Samlat och välordnat om Finlands svenska språkhistoria
4/2019

Olle Josephson

Samlat och välordnat om Finlands svenska språkhistoria

Marika Tandefelt (red.): Finländsk svenska från medeltid till 1860. Svenska litteratursällskapet 2019. 416 sidor. Marika Tandefelt (red.): Finländsk svenska från 1860 till nutid. Svenska litteratursällskapet 2019. 458 sidor.

Nu är svenskan i Finland komplett! Svenska litteratursällskapets stora satsning med bokverket ”Svenskan i Finland” i sex band har fullbordats med volymerna III:I och III:2, ”Finländsk svenska från medeltid till 1860”, och ”Finländsk svenska från 1860 till nutid”. Marika Tandefelt har varit redaktör och forskningsledare – för det göms åtskillig originalforskning i de sammanlagt 850 sidorna och 31 kapitlen. Arton språkvetare och historiker har bidragit. Flitigast har varit Tandefelt själv och Jennica Thylin-Klaus med vardera sex kapitel och Charlotta af Hällström-Reijonen med fem kapitel.

Välskriven populärvetenskap

Som sverigesvensk läsare kan man inte bli annat än avundsjuk. Det är ljuvligt att på detta sätt få tillgång till ett samlat och välordnat vetande i snygga band och högst läsbar form. Kapitlen väjer inte för forskningsdialog, noggrann detaljredovisning eller en och annan tabell när så behövs. Men de tillgriper aldrig oförklarade termer eller teoridiskussion som kräver språkvetenskaplig skolning. Det är välskriven populärvetenskap på hög nivå.

Som sverigesvensk läsare kan man inte bli annat än avundsjuk.

Svenskan i Finland har alltid haft att förhålla sig till två yttre krafter: svenskan i Sverige och finskan. I ett sådant språks historia blir samhället och politiken ofta mer uppenbart synlig än för exempelvis svenskan i Sverige eller danskan i Danmark.  Det som kallas yttre språkhistoria, såsom demografi, läs- och skrivkunnighet eller språklagstiftning blir för den finländska svenskan minst lika viktigt som den inre språkhistorien, det vill säga förändringar i grammatik, ordval och uttal.

Yttre och inre språkhistoria

Det kännetecknar också de två volymerna. Kanske en renodlad grammatikhistoriker kan bli en smula besviken. Man får inte svar på frågor som ”Vad är äldsta belägg på finlandssvenskt subjektsdubblerande (Min bror så har flyttat till Vasa)?”

Min bedömning är att båda banden på ett lyckligt sätt kombinerar yttre och inre språkhistoria.

Det ska man vara glad för, tycker jag. Det hade blivit tråkiga böcker utom för en mycket liten krets. Min bedömning är att båda banden på ett lyckligt sätt kombinerar yttre och inre språkhistoria. I nästan varje kapitel ryms båda aspekterna, men en mycket grov indelning ger vid handen att sju kapitel av femton i volym 1 främst handlar om yttre villkor, i volym 2 kanske tio av sexton.

Runeberg och finlandssvenskt scenspråk

Men en sådan kategorisering säger alltså inte så mycket. I volym 1 kan man exempelvis läsa Charlotta af Hällström-Reijonens kapitel 9 om ”Om J.L. Runebergs finlandismer”. Tonvikten ligger på själva språket, den inre historien, med exempelvis en noggrann genomgång av runebergska favoritverbformer som brukte, lånte, mente, talte, smakte. Men lite mer i förbigående berättar kapitlet också om Runebergs ställning som språklig förebild – ”Skriv som Runeberg, gossar, så skriver ni bra” – eller hans medvetna bruk av fennicismer i folklivsskildringar, kalja, mujkor, pärta. Det är ett slags språkpolitiskt program; yttre och inre historia blir oskiljaktiga. 

Ett annat exempel är Marika Tandefelts kapitel i volym 2 om det finlandssvenska scenspråket de senaste hundra åren. Det handlar främst om språkideologi och teaterestetik. Med Hugo Bergroths manual för Svenska teatern i Helsingfors 1917 etableras ett slags finlandssvenskt standarduttal som norm. Så småningom uppfattas det som alltför stelt och skriftspråksnära. Debatter utbryter. Ska inte finlandssvenska skådespelare få säga sku’, int’ och huse’ som i spontant tal? Eller är det en tillgång att scenspråket skiljer sig från vardagsspråket? Djävulen syns i detaljerna – det vill säga språkideologin i böjningsformerna.

Saknas: finnarnas svenska

Viktigare än att sortera kapitel är då att fråga sig vilken yttre språkhistoria de behandlar. I del 1 handlar den främst om skriftspråksgenrer. Tre till fyra snarast textsociologiska kapitel ger utmärkta översikter över vilka texter som producerades på svenska i Finland inom områden som kyrka, högre utbildning, myndighetsutövning, tidningar och skönlitteratur. Undantaget från denna skriftspråksinriktning är Christer Kuvajas kapitel om tvåspråkighet och språkkontakt i 1700- och 1800-talets Finland, utifrån prästuppgifter om församlingsbornas språk. Passiv tvåspråkighet var ganska vanligt, men en allmän tendens tycks vara att den språkliga minoriteten i en församling – vare sig svensk- eller finskspråkig – efter hand blev ännu mindre.

Svenskans historia i Finland är ju inte bara finlandssvenskarnas.

