Om Tölö och andra namn på Töl-
2/2014

Lars Huldén

Om Tölö och andra namn på Töl-

Namnforskaren, professor emeritus Lars Huldén utreder i denna artikel etymologin till namnet Tölö i Helsingfors. Det kommer möjligen från personnamnet Thorgils, men vem denne Thorgils var, får vi tyvärr aldrig reda på.

Tölö är ett område i Helsingfors, vars namn har visat sig vara en svårknäckt nöt. Ett tiotal forskare har fördjupat sig i problemet, grundligast Åke Granlund (1956, 1971) och Saulo Kepsu (2005).

Ett fornnordiskt ord þaul ’säck’ kunde vara en träffande beskrivning av Tölö vikens form (Hugo Pipping 1918). Ett sankmarksord töl, som dock inte påträffas i någon fornspråks- eller dialektordbok, har antagits ingå i Tölö och några liknande namn (Granlund 1956, 1971). Slutvokalen -o i de äldsta skrivningarna kunde avse en å som har runnit från ”tölen” ut i Tölö viken, men någon egentlig å är inte inritad på gamla kartor.

Hänvisningar har gjorts till ett enstaka norskt älvnamn Tøla ’den långsamt rinnande’. I Finlandssvenska bebyggelsenamn (FB) framkastas för Tölö m.fl. mansnamnet Thyrgils med varianter. Också härledningar från finskan har prövats. Ett finskt dialektord tölö (korta vokaler) ’otymplig, klumpig’ också ’dum’ har antagits ingå i några finska ortnamn (Voionmaa 1950), bl.a. i ett Ylä-Tölö ’Övertölö’, en utmark i Hausjärvi (nuvarande Hyvinge-Riihimäki) och Tölö, en f.d. gård i Forssa.

Ett numera igenfyllt Tölö träsk, nära Böle station, kan enligt Saulo Kepsu (2005) ha haft ett finskt namn Työläjärvi , av työ ’arbete’ el. likn., vars förled lånats av inflyttade svenskar till namn på en gård, senare by. Den som vill kan gräva vidare utifrån Suomalainen paikannimikirja (SP; Töölö), som slutligen konstaterar att ingen av de framställda tolkningarna är övertygande.

Svenskt eller finskt?

Tölö var från början en by eller gård i Helsinge socken. Staden Helsingfors grundades 1550 vid Helsingåns mynning, men flyttades 1640 till Estnäs skatan i Tölö by, och 1643 donerades byn av kronan till staden. Till bynamnet har bildats ett antal sekundära namn: Tölö viken, Tölö botten, Tölö träsk, Tölö sved o.a.

Den nutida finska formen Töölö är säkert lånad från svenskan. Något önamn är Tölö definitivt inte. Slutvokalen kommer i bruk först mot slutet av 1500-talet, och höjdkurvorna visar ingen ökontur.  Saulo Kepsu har räknat ut att huvudgårdens adress i modern tid motsvarar ungefär Mannerheimvägen 15.

Några äldre skrivningar: Thola, Toel 1476 (enl. Kepsu 2005), Töloby 1540–, Tölom 1545, Tölleby 1546, Tölo 1547–1599, Tölå 1556–1599, Tööloby 1556–, Töölåby 1590, Thöle 1558–, Töllöö 1585, Töllå 1593 (Greta Hausen). Vi har sannolikt att utgå från ett Tölo. Men om namnet från början är svenskt eller finskt är svårt att avgöra. Skrivningar med dubbelt öö kan tyda på att vokalen har varit lång, såsom de flesta namntolkarna har antagit. Men skrivningar med dubbelt -ll- kan markera kort vokal och att namnet varit kortstavigt. Jfr Tali, en annan by i Helsinge, stundom skrivet Talli.

Diskussionen om namnet Tölö har fortgått i över hundra år och berört också andra liknande namn i Finland, Sverige och Norge. De finländska namn som har diskuterats är bynamnet Tölby med hemmanet Tölix i Korsholm, en torvströtäkt Tölmoss i Singsby i samma kommun. Samman med bynamnet hör Tölmossen och Tölbäcken på gamla kartor. I Tölby utmynnar ån Tyllijoki (Laihela). Till dessa kan troligen läggas bynamnet Töjby med gården Töl i nuvarande Närpes kommun, skrivet Töby 1546; ett muljerat uttal kan ha gjort l-ljudet svåruppfattat. På Åland har en strandäng Töläng i Brändö haft betydelse för diskussionen (Solstrand 1910). I Bromarv i västra Nyland är ett åkernamn Tölö eller Tölo upptecknat (1957; långt ‑ö-) som kan vara ett uppkallelsenamn. Hemmansnamnet Tölix i Tölby har härletts från ett Töling(e), men kommer snarare av ett *Töölikkä med bortfall av slutvokalen och tillägg av gårdnamnsändelsen ‑s. Jfr Kööpikkä i grannkommunen Laihela, av Köping (Karsten 1923).

By- och sockennamnet Tölö i Halland har anknutits till det nämnda norska älvnamnet, en högst osäker tolkning (SO). Gården Töle i Södermanland jämte Töle kvarn är, såsom Svante Strandberg har visat, ett äldre Tölede, med ordet ed(e) ’gångsträcka mellan vatten’ som slutled. Förleden kan enligt Strandberg (2014) höra samman med ordet tordh ’smuts, dynga’ (jfr tordyvel), som antas ingå i vissa svenska sjönamn, och har  varit antingen ett ånamn *Tördha eller ett *tördhe ’blötmark’ el.dyl.

Förklaringen är inte tillämplig på Tölö i Helsingfors, då utvecklingen -rdh > l inte har skett i Helsinge och österut i Nyland (Hultman 1939). Däremot är den tänkbar för namnen i Österbotten och Åland. Det svenska ortnamnsregistret upptar också andra namn av intresse, men få av dem har blivit pålitligt tolkade. T.ex. Tölen, en liten sjö eller göl i Reftele socken, Småland, är inte förklarat, inte heller Tölo i Ljuder, Småland. Flera namn leder tankarna till personer, såsom Tölinge (Hellquist 1904), Tölbo, Töles.

Ett personnamn bakom Tölö?

En omständighet som förtjänar beaktande är, att flera av de finländska namnen betecknar bebyggelse: Tölby, Tölix, Töjby, Töl och enligt min mening också Tölö. Av de säkert tolkade bynamnen i Finlands svenska och tvåspråkiga bygder innehåller mer än hälften personnamn eller personbeteckningar. Det är därför nästan förvånande att den möjligheten inte hittills har prövats, att bakom Tölö m.fl. döljer sig ett personnamn.

T.E. Karsten (1906, 1921) försökte knyta samman namnen Tölby och Tyllijoki, vilket han dock fann ljudhistoriskt omöjligt. Däremot förefaller det fullt möjligt att förlederna är olika former av samma personnamn. Ett liknande fall är namnparet Tjöck, nära mynningen av Tjöck å, fi. Teuvanjoki, och Teuva längre uppåt ån. Båda härleds från Theodoros, Theophilus eller annat namn på Theo- (FB, SP).

Tylli är känt i Finland som gård- och släktnamn. Det anses gå tillbaka på den tyska namntypen Dietrich, Didrik, Theodericus, som har mängder av biformer (SN). Didrik uppträder i Finland i slutet av 1300- och första hälften av 1400-talet. Namnet bärs då av tyskar (SMP). Men i 1500-talets namnlängder för Österbotten har jag inte hittat det. Vanligare är i varje fall Thorgils, Tørgils, Tyris, Törijs. I de österbottniska kustsocknarna ingår det 1548 i tio patronymika och tre gånger som förnamn (Audén 1980). Det är belagt också i andra delar av landet, men i Nyland inte öster om Helsinge (Thors 1959).

Kan alltså både Tylli och namnelementet Töl- utgå från kortformer av Thorgils, Thörgils, Thyrgils? Något annat namn att utgå från är det svårt att hitta, inte heller den ortodoxa helgonkalendern har, såvitt jag kan se, något att erbjuda, annat än Theo-.

Av de flesta mansnamn finns det familjära, hypokoristiska former. Det är ingen ny företeelse, även om kortformerna inte är några regelbundna gäster i namnlängderna. Ett tidigt österbottniskt exempel är Tobbe de tenka (trol. avses Tjöck) 1303. Tobbe är en kortform av Thorbiorn (Thors 1959). Vanligast i svenskan är namntypen med lång konsonant i mitten (Pelle, Nisse), men det finns tidigt också kortnamn med lång vokal (Gere, Ödhe), och särskilt i finskan är kortstaviga hypokorismer vanliga (Reko – Gregorius, Kosu – Konstantin, Peni – Bernhard, Kapu – Gabriel o.s.v.). Slutvokalen kan vara nästan vilken som helst. Med ändelsen -o(i) har en mängd finska personnamn bildats.

Thyrgils m.fl. skrivs på 1400- och 1500-talen med -o-, ‑ y- och -ö-. Uttalet har sannolikt vacklat på motsvarande sätt. Från Tyril, belagt som namnform bl.a. i Luvia, Satakunta (Waldenström 2012), härleds lätt ett hypokoristiskt Tylli. Också en kortstavig hypokorism ter sig helt möjlig: Thörgils > fi. *Tölö; finskan kräver i sådant fall vokalharmoni. På svenska skulle de bli *Tölo. Jfr fi. Kyrö – sv. Kyro (tj-). Svårare är att från grundnamnet, som har kort vokal, komma fram till ett *Tö:le el.dyl.; via en mellanform *Törle, kanske.

