språkbruk presenterades lånord i svenskan. I nästa nummer tar serien upp finska lånord i våra svenska dialekter i Finland.

Svenskarnas och finnarnas språkliga förfäder levde i nära kontakt med varandra redan långt innan de språk som vi i dag kallar svenska och finska uppstod. För tusentals år sedan bodde urfinnarna granne med (eller kanske rentav tillsammans med) (ur)germaner och (ur)skandinaver, och från deras språk kommer talrika ord som är vanliga i nufinska, till exempel rengas ’ring’, ranta ’strand’, airo ’åra’, lupa  ’lov’. Denna artikel handlar dock inte om så gamla tider utan om det senaste årtusendet, då vi redan kan tala om ett svenskt och ett finskt språk.

För tusen år sedan var bägge språken naturligtvis annorlunda än de är nu. Som en tumregel kan man säga att finskan i synnerhet till sin ljudstruktur har förändrats mindre eller långsammare än svenskan. Därför ligger de nufinska formerna ofta närmare fornsvenska än nusvenska. Dessutom måste vi komma ihåg att bägge språken för tusen år sedan främst existerade som talade dialekter. Av denna orsak kan en del svenska lånord i finska fortfarande närmast jämföras med svenska och finska dialektord. Så ligger till exempel det dialektala västfinska klasi närmare svenskans glas än det nufinska allmänspråkliga ordet lasi, och ordet klasi ligger ännu närmare det svenska ordet om man jämför med de svenska dialekter som har kort a i ordet glas.

Å andra sidan måste vi minnas att finska och svenska är tämligen olika till sin ljudstruktur. Till skillnad från svenskan kunde finskan ursprungligen inte ha två (eller tre) konsonanter i början av ett ord. När ett ord lånades in i finskan föll i allmänhet alla andra initiala konsonanter än den sista bort. Genom påverkan från svenskan vann initiala konsonantgrupper (klasi, trappu osv.) så småningom insteg i de västfinska dialekterna och också i skriftspråket.  Under 1800-talet gallrades dock en stor del av dem åter ut i en strävan att göra skriftspråket mer östfinskt. Samma sak gäller konsonanten f (exempel: fati i de västfinska dialekterna och det äldre finska skriftspråket, vati i de östfinska dialekterna och det nutida skriftspråket). Också de tonande konsonanterna b, d, g var ursprungligen främmande för finskan, och i lånord ersattes de länge med de mer bekanta tonlösa konsonanterna p, t, k. Först när finskan på 1800-talet fick mängder av internationella lånord som innehöll b, d, g blev det normenliga standarduttalet detsamma som i svenskan. Men fortfarande anser många finnar att ordet bussi  ’buss’ kan uttalas på samma sätt som ordet pussi ’påse’.

Medeltiden – kyrka och hantverk präglar språket

Svenska språkets inverkan på finskan tog fart under tidig medeltid (från 1100-talet), när det svenska riket växte fram och (delar av) det som nu är Finland inlemmades. Innovationer inom materiell och andlig kultur spred sig till Finland främst från Sverige eller åtminstone via Sverige.

Förmedlare var speciellt köpmän och hantverkare i städerna, men också svenskspråkig landsbygdsbefolkning som flyttat till Finland. Med de nya företeelserna kom ett stort antal nya ord in i finnarnas talspråk – från svenskan. Ibland lånades nya ord in trots att det redan fanns ord med (ungefär) samma betydelse i språket.

Ord som lånats in i finskan under medeltiden (alltså senast på 1500-talet, men många av dem har förmodligen lånats in mycket tidigare) är bland annat lääkäri ’läkare’, parkkari ’garvare’ (jfr fornsv. barkare ’garvare’), naapuri ’granne’ (jfr fornsv. nabor ’granne’), kärry ’kärra’, kaupunki ’stad’ (jfr köping), seppele ’krans’ (jfr fornsv. säppel ’krans’), kakku ’kaka’, teini ’djäkne’ (ordet teini har i nufinskan fått en ny betydelse som motsvarar det engelska ordet teenager ’tonåring’, som det också fonetiskt påminner om), paperi ’papper’,  puustavi ’bokstav’, preivi ’brev’, (p)läkki ’bläck’; de tre sistnämnda orden har i finskt skriftspråk senare ersatts med de inhemska orden kirjain, kirje och muste.

Under medeltiden tävlade latin och svenska om ställningen som förvaltningsspråk i det svenska riket. Latinet hade en starkare ställning inom den kyrkliga förvaltningen och svenskan inom den världsliga förvaltningen. De präster och förvaltningstjänstemän som verkade i Finland kom från olika delar av riket.

Det kan dock påpekas att innehavarna av biskopssätet i Åbo från 1290-talet till slutet av medeltiden med några få undantag var födda i Finland. Om de hade finska eller svenska som modersmål eller om de var tvåspråkiga vet vi inte med säkerhet, men de hade inlett sin skolgång på svenska och fått sin högre utbildning på latin.
 

Medeltida svenska lån i finska

 

lääkäri ’läkare’
mestari ’mästare’
mylläri ’mjölnare’
naapuri ’granne’
nikkari ’snickare’
parkkari ’garvare’
renki ’dräng’
 

katu  ’gata’
kaupunki ’stad’
krouvi ’krog’
kärry ’kärra’
palatsi ’palats’
portti ’port’
talli ’stall’

kam(m)ari ’kammare’
kellari ’källare’
porstua ’farstu’
rappu ’trappa’
sali ’sal’

kaapu ’kåpa’
kruunu ’krona’
seppele ’krans’

silkki ’silke’
tiili ’tegel’

lamppu ’lampa’
lyhty ’lykta’
peili ’spegel’
penkki ’bänk’
sänky ’säng’
tuoli ’stol’
uuni ’ugn’

kannu ’kanna’
kori ’korg’
laari ’(sädes)lår’
lasi ’glas’
leili ’lägel’
pikari ’bägare’
säkki ’säck’
tynnyri ’tunna’
vati ’fat’
ämpäri ’ämbar’

 

myntti ’mynt’
penninki ’penning’
tulli ’tull’
vaaka ’våg’
äyri ’öre’

kaali ’kål’
kakku ’kaka’
läski ’fläsk’

etikka ’ättika’
kumina ’kummin’
neilikka ’nejlika’
pippuri ’peppar’
sinappi ’senap’
tilli ’dill’
yrtti ’ört’

koulu ’skola’
paperi ’papper’
(p)läkki ’bläck’
preivi ’brev’
puustavi ’bokstav’
teini ’djäkne’

 

Agricola

På medeltiden var kyrkornas och klostrens gudstjänstspråk latin, men präster och munkar predikade också på folkspråket, dvs. svenska och finska, för det vanliga folket. Finskan blev visserligen ett skriftspråk först genom reformationen och Mikael Agricolas verksamhet, men det finska språk som Agricola använde var inte något som han själv hade ”uppfunnit”. Det var närmast så att han gav skriftlig form åt ett språk som hade utvecklats genom muntlig tradition under många generationer.

Att Agricolas språk uppvisar mycket påverkan från svenska beror knappast på att hans modersmål var svenska, utan på att finnarna var vana vid att tala och höra om ämnena i fråga just på ett sådant språk – ett språk som hade skapats i växelverkan mellan predikanter som fått sin utbildning på svenska, eventuella tolkar och finskspråkiga som lyssnade till undervisningen. Alla lånord som Agricola använder avspeglar inte det medeltida livet i Norden, utan en del återspeglar de bibliska berättelsernas värld. Ord av det sistnämnda slaget är åtminstone kameli ’kamel’ och säkert också muuli ’mula’ och aasi ’åsna’.

