Romantisk kärlek: döda tåg, byggnader och ägodelar
2/2019

Per Boström

Romantisk kärlek: döda tåg, byggnader och ägodelar

 

”Alltså det här är ju dött tåg liksom.

Det leder ingenstans.

Avsluta här nu, han/hon är ett svin.”

 

Hur pratar vi om romantisk kärlek och vilka metaforer använder vi? Denna fråga var min utgångspunkt när jag 2012 påbörjade min forskarutbildning i språkvetenskap vid Umeå universitet. Är kärleken en resa? Är den ett bräckligt objekt? Är den ett hus som du befinner dig i tillsammans med någon annan? Hur ser du på din partner? Är hen din? Är hen din ägodel? Är det viktigt att ”klicka” med någon? Kan kärleken dö? I min avhandling ”Det här är ju dött tåg liksom…” En studie av metaforer för romantisk kärlek i talad svenska från 2018 är detta frågor jag undersöker och försöker besvara.

Romantisk kärlek är svår att förstå

De flesta människor har någon sorts erfarenhet av romantisk kärlek då den på många sätt är en central del av våra liv. Även för människor som inte personligen upplevt kärlek, finns det starka föreställningar och tankar om hur romantisk kärlek ska och inte ska vara. Idag älskar vi vitt och brett: partnern och barnen, bilen och hunden, mormor och (kanske) gud. Vi älskar allt och lite till. Och här är det viktigt att hålla tungan rätt i mun då det exempelvis är skillnad på kärleken mellan förälder och barn och den romantiska kärleken mellan två vuxna. Inom tidigare kärleksforskning pratar man här om olika sorters kärlekar, som har olika kvaliteter. I min studie har jag fokuserat på den romantiska kärleken, som exempelvis karaktäriseras av intimitet, exklusivitet och passion. Här ser vi också att detta är värden som inte bör ingå i kärleken mellan förälder och barn eller mellan syskon. De flesta skulle nog hålla med om att kärlek, och kanske framför allt den romantiska kärleken, är svår att förstå. Och är någonting svårt att förstå så blir det även svårt att prata om det. Men här kommer metaforer in då ett sätt att förstå någonting abstrakt, och också uttrycka förståelsen av det abstrakta, är att utgå ifrån någonting som vi uppfattar som konkret. Vi kan alltså uttrycka förståelsen metaforiskt.  

Kärlek beskrivs utifrån fysiska erfarenheter

En metafor kan alltså, lite förenklat, förklaras som exempel på figurativt språk där man försöker förklara någonting svårt och abstrakt genom att utgå ifrån någonting konkret. Exempelvis är tid ett abstrakt begrepp som vi ofta pratar om i termer av pengar: spendera tid; slösa bort en timme; köpa sig tid. På samma sätt är den romantiska kärleken abstrakt och svår att förstå utan att utgå ifrån någonting mer konkret; exempelvis någonting vi har fysisk erfarenhet av. I min studie visar det sig att deltagarna i de gruppsamtal jag utfört pratar om (och metaforicerar) den romantiska kärleken på olika sätt. Alla sätt utgår ifrån fysiska, konkreta erfarenheter (jag kallar dessa erfarenheter för kroppsförankrade då de utgår ifrån hur människans kropp är ”konstruerad” och hur vi interagerar med vår omgivning). Genom att exempelvis ha gått in i och ut ur en mängd olika byggnader etableras erfarenheter av hur en byggnad ser ut och vilka egenskaper den kan ha. Den är exempelvis avgränsad och någonting man kan gå in i, befinna sig inuti, och gå ut ur. Människan har en stor mängd sådan konkret erfarenhet, där vissa erfarenheter är mer framträdande än andra. Exempelvis har vi ytterst frekvent återkommande erfarenheter av att förflytta oss från en punkt till en annan: vi går från sängen till badrummet, från badrummet till köket, från köket till hallen, osv. Det vi gör kan då ses som små resor från punkt a till punkt b, kanske via punkt c. På detta sätt kan man säga att människan har återkommande erfarenheter av fysiska, konkreta, resor. Varför är de här konkreta erfarenheterna viktiga? Jo, eftersom de ofta utgör grunden för vår förståelse av abstrakta företeelser, såsom livet och kärleken. Man kan här fråga sig hur vi annars skulle förstå och uttrycka kärlek om inte genom metaforer baserade i våra fysiska och konkreta erfarenheter.

