Päivä på svenska i Brändö gymnasium
4/2013

Pamela Granskog

Päivä på svenska i Brändö gymnasium

Svenska dagen får inte vara exkluderande. Nej, den dagen ska präglas av öppenhet och inbjuda till delaktighet. Det lärde jag mig den 6 november 2013.

I Helsingforsskolan Brändö gymnasium blev vi inspirerade av Saska Saarikoski och Helsingin Sanomats Päivä på svenska-kampanj och beslöt oss för att bjuda in grannskolan Kulosaaren yhteiskoulu, som ligger ett stenkast från vårt skolhus. Med enkla medel formade vi ett program som utgick från att låta de finska studerandena känna på hur det är att gå i en finlandssvensk skola. Visst har vi i någon mån samarbetat tidigare, men främst på ett mer administrativt plan och mer sällan i form av konkret undervisning. Nu var tanken att låta gästerna ta del av alldeles vanliga lektioner – vi räknade helt enkelt antalet lediga stolar i varje klassrum. Dessutom bjöd vi på svensk musik, både av egna studerande och gästen Pentti Hildén med Bellman i bagaget, alltmedan de finska lärarna fick dricka kaffe på svenska i vårt lärarrum.

Utöver de vanliga lektionerna inbjöd historieläraren Jonas Forsman och jag, som råkade ha håltimmar just då, till en diskussionsgrupp där vi fokuserade på barnlitteratur och finlandssvenskhet. ”Nu har ni ert livs chans att ställa alla frågor ni någonsin funderat på kring finlandssvenskhet till livslevande finlandssvenskar”, skrev vi i inbjudan.

Mottagandet i grannskolan var överväldigande. Vi som funderat på om platserna i klassrummen skulle fyllas fick ge vår rektor Kristiina Koli rätt. Hon förutspådde att en stor grupp kommer. Och visst är 90 finska gäster en stor grupp! Fler kunde vi de facto inte ta emot.

Väl i mitt klassrum, med 20 finska studerande som läser svenska på B-nivå, 5 egna studerande samt kollegan Jonas och svenskläraren Marko Paasonen från grannskolan, kan jag inte annat än glädjas.  Vi började med att slänga alla bord åt sidan och sitta i ring – allt för att komma bort från en vanlig klassrumssituation där man kan gömma sig bakom bordet. I små grupper diskuterade vi barnlitteratur utgående från givna teman.

Mina egna studerande fick en god lektion i muntlig kommunikation. Deras uppgift var att agera diskussionsledare, ställa frågor och föra resonemanget vidare. Och så småningom blev alla varma i kläderna. Efter några trevande minuter flöt diskussionen på svenska. Tappade någon ett ord fanns det alltid någon som hjälpte till. När vi lämnat Pippi, Mumin och Rödluvan var det dags att diskutera finlandssvenskhet. I grupperna talade de om allt från språkanvändning till möjligheten att studera och leva på svenska. Och under rasterna strömmade Sås och kopp, Arne Alligator och Pumpa på varvat med lite mellansnack ur skolans högtalare.

I lärarrummet fortsatte kaffediskussionen på svenska. Över kaffebordet utbytte vi tankar om fortsatt samarbete. ”När vi talar om olika minoriteter skulle det sitta väldigt bra med ett besök härifrån”, sa en kollega från grannskolan.  Och jag och kollegan i svenska kom överens om samarbete i kursen i muntlig kommunikation samt i kursen kring finlandssvensk kultur och identitet.

”En mycket lyckad dag”, sa vi med en mun efteråt. Det kostade oss god vilja och lite administration.    Vi upprepar garanterat konceptet, som kan utvecklas på många olika sätt. Och vem i kollegiet var det som ursprungligen kläckte idén? Det var Elina Sänkiaho. Hennes modersmål är finska. Tänk att det krävdes en finskspråkig för att få oss finlandssvenskar att förstå att vi måste rikta oss utåt.

Pamela Granskog

Skribenten är modersmålslärare i Brändö gymnasium och ordförande i Svenska modersmålslärarföreningen i Finland.