Svenska lån i Agricolas texter

alttari ’altare’
apostoli ’apostel’
apotti ’abbot’
enkeli ’ängel’
harppu ’harpa’
helvetti ’helvete’
kirkkoherra ’kyrkoherde’
(jfr fornsv kirkio härre)
luostari ’kloster’
messu ’mässa’

munkki ’munk’
nunna ’nunna’
paavi ’påve’
paratiisi ’paradis’
piina ’pina’
piispa ’biskop’
sielu ’själ’
synti ’synd’
temppeli ’tempel’
uhri ’offer’

 

Tidiga myndighetstexter

Finskan fick aldrig status som officiellt språk i riket Sverige, även om det gjordes försök i denna riktning. Sveriges lands- och stadslag gällde i Finland från och med medeltiden. De handskrivna lagarna kopierades vid behov, tills de trycktes i början av 1600-talet.

Landslagen hade redan kring år 1580 översatts till finska av Herr Mårten, som var född i Finland och verkade som predikant i Stockholms finska församling och som hovkaplan under Johan III. Översättningen höll dock inte någon hög nivå, inte minst för att den fornsvenska ursprungstexten från 1400-talet ställvis var oklar för översättaren.

På 1600-talet gjordes ett par nya finska översättningar av landslagen och stadslagen, men liksom Herr Mårtens översättning förblev de otryckta. Mårtens översättning spreds dock i form av handskrivna kopior – man har hittat sammanlagt sju sådana i olika delar av riket.

Även om Herr Mårtens finska språk känns egendomligt och främmande för en nutida finne – ursprungstexten känns också egendomlig för en nutida svensk – innehåller den inte i någon påfallande grad sådana svenska lånord som inte finns hos Agricola. Svenska lånord som finns hos Herr Mårten men inte hos Agricola är bland annat kyyti ’skjuts’ (jfr fornsv. skiut ’skjutshäst’), tori ’torg’, tyyny ’dyna, kudde’, ritari ’riddare’, silli ’sill’, kelkka ’kälke’, puumerkki ’bomärke’ samt de numera enbart dialektala orden mistata ’mista’ och roodata ’råda’. Hos Mårten och Agricola finns bland annat följande svenska lånord som har att göra med rättskipning och förvaltning: laki ’lag’, pantti ’pant’, lääni ’län’, raati ’råd’, herra ’herre’, pyöveli ’bödel’ , vanki ’fånge’,  vouti ’fogde’, ryöväri ’rövare’, huora ’hora’ och vihkiä ’viga’. Det svenska lånordet riikki ’rike’ finns bara hos Agricola. Herr Mårten (och ibland också Agricola) använde redan på 1500-talet det finska ordet valtakunta i betydelsen ’rike’.

Ända sedan Gustav Vasas dagar hade den svenske kungen haft för vana att med hjälp av brev på finska informera rikets finskspråkiga invånare om viktiga angelägenheter som gällde dem själva. Vid kungens kansli fanns det ett varierande antal finskkunniga skrivare som skötte översättningen. På 1600- och 1700-talen publicerades hundratals kungliga förordningar, komplement till lagen, i finsk översättning. Översättningar gjordes både i Stockholm och i Åbo. Den första tryckta finska lagboken var Kircko-laki ja Ordningi som kom ut 1688 (Kyrkio-lag och ordning 1686/1687). Sveriges rikes lag kom ut i tryck på finska 1759.

Några exempel på svenska lånord som för första gången uppträdde i skriftspråket på 1600- och 1700-talen: kaappi ’skåp’, sakset ’sax’, piippu ’pipa’, ruukku ’kruka’, seteli ’sedel’, rusina ’russin’, kinkku ’skinka’ (alla dessa ord finns i Ericus Schroderus latinsk-svensk-tysk-finska ordbok från 1637), kuvernööri ’guvernör’, kenraali ’general’, korpraali ’korpral’, pommi ’bomb’, pistooli ’pistol’, narrata ’narra’, nyöri ’snöre’, nappi ’knapp’, ruuvi ’skruv’, vaali ’val’, konttori ’kontor’, tupakka ’tobak’, kahvi ’kaffe’.

