Pradajerskan är borta men gammalpigan lever kvar
3/2013

Martina Ollas

Pradajerskan är borta men gammalpigan lever kvar

Att det finns skillnader mellan rikssvenskan och finlandssvenskan är något man redan länge varit medveten om. Skillnader finns i hur svenskan både talas och skrivs och gäller t.ex. uttal, uttryck, meningsbyggnad och ordförråd. En särskild kategori av ord och uttryck som bidrar till att finlandssvenskan är olik rikssvenskan är finlandismerna, dvs. ord eller uttryck som används endast i finlandssvenskan, eller som används i en annan betydelse än i Sverige.

Redan på 1800-talet konstaterade man inom den svenska språkvården i Finland att differentieringen mellan rikssvenskan och finlandssvenskan måste hejdas för att de två varieteterna inte skulle utvecklas till två skilda språk. Det här innebar bl.a. att man började motarbeta finlandismerna.

En av dem som var oroad över att den skrivna och talade svenskan i Finland höll på att utvecklas i en annan riktning än svenskan i Sverige var Hugo Bergroth. Det här ledde till att Bergroth år 1917 gav ut boken Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Precis som bokens titel anger är boken tänkt som en handbok som kan användas som hjälpmedel i arbetet mot finlandismer. Bergroths mål var att få bort finlandismerna framför allt i det vårdade språket, och i boken har Bergroth samlat många tusen finlandismer som han anser borde undvikas. I bokens inledning konstaterar han dock att det i finlandssvenskan även finns några riktiga vinningar, som man inte nödvändigtvis behöver rensa bort. Tack vare handboken lyckades Bergroth väcka ett starkt intresse för problemet och Finlandssvenska blev ett viktigt verk för svenska språkvården i Finland.

Det är knappt 100 år sedan den första upplagan av Finlandssvenska gavs ut, men trots tiden som har gått är finlandismerna ännu i dag ett aktuellt ämne. År 2000 utkom första upplagan av Finlandssvensk ordbok. Syftet med boken är i stora drag det samma som Hugo Bergroth hade med Finlandssvenska år 1917, nämligen att göra de svenska språkbrukarna i Finland medvetna om finlandismer och att fungera som hjälpmedel då man vill producera ett språk som är fritt från finlandismer. Också gällande uppställningen är Finlandssvenska och Finlandssvensk ordbok väldigt lika varandra. Men hur är det med själva innehållet? Vad har hänt bland finlandismerna under den tid som gått mellan det att de båda böckerna gavs ut? Har finlandismerna i Bergroths handbok dött ut eller lever de fortfarande kvar? Vilka finlandismer har i så fall försvunnit och vilka har överlevt?

Att försöka besvara de här frågorna var målet med en liten undersökning jag har gjort. I undersökningen valde jag ett kapitel ur Finlandssvenska (andra upplagan från år 1928) som heter ”Ordförrådet” och innehåller ca 630 finlandismer indelade enligt ordklasser. Därefter jämförde jag finlandismerna med innehållet i Finlandssvensk ordbok (fjärde upplagan från år 2008), för att se hur många av finlandismerna i Finlandssvenska som även förekommer i Finlandssvensk ordbok.  Syftet med undersökningen var att på det här sättet skapa en bild av hur stor del av finlandismerna i Finlandssvenska som har försvunnit och hur stor del som fortfarande lever kvar så starkt att de tagits upp i Finlandssvensk ordbok. Därtill granskade jag vissa substantivkategorier närmare för att se hurdana finlandismer som har överlevt och hurdana som har försvunnit.

Resultaten av undersökningen visar att totalt ca 30 procent av finlandismerna i det undersökta kapitlet också förekommer i Finlandssvensk ordbok. Majoriteten av finlandismerna i Finlandssvenska finns alltså inte i Finlandssvensk ordbok, vilket jag tolkar som att de har försvunnit ur språket. Det man också kan se av resultaten är att andelen finlandismer som har överlevt är ungefär lika stor i alla ordklasser.

När jag granskade några kategorier av substantiven närmare kunde jag se vissa mönster gällande hurdana finlandismer som har överlevt och hurdana som har försvunnit. Finlandismerna som lever kvar är för det mesta väldigt vanliga och vardagliga ord som har stor spridning bland språkbrukarna. Till exempel har så vardagliga ord som påsvante, skrinnsko, barnträdgård, skriftskola, småkusin och gammalpiga levt kvar. Förmodligen är de här orden bekanta för de flesta finlandssvenskar. När det gäller högtider är till exempel finlandismer som kokko och julgubbe sådana som fortfarande används. Resultaten tyder alltså på att ju allmännare och vardagligare en finlandism är, och ju större spridning det har, desto svårare är det för språkvården att motarbeta ordet. Samtidigt bör man också komma ihåg att språkvården inte heller är särskilt intresserad av att påverka det vardagliga språket som talas i hemmen och på fritiden, utan koncentrerar sig mer på det offentliga språket.

