Ett historiskt fynd gjordes i april vid Bogesund i Vaxholms kommun i Sverige, då arkeologen Torun Zachrisson fann en runsten som ingen hade sett sedan slutet av 1600-talet. Magnus Källström, runolog och forskare inom runforskningsområdet, skriver i Riksantikvarieämbetets blogg att Zachrisson var på en exkursion med sina studenter till ett järnåldersgravfält vid Bogesund, då hon plötsligt upptäckte en ristad sten som stack upp några decimeter ur marken. Zachrisson visste från tidigare om att det hade funnits en runsten i närheten som varit försvunnen i flera århundraden, och vid närmare undersökningar visade det sig att det var rotändan till just den runstenen hon hade funnit.

Egentligen kände man innan återfyndet bara till stenen genom en avbildning som riksantikvarien Johan Peringskiöld gjort i slutet av 1600-talet. När stenen återupptäcktes i april i år anhöll man om grävtillstånd och lyckades avtäcka ristningsytan ända ned till skoningsstenarna. Glädjen var stor då man kunde konstatera att alla runor som Peringskiöld hade avbildat på nedre delen av stenen, cirka 30 stycken, fortfarande fanns kvar.

Källström skriver i bloggen att inledningen av runskriften på stenen följer de traditionella mönstren. På stenen står det att stenen är rest av två föräldrar, Gunne och Åsa, till minne av deras son. På stenen står också sonens namn, men man är inte helt säker på hur namnet ska uppfattas. Namnet har tolkats som Önd, men kan också tolkas som Agne, vilket enligt Källström är riktigare. Vidare står det om sonen att han dog på Ekerö och att han ligger begraven på kyrkogården. Man uppskattar att stenen är rest någon gång under 1000-talets senare hälft, och man tror att det på den tiden var mycket ovanligt att bli begravd på en kyrkogård. I inskriften på runstenen nämns det också att föräldrarna har gjort ett ”valv”, vilket måste syfta på en gravkista av sten som antagligen har stått på den nämnda kyrkogården.

Avslutningen på Bogesundsstenen är en aning ovanlig. På stenen har man läst ”Gunne reste denna stenhäll”, och alltså tolkat den första delen av runföljden som personnamnet Gunne. Peringskiöld däremot har läst samma runföljd som kuin, vilket kan uppfattas som det fornnordiska ordet kvæn som betyder kvinna eller hustru. Peringskiöld har dock antytt att det funnits en skada just framför det här ordet på stenen, så man kan inte vara säker på att runföljden är fullständig. Just den här delen av runskriften finns dessutom på den delen av stenen som fattas i dag, så tyvärr kan de återfunna fragmenten inte hjälpa till att lösa denna gåta.

Ett väldigt intressant ord som finns inristat i stenen är ortnamnet Ekerö, som här skrivs akru. I medeltida källor man funnit återges ortnamnet ofta som Ekro eller Ækru, så stavningen på den återfunna runstenen stämmer överens med detta. Stavningen visar också att namnet Ekerö inte ursprungligen innehållit ordet ’ö’, utan att det i grundform antagligen har hett *Ækra. Förmodligen har platsen fått namnet för att det funnits mycket ekar på området.

Stenen befinner sig ännu i dag på sin ursprungliga plats från 1000-talet. På den tiden fanns det en stor vik precis intill stenen, och stenens placering är förmodligen vald med stor omsorg. Eftersom stenen befunnit sig så nära vattnet kan man anta att stenen samtidigt har fungerat som både minnesmonument och landmärke för sjöfarande.

Mer om runor kan man läsa på Magnus Källströms blogg(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun).