På Färöarna heter roskisbilen ruskbilur
4/2018

Charlotta af Hällström-Reijonen

På Färöarna heter roskisbilen ruskbilur

Rosk hör till våra kändaste finlandismer. Ordet rosk betyder skräp, sopor eller avfall i finlandssvenskan. En roskis kan vara en papperskorg men också en soppåse eller en soptunna.

Be en finlandssvensk nämna en finlandism, och det är inte osannolikt att hen nämner rosk eller roskis. Den finlandssvenska användningen av ordet har ett samband med finskans roska. De äldsta skriftliga beläggen i finskan är från 1700-talet. Men ursprunget är mer komplicerat än så. Till finskan har nämligen ordet sannolikt kommit från svenskan. Rosk kan därför alltså anses vara ett så kallat pingponglån, dvs. ett ord som lånats från svenskan in i finskan och sedan tillbaka in i svenskan (i Finland) igen.

Rosk sedan 1400-talet

I K.F. Söderwalls Ordbok Öfver svenska medeltids-språket (utgiven 1884–1918) finns belägg för rosk från slutet av 1400-talet. Det äldsta belägget för rosk i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är daterat 1640. I en artikel i Språkbruk 4/1995 har Peter Slotte gått till källan för detta belägg, nämligen kontraktsprosten Boëtius Murenius visitationsprotokoll från 1600-talets Åland. Slotte skriver: ”I texten omtalas en avsigkommen kvinna, vars usla ägodelar betecknas som ’råsk’.” Slotte har noterat ett ännu äldre belägg i Murenius visitationsprotokoll, nämligen från 1637 då det hölls visitation i Geta på Åland och ”blef befalt kyrckian vthan och innan hållas reenligare; the trij stygga steenaltare och annat rosk uthäffas”. 1640 hade man, enligt protokollen, inte hunnit städa kyrkan än, men 1642 var äntligen ”thet mykla rosket vtkastat effter befalningen”. Redan då fanns det tydligen folk som sköt upp städningen så länge som möjligt.

Rosk i andra nordiska språk

Ordet rosk förekommer fortfarande i norskan och i färöiskan, även om man där stavar det rusk. Detta rusk betyder skräp, sopor eller smolk. I Norge kan man få rusk i øyet (auget) medan en sopbil (roskisbil) på Färöarna kallas ruskbilur, och en soptunna (roskis) heter ruskspann.

En sopbil (roskisbil) på Färöarna kallas ruskbilur, och en soptunna (roskis) heter ruskspann.

I isländskan finns ordet rusl, som i dag betyder ’skräp’ men för ett hundratal år sedan ungefär betydde ’rester eller något som rivs bort eller lämnas kvar’. Ordets etymologi är något oklar, men det är inte otänkbart att det är besläktat med rusk och rosk.

Skylt på café i Tórshavn, Färöarna. Översatt till (finlands)svenska står där: Hjälp oss att betjäna dig! Ställ brickan på plats och släng rosket i roskisen. Tack :)

Skylt på café i Tórshavn, Färöarna. Översatt till (finlands)svenska står där: Hjälp oss att betjäna dig! Ställ brickan på plats och släng rosket i roskisen. Tack :)

Kuva: Charlotta af Hällström-Reijonen

Dialektalt förekommer substantivet rosk och verbet roska överallt i Svenskfinland. Sammansättningar med rosk är också vanliga. Roskväder lider vi ofta av under hösten. Slarviga personer, skojare och skurkar kan i Terjärv kallas roskbåge, i Kronoby roskbånik, i Karleby roskmyntare och i Larsmo roskvacke. Om någon i Vörå slänger i sig mat utan urskiljning säger man att han eller hon roskar i sig. Det finns också belägg från Åland, Åboland och Nyland på verbet roska i betydelsen sladdra, dvs. prata strunt.

I norra svenska Österbotten används rosk också som förstärkningsord, t.ex. i uttryck som roskbra ’mycket bra’, roskvacker ’mycket vacker’ och roskilak ’mycket elak’.

Roskisdykare för miljön

I Finlandssvensk ordbok finns uppslagsorden rosk, roskis och roskisdykare. En roskisdykare är en person som samlar saker ur soptunnor. Förr var det för det mesta personer på samhällets skuggsida som gjorde sådant, men numera förekommer det att man dyker i roskisar av miljöideologiska skäl; då kallas det ofta också för containerdykning, sopdykning eller dumpstring. På finska kallas en sådan dykare för roskisdyykkari och att leta efter sopor, roskisdyka, kallas på finska att dyykata.

En roskisdykare är en person som samlar saker ur soptunnor.

Ett bevis så gott som något på att ordet rosk är en central och viktig vardagsfinlandism är väl att Mikael Reuter nämner ordet i sin allra första språkspalt Reuters ruta (Hufvudstadsbladet 3.1.1986), en spalt där han redogör för sin språksyn och formulerar sina språkvårdsprinciper. Han skriver:

”I vårt finlandssvenska vardagsspråk vill vi nog inte vara utan ord som rådda, klotta och rosk […] Det viktiga är att vi känner till ordens stilnivå och begränsningen till den vardagliga finlandssvenska sfären.”

Det kan jag hålla med om än i dag.

Charlotta af Hällström-Reijonen
Skribenten är avdelningsförståndare på Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken.