På fotosafari i det lingvistiska landskapet
3/2014

Kjell Herberts

På fotosafari i det lingvistiska landskapet

Den traditionella finsk-svenska skyltningen i Finland har på många håll ersatts av en ny finsk-engelsk skyltning. Kjell Herberts ger sig ut på en expedition, och resultaten från den säger rätt mycket om vårt språkliga landskap idag.

Coca Cola lanserades i Finland inför de Olympiska spelen i Helsingfors år 1952. Marknadsföringen gjordes då på landets båda språk, finska och svenska.  Några decennier senare var all offentlig Coca Cola-reklam enspråkigt finsk. Ytterligare några decennier senare är all reklam och alla slogans för läskedrycken engelska.

Det är i korthet ett exempel på hur de visuella språksignalerna i det offentliga rummet förändras, om än budskapet, eller den marknadsförda produkten, är densamma. De nationella språkens interna status har förändrats och engelskans närvaro har förstärkts.

Språklandskapet är sällan statiskt. Med allt fler synliga budskap i det offentliga rummet och allt fler språk som slåss om detta utrymme är det ganska givet att även forskare hakat på. I stället för att sitta instängda i forskarkammaren eller biblioteket beger sig nu alltfler sociolingvister ut på upptäckts- och fotoexpeditioner i det språkliga landskapet. Digitalkameran har gjort det möjligt att snabbt och till minimala kostnader dokumentera de budskap vi omges av.

Dylika expeditioner ter sig spännande i miljöer med flera språk, där även förändringarna är nog så påtagliga. Själv har jag efter bästa förmåga dokumenterat alla skyltar, texter och budskap på Alexandersgatan i Helsingfors och Handelsesplanaden i Vasa. Och objekten var många, även många som vi sällan lägger märke till. Mina antaganden, eller vågar jag kalla dem hypoteser, verifierades av min analys. Jag återkommer till dem.

Det finns idag en gren av sociolingvistiken eller språksociologin som sysslar med studier av det lingvistiska landskapet eller Linguistic Landscape, oftast bara LL. Landry och Bourhis har gett den definition som oftast används: ”the language of public roads signs, advertising billboards, street names, place names, commercial shop signs and public signs of government buildings, combines to form the linguistic landscape of a given territory, region or urban agglomeration”. Här kunde man tillägga att det språkliga landskapet ofta är urbant, men behöver absolut inte vara det.

Mikko Laitinens studie av engelskans inmarsch även i den finska landsbygden är ett exempel på detta. Han gjorde en sexdagars cykeltur på 630 kilometer, från Helsingfors till Uleåborg, och gjorde många intressanta iakttagelser av språkmöten, även i miljöer där man inte väntar sig sådana. (Laitinen, 2014.)

En mera typisk kartläggning gjorde Väinö Syrjälä i två urbana miljöer, Helsingfors metro och Oslo T-bane. (Syrjälä, 2012.) Det komparativa perspektivet är vanligt inom LL-forskningen.

Skyltarna blir symboler

Det första intrycket man får när man börjar läsa de budskap och texter som omger oss i det offentliga rummet är smått kaotiskt. Men snart kommer man underfund med olika strukturer och olika principer, beroende på vem som är avsändare och vem som förväntas vara mottagare. All skyltning är ju en typ av kommunikation.

I det offentliga rummet kan budskapen ofta ha en uppifrån-ner (top-down) dimension. Det är myndigheter som ger medborgarna allmän information och instruktioner om hur man skall eller inte skall bete sig.

Men det finns numera även ett växande inslag av kommersiella, personliga och privata budskap nerifrån-upp (bottom-up), alltifrån permanenta reklamskyltar till affischer, anslag och graffiti.

Om användaren är en myndighet är det klart att det i fallet Finland finns vissa givna regler gällande språkanvändningen. Staten Finland är tvåspråkig, kommunerna kan däremot ha olika språkstruktur och bör följa språklagen i det avseendet. Detta kan ibland ses som en inkonsekvens. Ibland kan det för allmänheten vara svårt att veta om en instans är kommunal eller statlig.  

Vägverket, numera Trafikverket eller TraFi, följer lokalprincipen, eller att vägskyltarnas språk bestäms av var de står, inte av destinationen, även om man numera har en mera flexibel syn. Länge fanns det ingen vägvisare i Salo till Ekenäs, bara till Tammisaari, vilket kunde förbrylla sverigesvenska bilister. 

Polisbilarna i Finland är tvåspråkiga och signalerar alltså en fungerande tvåspråkighet. Det betyder dock inte att poliskonstaplarna per automatik kan kommunicera på båda språken. Mycket av skyltningen förblir därför ibland till och med något av en falsk fasad, eftersom signalerna lovar mer än vad som presteras i form av muntlig och skriftlig service.  

Språkdebatter är ofta skyltdebatter. Skyltarna är symboler och handlar om att bli sedd och erkänd. Man kan naturligtvis fråga sig om Vaasa eller Vasa, Loviisa eller Lovisa kan missförstås, men det handlar om identitet. Det är en viss skillnad om man heter Saara eller Sara, Uno eller Uuno. Ortnamn handlar inte enbart om information. Också avsaknaden av visuella bekräftelser är viktiga icke-budskap.

Mot denna bakgrund är det intressant att tvåspråkiga regioner över hela Europa, som inte tidigare synliggjordes då det dominerande språket även bemästrade skyltfloran idag ser helt annorlunda ut. Exempel kan tas även från Lappland (i Norge, Sverige och Finland), Skottland, Friesland, Bretagne, Slovenien o.s.v.

I Estland har vi en intressant situation, där den ryska synligheten successivt minimerats, genom att den kyrilliska skriften försvinner medan man i de gamla svenskbygderna i väster ”återanvänder” gamla svenska ortnamn parallellt med de estniska. Finns vilja är allt möjligt.

Hur skyltar man i Helsingfors och Vasa?

Det lingvistiska landskapet i Finland bekräftar i hög grad den officiella tvåspråkigheten. Konsekvens, principer, ordning och reda kännetecknar Finland, även på denna punkt. Den officiella skyltningen är ofta föredömligt konsekvent. Gatunamnen är tvåspråkiga, myndigheterna har permanent skyltning oftast på de officiella språken, även om man ibland ser att det lokala minoritetsspråket, oberoende om det är svenska eller finska, begåvas med mindre fonter. Minoriteter har bättre syn, är ett gammalt sarkastiskt, men befogat uttryck.

Vad fann jag då under min vandring från Skatudden till Tre Smeder i Helsingfors? Precis vad jag hade föreställt mig. Statliga skyltar, det finns en hel del ministerier kring Senatstorget, använder alltid båda nationalspråken och numera även engelska.

Staden Helsingfors skyltar även föredömligt på stadens två språk, det må sedan gälla gatuskyltar, parkeringsanvisningar, spårvägstidtabeller, påbud eller varningar, såvida de är mer eller mindre permanenta. Om det däremot handlar om tillfälliga budskap, såsom varningar för gatuarbeten, snöras, avbrott eller störningar räcker sällan kapaciteten till för två eller flera språk.

Det allmänna betyget är emellertid mycket gott, kanske så gott att man kan få för sig att även den muntliga och skriftliga service man får bakom fasaden är lika god.

Det privata sektorn har friheter och här är det upp till näringsidkaren själv att avgöra vilket/vilka språk man använder sig av. Den traditionella finsk-svenska tvåspråkigheten i Finland har många gånger ersatts av en ny finsk-engelsk tvåspråkighet. Men det finns undantag, bl.a. banker som Aktia och varuhuset Stockmann visar med sin språkpolicy att trespråkighet också kan fungera, om bara viljan finns.

En trend är att många företag, speciellt inom service och rekreation gärna väljer engelska namn, t.ex. Hair Company, Lady Line, Office Sportsbar och Final Contact. Otympliga namn på två eller flera språk är historia.

Enspråkiga engelska budskap förekommer också. Man utgår från att kunderna vet vad Fashion Sale, Shopping Sunday, Opening Hours och New Terrace Open betyder. 

De studier som gjorts i t.ex. Tokyo, Bryssel, Jerusalem, Rom och Bangkok bekräftar trenden. Engelskan vinner terräng i det lingvistiska landskapet. Turism och globalisering är en naturlig förklaring. Men det förändrar även signalerna och engelskans status i närmiljöerna.

På Alexandersgatan fann jag att 82 procent av den offentliga sektorns skyltning var föredömligt tvåspråkig, medan 18 procent, ofta tillfälliga skyltar, var enspråkigt finska. Större variation var det hos den privata sektorn, med drygt hälften enspråkigt finska skyltar (53 procent), medan 19 procent var finsk-svenska, 10 procent trespråkiga och lika många finsk-engelska.

Handelsesplanaden i Vasa gav ett något annat resultat. Här var samtliga officiella skyltar tvåspråkiga, varav en del (8 procent) trespråkiga. Över hälften av det privata näringslivets skyltar var tvåspråkiga, endast 20 procent enspråkigt finska och nästan lika många enspråkigt engelska.

I det finländska språklandskapet handlar det inte längre bara om de nationella språken och engelskan. Även ryskan har kommit starkt under de senaste decennierna, speciellt i östra Finland.  

Språklagen berör endast flyktigt den privata sektorn. Skyldighet att ge information på landets båda språk begränsar sig i praktiken till innehållsförteckningar, fackliga avtal och varningstexter. I övrigt är valet fritt.

Detta är i och för sig ett internationellt fenomen. Det är förmodligen endast i Kanada man har reglerat även den privata sektorns skyldighet att använda minoritetsspråket franska och till och med förbjudit engelskspråkig skyltning i Quebec. 

Ett flertal andra tämligen osystematiska observationer jag gjort visar att kommunernas flerspråkighet syns konsekvent i kommunernas egen skyltning. Däremot uppvisar den privata sektorn en betydligt större flexibilitet, utgående från de faktiska behov som finns på respektive ort. När svenska klädbutiker öppnats i Vasa har det hänt sig att all skyltning varit enspråkigt finsk, tills man insett att man kommit till en flerspråkig ort med två parallella språk. Men det finns också exempel på inhemska och utländska kedjor som anser att ett språk räcker. Det blir för dyrt med flera språk, hävdar man. Samtidigt finns konkurrerande företag som upplever att flerspråkigheten ger konkurrensfördelar.

Tre parallella officiella språk förekommer i några miljöer i Europa, bl.a. i Sydtyrolen i Italien med italienska, tyska och ladin eller Nord-Norge med norska, samiska och kvänska. Europas enda officiellt fyrspråkiga kommun finns i Finland. Enare har finska och tre samiska språk, nord-, enare- och skoltsamiska som officiella språk.

Rent lustigt kan det ibland bli med en konsekvent tvåspråkig skyltning, spårvagn 6 i Helsingfors går således till Arabia–Arabia och i Pernå kan man besöka Lill-Snickars–Lill-Snickars. Det gäller att vara konsekvent, liksom en del av skyltningen i det trespråkiga Tammerfors-huset ståtar med skyltar som Sauna­–Sauna–Sauna eller Studio–Studio–Studio. Här handlar det om språklig rättvisa, konsekvens och arkitektur, inte bara om information.

Studier om och i det lingvistiska landskapet kommer säkert att fortsätta och att öka i omfång. För den intresserade finns det risk för att observationerna blir beroendeframkallande.

Nästa år ser dessutom en ny vetenskaplig journal dagens ljus, med det inte helt överraskande namnet Linguistic Landscape.

 

Källor

  • Landry, R & Bourhis, R.Y.(1997) Linguistic landscape and ethnolinguistic vitality. Journal of  Language and Social Psychology 16, 23-49.            
  • Laitinen, M (2014)  630 kilometers by bicycle: Observations of English in urban and rural Finland, International Journal of the Sociology of Language, Issue 228, 55–77.
  • Syrjälä, V (2012) Två lingvistiska landskap i Norden: om språk i Helsingfors Metro och Oslos T-bane, Avhandling pro gradu, Nordiska språk, Helsingfors universitet.
Kjell Herberts
Skribenten är pol.lic. och forskare vid Institutet för samhällforskning vid Åbo Akademi i Vasa. Herberts har ansvarat för olika språksociologiska undersökningar av finlandssvenskarna och det flerspråkiga samhället.