null Rökstenen − en sällsam gåta för nutida tolkare

Aktuell litteratur 12.4.2022

Martin Persson

Rökstenen − en sällsam gåta för nutida tolkare

Henrik Williams bok Rökstenen och världens undergång ger sig i kast med Nordens längsta runtext. Den är en djup, populärvetenskaplig lärdomsvandring genomsyrad av berättarglädje, bedömer Martin Persson i sin recension för Språkbruk.

Rökstenen i Östergötland antas vara från början av 800-talet och anses allmänt utgöra vårt förnämsta rundokument. Stenen innehåller Nordens längsta runtext (om man bortser från ett par medeltida laghandskrifter). Förutom att själva skriften excellerar i olika former av chiffer är budskapet esoteriskt gåtfullt. Detta gör det inte lätt för sentida uttolkare, vilket förstås inte har hindrat ett par seklers språkvetare från att ge sig i kast med stenen. I fjol utkom två rejäla genomgångar av inskriptionen, där den mest lättillgängliga, Rökstenen och världens undergång, är författad av Henrik Williams i Uppsala. Det andra verket – Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av Rökstenens runinskrift I–II – har Bo Ralph, Göteborg, som upphovsman.

Det kan vara svårt att frigöra sig från sin egen tids tankeströmningar när man ger sig på att tolka dokument från andra epoker. Det gäller förstås också ett monument som Rökstenen. Äldre tiders exegeter har hittat den gotiska kungen Theoderik/Þjóðríkr, som levde ungefär 300 år tidigare, i texten. En sådan tolkning kanske kan viftas undan som ett utslag av göticistiskt önsketänkande, men på ett metaplan vore även ett sådant avfärdande i sig självt en manifestation av den för tillfället aktuella diskursen. Hur som helst har Tjodrik nu utmanövrerats av Bo Ralph (även om kungen i fråga alltjämt håller ställningarna exempelvis på Wikipedia). Ett färskt och nästan övertydligt exempel på hur man betraktar en text genom sin egen tids kalejdoskop var den mediala uppståndelsen i början av 2020 kring en artikel med Henrik Williams som medförfattare. I den rådande tidsandan föll det sig naturligt att tidningarnas rubriker ropade ut den klimatångest som Rökstenen nu ansågs förmedla.

Tidigt i Rökstenen och världens utgång, som kom ut i slutet av 2021, distanserar sig Henrik Williams från detta alltför starka fokus på jämförelser mellan Rökstenens och vår (fram)tid, och låter sin framställning behandla inskriptionen i dess eget sammanhang. Boken bygger till stor del på de tankegångar kring Rökstenen som dryftats i den forskargrupp han refererar till som ”De fyras gäng”, som består av två språkvetare, en religionsvetare och en arkeolog. Boken står alltså på ett stadigt tvärvetenskapligt underlag, även om det blir det språkvetenskapliga som hamnar i förgrunden när runologen Williams för pennan.

Tidigt i Rökstenen och världens utgång distanserar sig Henrik Williams från detta alltför starka fokus på jämförelser mellan Rökstenens och vår (fram)tid, och låter sin framställning behandla inskriptionen i dess eget sammanhang.

Bokens inledande delar innehåller en kort översikt över det runologiska forskningsfältet i stort och en sammanfattning av de tolkningar av Rökstenen som tidigare torgförts. (Flera sådana tolkningar återges i sin helhet i slutet av boken.) De kulturhistoriska ramarna för den tidiga vikingatiden skissas också upp. De flesta av våra runstenar är från tidig kristen tid och erbjuder vanligen inga större tolkningsproblem bortom att det ibland är svårt att se vad där står, men Rökstenen är en hälsning från en hednisk föreställningsvärld som vi annars mest möter indirekt i 400 år yngre uppteckningar på Island. (Och det finns förstås inga garantier för att östra och västra Norden hade identiska trosuppfattningar.)

Läsaren tas också med på en snabbkurs i hur man läser runor. Ett problem med runor i allmänhet är att man hade få tecken för många ljud. En runsten i Sorunda på Södertörn innehåller till exempel ett namn som translittereras tutr. Det är inte särskilt uppenbart att det bör transkriberas Dyntr, men det råder i vart fall inget tvivel om att det måste vara ett personnamn. En återkommande runföljd på Rökstenen har orsakat mer besvär än så: sakumukmini. Runalfabetet – futharken – lämnar mycket öppet för fantasin här: Det finns inga ordgränser och vi vet inte om ljuden är långa eller korta – vi är inte ens säkra på vilka ljud det rör sig om. Williams återger tretton rejält olika läsningsförslag, som t.ex. sagum mōgmænni ’Jag/Vi säger ett folkminne’, sagum ok minni ’’Jag/Vi säger också (ett) minne’, sagu um mǫg minni ’Jag berättar om minnet av min son’ och hans egen favorit sagum Ygg minni (vilket vi återkommer till). Men det räcker alltså inte med dessa undanglidande ljudvärden och ovan nämnda lönnrunor: det är heller inte självklart i vilken ordning man ska läsa de olika delarna. Därtill kommer lite alternativa grammatiska och semantiska analysmöjligheter samt ett antal skadade och oläsliga runor.

