Ett hurdant språk skulle finlandssvenskan ha varit om den hade utropats till ett eget språk och tagit avstånd från sverigesvenskan? Hur skulle dess grammatik och lexikon se ut idag? Vilka kompromisser skulle ha gjorts för att systematisera våra finlandssvenska dialekter till ett eget språk? Rena spekulationer, men med ett närliggande verkligt exempel, nämligen det finskbesläktade meänkieli som minoritetsspråk i Sverige.
I den nordöstra delen av det svenska Norrbotten är språk en återkommande fråga. Det geografiska området mellan Kalixälven och Torneälven dominerades av finsk- och samisktalande familjer fram till år 1809. Av diverse skäl har befolkningen i området försvenskats under de gånga seklerna: Antalet familjer och individer som använder dessa språk har minskat radikalt.
Trots förlorade kunskaper i den lokala varianten av finska upplever många att de tillhör den tornedalska minoriteten och hör hemma i Meänmaa. Individer bosatta i eller med rötter i området känner igen ord och uttryck som de hört de äldre generationerna använda. De kommer även ihåg att finskan användes flitigt då de vuxna diskuterade sådant den yngre generationen inte skulle förstå. Det berättas om känslan av exkludering ur den sociala gemenskapen. I privata sammanhang blev finskan ett maktmedel eftersom den formella undervisningen inte kunde ge tillräckliga språkkunskaper i minoritetsspråk.
I privata sammanhang blev finskan ett maktmedel.
Minoritetsspråk är alltså i allra högsta grad en privat angelägenhet och det görs tysta och försiktiga språkliga val i mån av möjlighet. Föräldrar som förlorat språket väljer kanske ett dagis där finska, meänkieli eller något av de samiska språken används, de använder sina ord och fraser hemma och kör över till den finska sidan för att köpa (salt)lakrits.
Sedan 2001 har också meänkieli och de olika samiska språken status som nationella minoritetsspråk i Sverige. Undervisningen i framför allt meänkieli är dock begränsad, vilket beror både på olika styrdokument som reglerar undervisningen och på praktiska omständigheter som bristen på lärare och läromedel. För en finländare med kunskaper i båda inhemska språken är det inte ett problem att förstå meänkieli, som tidigare och främst ur språkvetenskapliga perspektiv ansågs som en dialekt av riksfinskan. Meänkieli är dock mera än en finsk dialekt. Språket har en oersättlig identitetsbärande funktion även för dem som mist det.
Meänkieli har en oersättlig identitetsbärande funktion även för dem som mist det.
Revitaliseringen av meänkieli är ett ständigt aktuellt tema. Som språkvetare och lärarutbildare funderar jag ofta på hur ett sådant språk kan revitaliseras, ett språk som har tagit avstånd från släktspråket finska och som i formella sammanhang omringas av ett språk ur en annan språkfamilj. Revitalisering kräver arbete med själva språket. Att utveckla ordförrådet så att det passar in i språkfamiljens morfologiska och syntaktiska principer förutsätter kunskaper i språket. Att utarbeta en beskrivande grammatika som teoretiserar och systematiserar det främst talade språket förutsätter ett omfattande och metodiskt bevarande av dagens språkbruk. Ett arbete som väntar på att genomföras – i tid.