I de sydösterbottniska dialekterna faller slutvokalen bort i tvåstavingar efter både lång och kort stavelse, i det senare fallet förenat med vokalförlängning. Av *Töli, *Tölo, *Tölö blir alltså Töl-. Tjockt l har införts efter mönstret nål, öl, köl m.fl. I fråga om Tölö i Helsingfors måste man räkna med sekundär vokalförlängning efter mellansvenskt mönster. De ofta brukade sekundärnamnen Tölö viken, Tölö träsk o.s.v., med huvudtryck på efterleden, kan ha lett till osäkerhet om vokallängden i primärnamnet. Det finns andra exempel på kvantitetsbyte, låt vara yngre, i Helsingfors, såsom Fölisön, Skatudden, Granö, Kronohagen, Degerö.

Det är inte ovanligt i Finland att personnamn som sådana fungerar även som bebyggelsenamn: Kimo, Jeppo (< i Epu), Tjöck (< Teukka, Teukku, av Theo-), Monå m.fl. (FB). Jfr även Granlund 1956, s. 370. Användningen av personnamn som ortnamn kan ha stabiliserats av sekundära namn: Teuvanjoki – Teuva (SP).

Jag finner det alltså möjligt att det helsingforsiska namnet Tölö, äldre Tölo, fi. *Tölö är en kortform av Thorgils, Thörgils, Thyrgils, ursprungligen kortstavig. Samma förklaring kan gälla också för de österbottniska namnen och det åländska på Töl- , likaså för de anförda finska namnen Tölö och Ylä-Tölö ’Övertölö’, av vilka det senare förutsätter ett *Ala-Tölö ’Nedertölö’ någonstans någon gång. Ett personnamn passar bättre som bebyggelsenamn än det ovannämnda finska tölö ’otymplig, dum’. Omöjligt är väl inte heller att en hypokoristisk form med långt -ö- har bildats av Thörgils, men den kortstaviga har fördelen att den kan passa för både finska och svenska ortnamn på Töl-.

----- 

Anförda källor

I texten har sidhänvisningar inte gjorts till källskrifterna, om dessa har register eller annars är lätta att leta i. Om fristående arbeten ingår i serier har dessa inte nämnts.

  • Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Umeå.
  • FB = Huldén, Lars m.fl., 2001: Finlandssvenska bebyggelsenamn. Helsingfors.
  • Granlund, Åke, 1956: Östnyländska ortnamnsstudier. Helsingfors.
  • Granlund, Åke, 1971: Medeltida namn inom nuvarande Helsingfors. I: Helsingfors gatunamn.
  • Hausen, Greta, 1932: Nylands ortnamn. Deras former och förekomst till år 1600. Helsingfors.
  • Hellquist, E., 1904: Om de svenska ortnamnen på ‑inge, ‑unge ock ‑unga. Göteborg.
  • Hultman, O.F., 1939: Efterlämnade skrifter. Andra delen, utgiven av Rolf Pipping och Olav Ahlbäck. Föreläsningar över de östsvenska dialekterna. Helsingfors.
  • Karsten, T.E., 1906: Österbottniska ortnamn. Helsingfors.
  • Karsten, T.E., 1921, 1923: Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. I-II. Helsingfors.
  • Kepsu, Saulo, 2005: Uuteen maahan. Helsingin ja Vantaan vanha asutus ja nimistö. Helsinki.
  • Ortnamnsregistret. Institutet för språk och folkminnen
  • Pipping, Hugo, 1918: Finländska ortnamn. Helsingfors.
  • SMP = Sveriges medeltida personnamn. 1976–. Uppsala.
  • SN = Mikkonen, Pirjo & Paikkala, Sirkka, 2000: Sukunimet. Helsinki.
  • SO = Svenskt ortnamnslexikon, redaktör Mats Wahlberg, 2003. Uppsala.
  • Solstrand, Väinö, 1910: Åländska ortnamn. I: Brages Årsskrift. Helsingfors.
  • SP = Suomalainen paikannimikirja, huvudredaktör Sirkka Paikkala, 2007. Helsinki.
  • Strandberg, Svante, 2014 (manus): Gårdnamnet Töle i Björnlunda sn, Daga hd, Söd.l.
  • Thors, Carl-Eric, 1959: Finländska personnamnsstudier. Stockholm.
  • Waldenström, Stellan, 2012: Luvia svenska ortnamn och bebyggelsehistoria. Pori.
  • Voionmaa, Väinö, 1950: Helsingforstraktens historia före stadens grundläggning. I: Helsingfors stads historia. I. Helsingfors.            

 

Lars Huldén
Skribenten är professor emeritus i nordiska språk och namnforskare.