Den tidpunkt när ett ord för första gången uppträder i skrivet språk utgör en tidsgräns som anger när ordet senast måste ha kommit in i språket. En del av de ovanstående orden kan alltså ha lånats in i finskan redan mycket tidigare.

Finska språkets väg till förvaltningsspråk

När Finland 1809 som ett autonomt storfurstendöme anslöts till tsardömet Ryssland, förblev svenskan förvaltningsspråk i storfurstendömet. Som resultat av J.V. Snellmans och hans meningsfränders verksamhet stadfäste Alexander II år 1863 en språklag enligt vilken finska under en övergångsperiod på 20 år skulle bli ett officiellt språk jämställt med svenska. Övergångsperioden behövdes, eftersom det finska (skrift)språket ännu inte hade nått en sådan nivå att det skulle ha lämpat sig som förvaltningsspråk och eftersom tjänstemannakåren inte behärskade finska.

I enlighet med Snellmans fosterländska ideologi ville en del av den svenska bildade klassen byta (hem)språk från svenska till finska. Alla ville inte gå så långt, men många började lära sig finska för att kunna fortsätta i sina gamla uppgifter som nu krävde kunskap i finska vid sidan av svenska.

I början av autonomins tid befann sig det finska skriftspråket på ungefär samma nivå som knappt 200 år tidigare, då den första finska Bibeln (1642) och den första finska grammatikan (1649) kom ut. Författare till grammatikan och ordförande för bibelöversättningskommittén var Eskil Petraeus, lektor vid Åbo gymnasium och domprost, senare biskop, i Åbo.  

Petraeus var ursprungligen inflyttad från Sverige. Det egentliga översättningsarbetet utfördes av personer med finska som modersmål, men Petraeus granskade texten och svarade för att den var konsekvent till sin grammatiska struktur (speciellt när det gällde rättskrivning och morfologi).

På 1800-talet var behovet av finska grammatikor stort – trots att beskrivningar av finskans grammatik hade utarbetats också efter Petraeus. Både finska modersmålstalare och svenskspråkiga som lärde sig finska behövde kunskap om ett korrekt och normenligt språk.

Ända till slutet av 1800-talet skrevs nästan all finsk text av personer som först hade lärt sig skriva svenska och sedan finska. Det var därför naturligt att skriftspråket länge följde svensk modell också i fråga om satsbyggnaden. När det finska skriftspråket utvecklades och förnyades på 1800-talet var det ett (medvetet och omedvetet) mål att finskan skulle ”befrias från svenskans bojor”, vilket innebar att skillnaderna mellan språken skulle bli större. Så ersattes till exempel den svenskpåverkade ordföljden tänään tahdon minä … , som var karakteristisk för det gamla finska skriftspråket, med den från svenskan avvikande (och för det finska folkspråket mer karakteristiska) ordföljden tänään minä tahdon …  Speciellt stor blev omvälvningen när det gällde ordförrådet, där en stor mängd i folkspråket vanliga lånord med svenskt ursprung såsom kyökki ’kök’, kahveli ’gaffel’, talriiki ’tallrik’ och hantuuki ’handduk’ ersattes med mer finska ord (keittiö, haarukka, lautanen, pyyheliina); ordet lasi fick bli kvar, men k- i början av ordet föll bort.

Översättningslån

Även om det finska (skrift)språket efter allt detta ytligt sett påminde mindre om svenskahade de två språken fortfarande mycket gemensamt på ett djupare plan. Nya ord skapades av finska element, men i bakgrunden fanns fortfarande svenska begrepp. Orden var alltså (i snäv eller vid bemärkelse) översättningslån av motsvarande svenska ord.