Vi är inte bortskämda med en sådan djupgående men samtidigt otvunget populärvetenskaplig behandling av språkvetenskapliga ämnen.

Inskriften är alltså oerhört svårläst, men den börjar relativt enkelt, vilket innebär att den som lärt sig grunderna i runskrift hjälpligt kan stava sig igenom de två första meningarna. I Williams version ser de ut så här: Aft Wāmoð stãnda rūnar þār. En Warinn fāði, faðir, aft faigiãn sunu. ’Efter Våmod står dessa runor. Men Varin, fadern, ristade efter [...] son.’ Alla är överens om att det handlar om en fader, Varin, som skapat ett minnesmärke över sin son, men redan här börjar frågetecknen hopa sig. Adjektivet faikiãn ’död, döende, dödsmärkt?’ är etymologiskt identiskt med dagens feg. Det säger sig självt att dagens betydelse ’skrajsen, harig’ inte kan ha varit vad fadern hade i åtanke. Att Våmod (andra tänker sig namnets moderna form som Vämod) är död behöver vi inte tveka om, men kanske låg det något mer i ordet än så? Läsaren får mycket god hjälp med detta ord och många andra när Williams metodiskt och pedagogiskt går igenom den alltmer ogenomträngliga texten. Över hela 122 av bokens nästan 400 sidor skärskådas ristningen en eller ett par meningar i taget, med samma berättarglädje oavsett om det rör runornas form eller hur orden ska läsas och förstås. Vi är inte bortskämda med en sådan djupgående men samtidigt otvunget populärvetenskaplig behandling av språkvetenskapliga ämnen. Även den som är obotligt ointresserad av runor borde få ut något av denna lärdomsvandring. Texten är nämligen, förutom hänvisningar till andra runinskrifter, rikt interfolierad med referenser till eddatexterna, isländska sagor, Saxo Grammaticus, fornengelska dikter och Kalevala.

Här ska inte hela historien avslöjas, men solen spelar huvudrollen i en historia som tar sin början vid ett vulkanutbrott och slutar vid Ragnarök.

Men den övergripande frågan är kanske ändå inte den språkliga, utan: Vad handlar inskriptionen egentligen om? Förutom den inledande dedikationen till den hädangångne sonen rör det sig om poetiska anspelningar på ett antal mytiska eller historiska händelser. Williams gör inte anspråk på att ha genomskådat hela innehållet, men en viktig ingrediens är en naturkatastrof med efterföljande missväxt på 500-talet som ska ha levt kvar i östgötarnas minne nio släktled senare. Här ska inte hela historien avslöjas, men solen spelar huvudrollen i en historia som tar sin början vid ett vulkanutbrott och slutar vid Ragnarök. Ordet faikiãn innebär, enligt Williams, att Våmod är förutbestämd att vara med på ett hörn i denna kosmiska strid. Man måste inte låta sig övertygas; det är fascinerande ändå.

Avslutningsvis tänkte jag åka lite filologisk snålskjuts och sammanfoga Williams och Ralphs förslag om sakumukmini. Williams tolkar detta textställe som Sagum Ygg minni, vilket på modernt språk blir’ (Jag) säger Ygg det minnet’. Ygg är då en av de många alternativa benämningarna på Oden. (Jämför världsträdet Yggdrasil, där detta Odensnamn ingår.)  Här får man föreställa sig något slags kultiskt sammanhang där den som talar (Varin?) åkallar Oden. Ralph har i stället tolkat det första a som långt, vilket ger Sāgum uggminni, vilket på lite arkaisk nusvenska kan återges som ’(Vi) sågo (det) vördnadsbjudande minnet’.

Nu dristar jag mig, inspirerad av Williams och Ralphs välgrundade analyser, till att framkasta läsningen Sāgum, Ygg, minni, det vill säga ’Vi sågo, Oden, minne(t)’. Här är det en öppen fråga om detta vi inkluderar en grupp av talare eller en ensam talare och Oden (och eventuella tänkta övriga åhörare) eller ej. Antingen är det bara talarnas hågkomster som återberättas, eller så är minnena  gemensamma för talaren och Oden.

