Mikael Reuter är den finlandssvenska språkvårdens ålderman. Förutom t.ex. Reuters rutor som har nått en bredare allmänhet har flera årgångar av studerande på olika universitet i Finland läst Översättning och språkriktighet som antagligen också tjänat som handbok för översättare. Mikael Reuter har som bekant framför allt skrivit om finlandismer av olika slag, dvs. ord, uttryck, konstruktioner och uttryckssätt som inte är gångbara i Sverige eller som är direkt felaktiga. I Så här ska det låta. Om finlandssvenska och språkriktighet är Mikael Reuters gedigna kunskap om egenheterna i finlandssvenskan inte bara inbunden i bokform utan även bevarad för kommande generationer.
Så här ska det låta är som titeln antyder en normativ bok som sätter gränser för vad som är och inte är gångbart. Denna typ av normering fyller ett behov i våra starkt tvåspråkiga eller flerspråkiga miljöer i Finland. Då språket förändras, och språkvårdens rekommendationer anpassas till förändringen, behöver dock framtida läsare kontrollera vilken rekommendation som gäller. Detta kunde ha poängterats mer, förslagsvis åtminstone i inledningen. Inledningen är för övrigt en viktig nyckel för den vidare läsningen eftersom den redogör för förhållandet mellan talat och skrivet språk och påminner om det situationsbundna i kommunikationen, dvs. skillnaderna mellan den informella och formella språkanvändningen. Som läsare är det viktigt att ha inledningen i minnet så att rekommendationerna inte blir pekpinnar eller rentav en belastning som hämmar den egna språkanvändningen.
Normerna i Så här ska det låta gäller i första hand den som talar och skriver i det offentliga: till exempel lärare i alla ämnen och på alla nivåer, politiker och självklart journalister, men även den som på ett privat företag, i en organisation eller inom den offentliga sektorn skriver texter som sprids internt och externt. Genom att vi använder och upprepar de mindre gångbara konstruktionerna befäster vi dem och sprider dem, också till nästa generation. Språklig variation är inte fel i sig, vi har ju variation av olika slag till exempel genom våra dialekter. Problemen uppstår då en person inte känner till normen och inte har en allmänt gångbar svenska i sin språkliga repertoar. Att helt ignorera normerna till exempel i skolan leder på individnivå till en språklig och så småningom samhällelig ojämlikhet, och i värsta fall till att vi finlandssvenskar börjar tala ett språk som inte förstås fullt ut i Sverige. Därför behövs fortfarande normerande böcker som Så här ska det låta, så att det finlandssvenska och sverigesvenska allmänspråket förblir samma språk.
Boken är tematiskt strukturerad. Ett kapitel behandlar uttal, vissa handlar specifikt om skriftspråket, t.ex. stavning och skrivregler, ordböjning och ordbildning, medan de flesta gäller för både tal och skrift, t.ex. genitiv, prepositioner, ordföljd, passiv, modala hjälpverb och andra verb, att ange tid, namn och namnbruk, översättning, ord, uttryck och talesätt samt ett kapitel med ”diverse språkriktighetsfrågor”. Sist finns ett avsnitt med tips om språkliga hjälpmedel och ett register.
Kapitlen om genitiv, ordföljd, passiv och att ange tid är bekanta från Översättning och språkriktighet. Dessa kapitel hör fortfarande till de tydligaste genomgångarna av skillnaderna mellan finskan och svenskan. I Så här ska det låta ingår många exempel och tabeller som fanns i Översättning och språkriktighet. Det är inget fel på dem i sig, men det hade varit på sin plats att uppdatera exemplen i dessa kapitel, då många översättare i dag är medvetna om hur illa det kan bli och undviker de grövsta problemen rätt bra.