Den romantiska kärleken förstås enligt Per Boströms studie bland annat som något man äger. Man väljer själv vem man vill vara med i kärleken och man vill hitta rätt person.

Kuva: Pixabay

Kärleken som enhet och resa

I min studie utgår jag ifrån den metaforsyn som först grundlades i och med publikation av Metaphors We Live By av George Lakoff och Mark Johnson år 1980. I boken grundläggs den konceptuella metaforteorin där man inte längre ser metaforer enbart som någonting som gör språket ”fint”, utan som väsentliga och essentiella för människan och hennes förståelse av världen. Man menar att människan är beroende av metaforer för att kunna förstå sin omvärld. I min studie tar jag även in teorier om metaforer som någonting som uppstår i en dynamisk interaktion mellan människor, färgade av erfarenheter, omgivning och relationer.

Om någonting är svårt att förstå så blir det även svårt att prata om det.

Intressant nog är den tidigare forskningen om kärlek och metaforer inte särskilt omfångsrik. Språkvetaren Zoltán Kövecses har dock publicerat ett antal böcker om metaforer för kärlek i engelska, där han bland annat argumenterar för att den vanligaste metaforen för kärlek är att förstå kärleken som en enhet. Han menar här att idén kommer från filosofen Platon som ansåg att människan från början var en varelse som sedan delades i två. ”Delarna” spenderar sedan sin tid på att finna ”den rätta”; själsfränden som åter ska göra enheten hel. Och rent språkligt menar Kövecses att bevis för detta finns i uttryck som ”Hon är min bättre hälft”, ”Vi är ett” eller ”Vi är som gjorda för varandra”. Metaforfadern George Lakoff framhåller även att kärlek (bl.a.) förstås som olika former av resande, där man exempelvis kan prata om att ”gå vidare” med någon eller att man kommit till ett ”vägskäl” i förhållandet. Det här är ju fascinerande och även på svenska kan man känna igen vissa metaforer. Men, tänkte jag, hur ser det faktiskt ut i svenska? Vilka metaforer används på svenska om kärlek? Det visade sig att det inte fanns någon forskning om kärlek och metaforer på svenska, och min studie bidrar alltså med en första inblick i hur man kan prata om kärlek på svenska, vilka metaforer som förekommer och vilka som är vanliga och vilka som är ovanliga.

Kärleken omtalas som en ägodel

Att utgå ifrån sina konkreta erfarenheter för att prata om romantisk kärlek är någonting som är återkommande i de gruppsamtal som jag studerat. I studien genomförde jag fyra gruppsamtal med personer i två åldersgrupper, 25–33 och 50–54. Personerna kände inte varandra sedan tidigare. Deltagarna pratade utan min inblandning i cirka 45 minuter efter att de fått se en kortfilm på temat kärlek. I samtalen jag analyserade identifierade jag totalt 780 metaforiska uttryck där konkreta erfarenheter av exempelvis olika sorters behållare, resor, objekt, naturliga krafter och sjukdomar återkommande aktualiseras.

Kärleken omtalades som ett fysiskt objekt.

Absolut vanligast i alla samtal var att den romantiska kärleken omtalades som ett fysiskt objekt; en ägodel som jag kan behålla för mig själv, ge bort till någon eller förlora. Här omtalas även kärlekspartnern ofta som en ägodel, där deltagaren ”Gun” exempelvis säger: ”du tillhör mig och nu är det våran kärlek” när deltagarna diskuterar polygami (månggifte). Här omtalas kärleken som en ägodel som tillhör Gun och hennes partner, samtidigt som partnern omtalas som en ägodel som tillhör Gun. Här menar jag att kärleken och partnern metaforiceras som en ägodel. Metaforiceringen är själva processen att förstå och uttrycka förståelsen av den abstrakta romantiska kärleken som en konkret ägodel.   

Att falla för någon och hitta den rätta

Intressant är också att det går att se vissa skillnader mellan de yngre och äldre deltagarna. De äldre deltagarna är lite mer ”romantiska”, då man oftare pratar om att ”falla för någon” och att man inte alltid kan styra över sina känslor. Metaforer där den romantiska kärleken omtalas som en naturlig eller fysisk kraft förekommer nästan uteslutande bland de äldre deltagarna. Exempelvis framhåller deltagaren ”Berit” att hon gärna faller för en drabbande förälskelsepassion. De yngre deltagarna är istället mer praktiska. Här ligger fokus mer på att den man är tillsammans med ska vara ”den rätta”, som när deltagaren ”Linda” resonerar om att:

du ska hitta den rätta, och när du hittar den rätta då är det jättestort och du vet ... allt, allting är rätt liksom, allt bara klaffar och stämmer och, eh känner du inte det så är det kanske inte den rätta…

Det viktiga här är alltså att personen är rätt person. Men om det inte känns rätt så kan man alltså hitta en annan person; det handlar alltså mer om ett aktivt sökande efter ”den rätta” än att falla för någon. I samtalen med de yngre deltagarna framgår att det finns en norm om att skaffa partner och bilda familj, och för att detta ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att personerna är kompatibla med varandra så att man får en ”toppenrelation”. De äldre deltagarna har i större utsträckning släppt detta fokus, och förefaller mer måna om att må bra och att kärleken ska vara passionerad, lustfylld och okomplicerad. De äldre, visa av sina erfarenheter, menar också att det inte finns en rätt person utan att kärleken kan slå till utan förvarning: ”det kan ju precis bara pang hända också så blir det precis lika bra.” (Deltagaren Berit, äldre åldersgruppen.)

Kontroll över kärleken

Hur pratar vi om romantisk kärlek på svenska och vilka metaforer förekommer? Min studie visar att den romantiska kärleken främst förstås, och metaforiceras, som ett fysiskt objekt, en behållare, en resa och en enhet. Bland annat uttrycker deltagarna att kärleken är någonting de äger, att partnern ”tillhör mig”, att de själva väljer vem de vill vara med i kärleken (där kärleken förstås som en behållare), men att det inte är säkert att de vill gå vidare med fel person; eftersom det är viktigt att hitta rätt person så att enheten kan bli komplett. Intressant i jämförelse med tidigare forskning, som främst berört engelska, är att deltagarna i min studie anser sig ha kontroll över kärleken. Där den tidigare forskningen framhåller att kärleken oftast är någonting som ”bara händer”, ibland som att det finns en högre makt som styr, framhåller deltagarna i min studie att om någonting upplevs som ett dött tåg som inte leder någonstans: gå av och ta ett annat!

 

Litteratur

Boström, Per (2018). ”Det här är ju dött tåg liksom…”: en studie av metaforer för ROMANTISK KÄRLEK i talad svenska (Avhandling). Umeå universitet.

Cameron, Lynne, & Maslen, Robert (Red:er) (2010). Metaphor analysis: research practice in applied linguistics, social sciences and the humanities. Oakville, Conn: Equinox Pub.

Lakoff, George, & Johnson, Mark (1980). Metaphors We Live By (2003:e uppl.). Chicago: University of Chicago Press.

Müller, Cornelia (2008). Metaphors dead and alive, sleeping and waking: a dynamic view. Chicago: University of Chicago Press.

Per Boström

Skribenten är universitetslektor i svenska vid Umeå universitet.