Sista ordet är inte sagt om Rökstenen, men det lär dröja innan vi får en tolkning som är lika aptitligt serverad som den i Rökstenen och världens undergång.

Fornnordiska gudar

Det mesta vi känner till om den fornnordiska mytologin har nått oss via medeltida isländska handskrifter, men några av gudarna går att belägga på svenska runstenar, i veckodagarnas namn och i ortnamn.

Tor är åskguden. Han namn syns följdriktigt i ordet tordön, som ju betyder ’åska’. Även i ordet åska anar man honom: ås betyder nämligen ’asagud’. Han åberopas uttryckligen på en runsten i Västergötland och har givit namn åt orter som Torshälla och Torsåker samt veckodagen torsdag.

Frej och Freja är ett syskonpar, enligt Snorres Edda vaner snarare än asar, som sköter fruktbarhetsärenden. Hade namnen bevarats på svenska och inte behövt lånas in från isländskan hade vi nog sagt Frö och Fröja, vilket framgår av ortnamn som Frösön (efter Frö) och Frölunda (efter Fröja). Fredag är dock uppkallad efter Odens hustru Frigg.

Frej och Frejas far är havsguden Njord, och enligt Snorre har han varit gift med sin syster, vars namn inte meddelas. I romerska källor nämns dock en gruvlig själländsk kult av en Nerthus, vilket torde vara en latinsk återgivning av denna gudinnas urnordiska namn. I ortnamnen kan hon i mer eller mindre förvrängd form skönjas i Nälsta, Närtuna och Mjärdevi.

Tyr, stridens och rättskipningens gud, är på svensk botten säkrast känd som första halvan av tisdag.

Ull har en undanskymd roll i de isländska källorna, men har av ortnamnsbeståndet att döma varit populär i det som idag är Sverige: Ullevi, Ulleråker, Ultuna.

Hel betecknar både dödsgudinnan och hennes rike. Hennes minne är bevarat i helvete där vete = vite, dvs. ’straff’, samt i slå ihjäl.

Oden är gudarnas konung och har lånat sitt namn till onsdag och orter som Onslunda och Onsala. Oden har många alternativa namn, varav ett är Ygg ’den skräckinjagande’. För att vinna visdom offrade Oden en gång sig själv genom att under nio dygn hänga spjutgenomstungen i världsträdet. Detta träd bär det poetiska namnet Yggdrasil, vilket brukar tolkas som ’Yggs häst’.

På runstenarna finns därtill en mängd personnamn med gudainslag: Ása, Ásulfr, Frøydís, Frøystæin, Þórfastr, Þórgunn, Óþindísa ...

Runor

Den urnordiska runraden bestod av 24 runor. Dessa figurerar i viss utsträckning på Rökstenen, men annars är det den vikingatida runraden som kommer till användning där. Denna hade bara sexton tecken, vilket inte riktigt räcker till för alla språkljuden. Det gör ibland att läsningen blir osäker. Runorna på Rökstenen är utformade i en lite avskalad version som kallas kortkvistrunor. Nedan visas i stället långkvistrunorna, som är lite lättare att genomskåda för nutida läsare.

är f-ljud i början av ord, annars ett v-ljud.

kan stå för vokaler med rundade läppar, nämligen u-, y-, o- och ö-ljud. I början av ord återger den ett w-ljud (som utvecklats till v-ljud i modern svenska).

finns fortfarande som isländsk bokstav. Står för tonlöst ljud med tungan mellan tänderna som i engelska three eller dess tonande motsvarighet i leather.

användes ursprungligen för ett nasalt a-ljud, likt det vi finner i franskan. Senare kom den att brukas för orala (”vanliga”) vokaler, som i bró ’bro’.

är det ”vanliga” r-ljudet, och uttalades förmodligen med vibrerande tungspets.

står för k eller g. Ibland får man räkna med att det finns ett omarkerat n-ljud före, dvs. nk och ng.

betecknar ett h-ljud, men får också ibland hoppa in som ett slags väsande g-ljud inne i orden.

håller sig i princip till att beteckna n-ljud.

står för i- och e-ljud samt i början av ord för ett j-ljud.

kan stå för a- och ä-ljud.

återger nästan alltid ett s-ljud.

påminner om hur fungerar, i det att den kan beteckna t, d, nt och nd.

går på samma linje: b, p, mb, mp (men p-ljudet var ovanligt i runsvenskan).

står för det mesta för ett m-ljud.

betecknar ett l-ljud.

betecknar ett surrande, r-liknande ljud som typiskt uppträder i ändelser.

Recension

Henrik Williams: Rökstenen och världens undergång. Kaunitz-Olsson 2021. 398 sidor.

Martin Persson

Recensenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Foto: Björn Persson

Tillbaka till början