Den kontrastiva genomgången av översättningen av genitivkonstruktioner i finskan är viktig i synnerhet för den som ska översätta från finska till svenska. Översikten över ordföljden i svenskan är utmärkt läsning även för en svenskspråkig som lever i en flerspråkig vardag. Några exempelmeningar av en mer vetenskaplig texttyp hade varit välkomna med tanke på studerande som kommer i kontakt med boken. Jämförelserna mellan finskans och svenskans passivkonstruktioner är viktiga i synnerhet för den som har finska som modersmål, och kapitlet påminner oss andra om vilka möjligheter svenskan ger då vi inte vill eller kan skriva ut alla deltagare i verbhandlingarna. Översikten över olika tidsuttryck är bra och uppskattas framför allt av den som har finska som modersmål eller som ett starkt andraspråk eller arbetsspråk.
Kapitlen om prepositioner, modala hjälpverb och andra verb samt ord, uttryck och talesätt är kapitel som kan användas som uppslagsbok. De handlar om variation på det lexikala planet, dvs. ord och uttryck som vi finlandssvenskar tenderar att använda på ett sätt som avviker från den sverigesvenska allmänsvenska språknormen. I Så här ska det låta finns utrymme för mer utförliga förklaringar än i Finlandssvensk ordbok (2008) eftersom antalet ord och uttryck som diskuteras är färre. När det gäller kapitlet om prepositioner hade det varit bra med en hänvisning till Svenskt språkbruk (2003) eller söktips för Språkbankens tidningstextkorpusar i Korp.
För finskspråkiga inlärare på mer avancerad nivå torde innehållet i boken utgöra en viktig påminnelse dels om att det inte alltid går att översätta rakt av från finska till svenska, dels om att de finlandssvenska vännernas språkanvändning inte alltid är den normenliga. Översättare får konkreta råd för sitt dagliga arbete. Även de som översätter utan att ha en konkret text att utgå från får hjälp och stöd av boken, till exempel de som arbetar på finska och ska presentera resultaten på svenska, muntligt eller skriftligt. Alla läsare betjänas av att kunna slå upp i registret. I boken kunde ha ingått uppställningar i tabellform med konkreta råd om vad som bör undvikas och vad som kunde användas i stället, av samma typ som i Klarspråk i kommunen – en skrivhandledning(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) (Eivor Sommardahl för Kommunförbundet 2012).
Genomgången av stavningsregler och skrivregler för svenskan fyller de behov som finlandssvenskar har. Det är utmärkt att boken ger finländska exempel, samtidigt som kapitlet delvis är en upprepning av Svenska skrivregler(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) (2008). När det gäller namnbruket i Finland finns det flera bra hänvisningar till de resurser och den rådgivning som nås genom Språkinstitutets webbplats.
Som en handbok att slå upp i och som en kontrastiv beskrivning av både finlandssvenska-sverigesvenska och finska-svenska är Så här ska det låta utmärkt. Rekommendationerna bygger på livslång erfarenhet. Det jag som forskare efterlyser är hänvisningar till aktuell forskning som kunde bekräfta påståendena om vilka finlandssvenska uttryck som förstås och missförstås i olika delar av Sverige. Visst har de flesta finlandssvenskar erfarenheter av kommunikationsproblem mellan finländare och svenskar, och visst beror de ibland på att vi finländare uttrycker oss på ett sätt som är ovant för den svensk vi talar eller skriver med. Problem uppstår däremot också då vi finlandssvenskar inte har följt med samhällsförändringarna i Sverige och inte känner till nya ord och uttryck. Alla språkbrukare, i alla yrkesgrupper, behöver ha kontinuerliga kontakter och utbyte med kolleger i Sverige för att bredda den språkliga repertoaren och kompetensen.
Språkförändring sker på båda sidor om Östersjön, och önskemålet är att allmänsvenskan i Sverige och Finland fortsättningsvis ska stå varandra nära. Då behöver vi följa en gemensam norm. Förhoppningen är att de olika språkvårdande organen fortsätter samarbeta och diskutera och ge gemensamma rekommendationer om språkanvändningen. Samtidigt behöver varje språkbrukare ha förståelse för variation i språket, överseende med tillfälliga fel och sträva efter en lyckad kommunikation, trots att det inte alltid låter som det ska.