Kuvajas kapitel rymmer ett perspektiv jag gärna sett lite mer av: finnars svenska. Svenskans historia i Finland är ju inte bara finlandssvenskarnas. Kajsa Häkkinen har skrivit ett kapitel i volym 1 om finska lånord i svenskan, och Charlotta af Hällström-Reijonen ägnar två roliga sidor i samma volym åt ”Eskolagubbens” visor på 1700-talet. Men något riktigt samlat grepp tas inte om ämnet i vare sig volym 1 eller 2.

Mest skriftspråk, lite talspråk

Trots skriftspråksinriktningen i beskrivningen av äldre tiders språkvillkor, letar sig ändå talspråket in i flera av de fallstudier som ger mycket av den ”inre” språkhistorien i del 1. De behandlar ofta enskilda personers språkbruk: 1400-talsmunken Jöns Budde, linneanen Per Kalm i 1700-talets Åbo, herrgårdsflickan Jacobina Munsterhjelm i Östra Nyland, och som sagt Runeberg. Kapitelförfattarna dammsuger språkdrag i talspråksnära genrer som brev och dagböcker. Särskilt för 1700-talet och det tidiga 1800-talet får man en klar bild av den sociala och geografiska variationen. Vanligt folk talade sin svenska dialekt, nästan en för varje socken. Ståndspersoner rörde sig mellan ett offentligt, skriftspråksnära tal för mycket formella tillfällen, ”umgängesspråket” i något vardagligare sammanhang och ibland också dialekt. Umgängesspråket hade regionala och lokala inslag, men låg nära sin motsvarighet hos övre samhällsskikt i Uppland och Stockholm. 

Därför är det missvisande att tala om en särskild finlandssvenska i äldre tider. Det är svenska i olika varianter som används i Finland. Ingen principiell skillnad finns mellan Kalm och Linné eller Almqvist och Runeberg. Alla rör sig i språkmiljöer där folkflertalet talar dialekt, fint folk har ett särskilt samtalsspråk och normläget för all svenska är oklart.

En finlandssvensk identitet?

Mot slutet av 1800-talet förändras läget. Med all rätt har skiljelinjen mellan de två volymerna satts vid 1860-talet. De liberala reformer som tar sin början med lantdagen 1863 skapar så småningom en finländsk nation, politiskt självständig 1917, med ett läsande och skrivande folk. Detta folk var i huvudsak finskspråkigt, vilket ställde den svensktalande minoriteten inför besvärliga val när den skulle konstruera sin finlandssvenska identitet: en egen finlandssvenska, gemenskap med sverigesvenskan eller till och med språkbyte? Hur är det med dialekter, regionala särdrag (finlandismer!), och gemensamt standardspråk? Frågorna dissekeras instruktivt i flertalet kapitel i volym 2. Hugo Bergroths ”Finlandssvenska” från 1917 sätter en standard, men diskussionen är oavslutad. Den bör säkert så förbli; den är ett villkor för finlandssvenskans vitalitet.

Mitt intryck av historieskrivningen i volym 2 är att finlandssvenskarna under 1900-talet alltmer försonas med sina språkliga dilemman och kan se dem som en tillgång. Exempelvis argumenterar Clas Zilliacus övertygande för att de finlandssvenska modernisternas (Södergran, Björling, Diktonius, Henry Parland, Hagar Olsson) språkliga genombrott blev möjligt därför att författarna levde under tryck från flera språk: inte bara den egna finlandssvenskan, sverigesvenskan och finskan, utan också ryska och tyska.

Den yttre språkhistorien i volym 2 handlar därför mer än i volym 1 om språkvård med ideologiska förtecken. (Men det finns också ett utmärkt inledningskapitel om det finlandssvenska textlandskapets demokratisering från och med slutet av 1800-talet.) Och den ”inre” historien knyts hårdare till dessa förutsättningar – såsom i Tandefelts ovannämnda scenspråkskapitel. Ett par kapitel går dock delvis andra vägar, till exempel om finlandssvenskan bland emigranter i USA, Argentina och Sverige eller du-tilltalets etablering i finlandssvenskan, den kanske största enskilda förändringen i svenskan under 1900-talet.

Punktstudier och stora linjer

Avsiktligt har jag låtit denna recension bli rätt mycket av referat. Syftet har varit att visa att böckerna, trots sin antologiform, mycket tydligt låter de stora sammanhangen framträda. Det är gott om punktstudier, men alla är tydligt förbundna med de långa linjerna. Därtill kommer en påfallande jämn stilnivå. Redaktör och redaktionskommitté har arbetat omsorgsfullt.

På några punkter kunde jag, ur mitt sverigesvenska perspektiv, möjligen efterlysa ännu lite mer av stora linjer. Finnarnas svenska är redan nämnd. Demografi och bosättningsmönster, särskilt i förhållande till förskjutningen från dialekt till regional finlandssvenska är ett annat område. Men det analyseras utförligt i hela bokseriens del I:1, Ann-Marie Ivars ”Dialekter och småstadsspråk”(2015), med tydligt historiskt perspektiv. Det är en helt rimlig arbetsfördelning mellan verkets olika delar. Ett tredje område för en okunnig sverigesvensk är lagar, politik och språkfrågornas koppling till allmänpolitiska rörelser. Men om detta kan man ju läsa i SLS fyrbandsverk ”Finlands svenska historia” (2008–2016), särskilt del tre och fyra. Också det är god arbetsfördelning.  

Som helhet kan man alltså inte vara annat än mycket positiv. Jag suckar avundsjukt och belåtet: så här ska Finlands svenska språkhistoria skrivas.

Olle Josephson

Recensenten är professor em. i nordiska språk vid Stockholms universitet och har även varit chef för Språkrådet i Sverige. Josephson har skrivit flera böcker, av vilka den senaste är Språkpolitik (2018).