Päivää, goddag!
3/2019

Pia Westerberg

Päivää, goddag!

Jag måste erkänna att jag hör till de finlandssvenskar som oftast inleder på finska när jag är på stan, dvs. när jag handlar eller går på restaurang. Men varför? Vi finlandssvenskar tycks ha en rätt kluven inställning till att använda vårt modersmål i butiken. Jag ville veta varför det förhåller sig så, så jag ställde följande fråga på Språkbruks Facebooksida:

”Pratar du svenska i butiken och på andra ’offentliga’ ställen? Om du gör det, hur tänker du då? Och om du inte gör det, varför talar du inte svenska? Jag är nyfiken på användningen av svenska i det offentliga rummet.”

Jag fick många svar, över femtio stycken, både kortare svar och mer analytiska svar. Jag märkte att min fråga väckte flera tankar, och att många går och funderar på detta, kanske inte varje gång de går till butiken, men rätt ofta ändå. De flesta av svaren kom från södra Finland, så de är naturligtvis inte representativa för hela Svenskfinland.

Jag tror inte det handlar om lättja att man väljer att inte tala svenska.

Man kan lugnt säga att det finns lika många svar som det finns svarande, men vissa tendenser var tydliga. Jag tror inte det handlar om lättja att man väljer att inte tala svenska. Man vill kanske inte vara till besvär, man vill inte verka snorkig, man vill inte att butikspersonalen ska känna sig obekväm om de inte behärskar svenska.

En som svarade säger att ”kommunikation är viktigare än principer”: ”Det kan nog bli lite kontraproduktivt detdär. Jag tror inte att vi bevarar svenskan genom att förvänta oss att personer i serviceyrken betjänar oss på vårt modersmål. Jag menar just när det handlar om lågavlönade servicejobb.”

Många av de som svarade berättar att de inleder med: ”Talar du svenska?”, vilket kan vara en praktisk lösning. Eller så kanske man inleder med ”Päivää, goddag!”. Som en person skrev: ”Det finns många finskspråkiga som gärna skulle vilja öva svenska. Men hur kan de göra det om vi finlandssvenskar inte ger dem en chans?”

En av de som svarade ger språklig anpassning en spännande vinkling: ”I Pargas när jag är kund talar jag alltid svenska fastän biträdet har finska som modersmål. När samma person kommer in i min firma så svarar jag på finska för man betjänar ju på kundens språk.”

Man ska inte utgå från att ingen talar svenska i Kuopio.

Och ibland har man tur, personalen hör att man samtalar med någon på svenska och inleder på svenska med kunden. Eller så kanske man som kund hör att föregående kund talar svenska, och då känns tröskeln lägre att inleda på svenska: ”Ibland funkar det ju smidigt i affärer och restauranger då man talar svenska med sitt sällskap och expediten, servitören därför byter till svenska. Uppskattas.”

Vissa brukar dock fortsätta tala svenska medan butikspersonalen talar finska: ”Genom att själv visa vänlighet och vara lyhörd, har de flesta tagit möjligheten att försöka sig på det andra inhemska och då låter jag dem tala till punkt utan att rätta. Enbart ifall de själva frågar efter ett ord eller uttryck på svenska.”

De som svarade att de alltid inleder på svenska, var de än befinner sig, är ett gott exempel på att positiv attityd är en central del i varför det går bra att använda svenska i butiken. Andra svarade att lokalkännedom är viktig i sammanhanget, och att de alltid talar svenska på orter som Borgå och Ekenäs, men aldrig i Kuopio eller Salo. I huvudstadsregionen inleder många automatiskt samtalet på finska. Men man ska inte utgå från att ingen talar svenska i Kuopio: ”Firat mina somrar i Jorois i Savolax. Stod t.ex. i ett fall i kassakön och pratade svenska med min kompis. Då jag skulle betala bytte kassörskan raskt till svenska och då vi kommenterade vilken superb service så sade hon att hon så gärna övar sin svenska men har så sällan möjlighet till det.” Jag tror vi själva vinner på att avdramatisera och avkomplicera vår språkanvändning. Även du som aldrig pratar svenska i affären: Pröva någon gång med att inleda på svenska i butiken! Och berätta gärna för mig hur det gick.

***

När jag skrivit klart den här ledaren går jag följande kväll till vår lokala mataffär. Jag ställer mig i kassan och samtalar i butikskön på svenska med en familjemedlem. Jag har i alla år talat finska med mannen som sitter i kassan. När jag ska betala säger han: ”Tjugosex och tjugo!”.  

Jag blir så perplex att jag glömmer kvar två yoghurtburkar.

 

Pia Westerberg