Översättningslån i snäv bemärkelse är till exempel sådana ord som tarjous ’erbjudande’ och käsite ’begrepp’ (och käsittää ’begripa’). Översättningslån i vidare bemärkelse är  bland annat teollisuus ’industri’ (och teollinen ’industriell’) och sivistys ’bildning’; de motsvarar inte svenska ord till sin struktur, men de har medvetet skapats som betydelsemässiga motsvarigheter till svenska ord.

Finskans äldsta översättningslån från svenskan härrör från medeltiden eller senast från Mikael Agricolas tid. Exempel på sådana tidiga lån är bland annat haaksirikko ’skeppsbrott’, hieno ’fin elegant’ (ursprungligen ’tunn, icke tjock’), jäsen ’medlem ’ (ursprungligen ’(kropps)lem’), päättää ’(be)sluta’, pääkappale ’huvudstycke (i en bok), kapitel’ och troligen också todistaa ’intyga, bevisa’, som kan ha bildats med det medeltida svenska verbet sanna som modell. Översättningslån är också Herr Mårtens lagtermer ulosetsiä ’utsöka’ och ulosmitata ’utmäta’; det senare ordet finns kvar än i dag fastän den finska språkvården har gallrat ut de flesta sådana prefixverb av svensk modell.

Nyare översättningslån är bland annat hermostunut ’nervös’, hyväntahtoinen ’välvillig’, kuulua ’tillhöra’, loistava ’lysande, excellent’, sijoittaa ’sätta, placera’, (lukea) sisältä/ulkoa ’(läsa) innantill/utantill’, sitoutua ’(för)binda sig’, sysäys ’påstöt(ning), impuls’, taipumus ’böjelse’, tavallinen ’vanlig’, yksinkertainen ’enfaldig, simpel’.

Inlåningen från svenska minskar

Frågan om hur många svenska lånord det finns i finska språket är omöjlig att besvara, åtminstone om vi inte närmare preciserar vad vi avser med finska. Om vi beaktar alla varieteter av finska – det gamla skriftspråket, de lokala dialekterna och andra former av talat språk – är antalet lånord mångfaldigt större än i det nufinska skriftspråket, där det torde finnas över tusen lånord. Det är inte heller alltid helt säkert att ett visst finskt ord har kommit just från svenska.

Finnarna har alltid haft direkta förbindelser också med köpmän som talat (låg- eller hög)tyska, och en del av dessa köpmän har mer eller mindre permanent varit bosatta i Finlands städer. Det är till exempel möjligt att ordet kirkko – äldre form kirikko – som vanligtvis har ansetts vara ett svenskt lånord, i själva verket har kommit in i finskan redan i slutet av det första årtusendet från den lågtyska som talades vid Östersjöns södra kust.

Också under senare århundraden har det varit vanligt att läs- och skrivkunniga finnar behärskat tyska, och det är delvis en smaksak om vi väljer att säga att 1800-talets internationella främmande ord har kommit in i finskan från svenskan eller från tyskan (eller franskan eller latinet).

Under de senaste hundra åren har påverkan från svenskan ständigt blivit mindre i finskan. Särskilt efter andra världskriget har engelskan etablerat sig som det dominerande kulturspråket, och det är från engelskan (eller via engelskan) som nya lånord och andra språkliga influenser numera kommer in i såväl finska som svenska.

Tidigare var det självklart att en finne som fått utbildning skulle kunna svenska, men numera förväntas en sådan person kunna engelska. Om denna utveckling kan man naturligtvis ha olika åsikter, men en sak står kvar: både de som talar finska och de som talar svenska representerar samma europeiska kultur, och därför har de två språken utvecklats i samma riktning under nästan tusen år.

-----

Översättning från finska: Monica Äikäs

Eino Koponen
Skribenten är lexikograf och arbetar på Språkinstitutets ordboksavdelning. Han var en av redaktörerna för Suomen sanojen alkuperä, en tredelad etymologisk ordbok som utkom under åren 1992–2000.