Att en finlandism ska vara användbar i vardagen för att överleva märker man också då man ser på hurdana finlandismer som har försvunnit. Undersökningen visar att många finlandismer som inte finns i Finlandssvensk ordbok har att göra med branscher och områden som har utvecklats starkt under 1900-talet. Till exempel kan man se att finlandismer som har att göra med åkdon och körredskap, farkoster, fiske, bok-, tidnings- och postväsendet samt undervisning i väldigt hög grad har försvunnit. En del av finlandismerna som Bergroth räknar upp står förmodligen för föremål och företeelser som helt enkelt inte längre är relevanta för dagens språkbrukare, och därför har orden också försvunnit ur språket. Exempel på ord ur dessa kategorier som har försvunnit är linjalkärra, formansvagn, skvättbord, klabbkrok och lippa.

En annan tendens man kan se av resultaten är att finlandismer som har sitt ursprung i ett annat språk, till exempel ryska eller finska, har överlevt i lägre grad än övriga finlandismer. En möjlig förklaring till detta är att en finlandssvensk kanske använder en del finlandismer i tal och skrift utan att vara medveten om att de är finlandismer, och då är det svårt att undvika dem. Däremot kan det vara lättare att identifiera finlandismer som härstammar från andra språk som inkorrekta, och då är språkbrukaren på ett annat sätt medveten om användningen av dem och kanske lättare undviker dem än andra finlandismer. Exempel på lånord som trots allt finns i Finlandssvensk ordbok är isvoschik och karonka som båda är lånade från ryskan, dejour som är lånat från franskan via ryskan samt det redan tidigare nämnda kokko, lånat från finskan. Lånord som däremot inte har fått komma med i Finlandssvensk ordbok är till exempel de från ryskan lånade tschinovnik, durak och pradajerska, samt de från finskan lånade lurjus, laukkurysse, kuperkejka och pajta/pajtu. Undersökningen visar också att det inte är någon större skillnad i vilket språk lånorden har sitt ursprung; t.ex. har både finska och ryska lånord överlevt i ungefär lika hög grad.

Att ca 70 procent av finlandismerna har försvunnit kan bero på flera olika faktorer. Språket utvecklas ständigt på olika sätt, bl.a. skapas det nya ord samtidigt som gamla försvinner. Det här sker med alla sorters ord och finlandismer är inget undantag. Att en stor del av finlandismerna i Bergroths Finlandssvenska inte finns upptagna i Finlandssvensk ordbok kan också bero på att Bergroth kanske inte hade lika stränga kriterier för vilka finlandismer han tog med i boken som författarna till Finlandssvensk ordbok har haft. Till exempel höll en del av finlandismerna i Finlandssvenska på att försvinna ur språket redan då Bergroth skrev boken, men trots detta har han valt att inkludera dem. En del av finlandismerna hade Bergroth hört av äldre personer som hade ett ålderdomligt språkbruk redan på sin tid. Många finlandismer är arkaiska och räknas som finlandismer just därför att de redan har dött ut i rikssvenskan, och det är därmed möjligt att dessa ord under 1900-talet i Finland har dött ut av samma orsaker som de redan tidigare gjort i Sverige. Därtill verkar det som om Bergroth i högre grad har tagit med ord som vi i dag skulle betrakta som slangord än författarna till Finlandssvensk ordbok har gjort, och det här kan vara en orsak till att många av Bergroths finlandismer inte finns med i Finlandssvensk ordbok.

---

Martina Ollas var praktikant på Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken sommaren 2013.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ordlista

  • påsvante = tumvante
  • skrinnsko = skridsko
  • barnträdgård = tidigare benämning för daghem, motsvaras i Sverige av förskola
  • skriftskola = konfirmandundervisning, konfirmationsläsning, konfirmationsundervisning
  • småkusin = syssling, tremänning, nästkusin
  • gammalpiga = (gammal) ungmö, nucka; ogift kvinna
  • kokko = brasa, bål, eld
  • julgubbe = jultomte
  • linjalkärra = kärra med resårer
  • formansvagn = forvagn, åkarkärra
  • skvättbord = stänkbord (stänkskydd på öppen båt)
  • klabbkrok = ståndkrok (ett slags fiskeredskap)
  • lippa = (fisk)håv
  • isvoschik = hästdroska, åkare, hyrkusk
  • karonka = bjudning, fest, kalas, särskilt disputationsmiddag
  • dejour = jour, jourhavande, daghavande, vakthavande, ordningsman
  • tschinovnik = tjänsteman
  • durak = fähund
  • pradajerska = torgmadam
  • lurjus = slyngel
  • laukkurysse = gårdfarihandlare
  • kuperkejka = kullerbytta
  • pajta/pajtu = skjorta
Martina Ollas