Satsadverbial på rätt plats
3/2012

Monica Äikäs

Satsadverbial på rätt plats

Vår språkrådgivning får ofta frågor om hur olika satsadverbial ska placeras i satser. Det är många som är osäkra när det gäller detta. I det följande ska jag redogöra för några fall. Jag utgår från mer eller mindre autentiska frågor, och som källor för svaren har jag använt Svenska Akademiens grammatik (SAG) och Svenska Akademiens språklära av Tor G. Hultman. I svaren gör jag små grammatiska utvikningar inom ramen för temat. Men till att börja med kan det vara bra att reda ut vad ett satsadverbial egentligen är för något.

Satsadverbial

Adverbial är främst bestämningar till verb, adjektiv och adverb i satser, och många olika slag av ord och uttryck kan göra tjänst som adverbial. I satsen Hon kom i går är till exempel prepositionsfrasen i går ett tidsadverbial som bestämmer predikatet kom.

Satsadverbialen är en typ av adverbial som utgör en kommentar till hela satsens innehåll. I satsen Hon tänkte ingalunda komma negeras till exempel hela satsinnehållet av satsadverbialet ingalunda, i satsen Hon tänkte verkligen komma understryks satsinnehållet av satsadverbialet verkligen och i satsen Hon tänkte kanske komma bedöms sannolikheten genom satsadverbialet kanske. Vissa satsadverbial framhäver något av satsens led. I satsen Bara den yngsta kusinen kunde komma framhävs ledet den yngsta kusinen av satsadverbialet bara.

Placering i satsen

I den finita satsen placeras de allra flesta satsadverbial i satsens mittfält: Hon hade åtminstone ringt. Ibland kan ett satsadverbial dock också stå i början eller slutet av satsen: Åtminstone hade hon ringt; Hon hade ringt åtminstone.

Fyra frågor om satsadverbial


Satsadverbial före eller efter subjektet

Fråga: Jag undrar över placeringen av inte. Vilket av följande alternativ är korrekt: a) I allmänhet ingår transporten inte i priset eller b) I allmänhet ingår inte transporten i priset?

När ett satsadverbial (här negationen inte) står i mittfältet placeras det vanligtvis efter subjektet. Vi kan alltså säga att alternativ a har en normal ordföljd. Det förekommer  emellertid variationer på grundmönstret, och i vissa fall kan satsadverbialet också placeras före subjektet. Alternativ b ovan är just ett sådant fall där det går att placera satsadverbialet före subjektet, och därför kan man säga att både alternativ a och alternativ b är korrekta. För att ta ett exempel till: det går att säga både På torsdag kommer kusinerna antagligen hem och På torsdag kommer antagligen kusinerna hem.

I vissa fall kan placeringen av ett satsadverbial ha en semantisk funktion. Att placera adverbialet före subjektet kan nämligen vara ett sätt att framhäva subjektet i förhållande till ett annat (utskrivet eller underförstått) led eller att uttrycka kontrast: På torsdag kommer antagligen kusinerna (och på fredag mostrarna); I allmänhet ingår inte transporten (men däremot reservdelarna) i priset. I sådana fall är subjektet betonat i tal.

Satsadverbial i sats med fokus

Fråga: Jag undrar över rubriken Män trakasseras också i riksdagen. När man läser själva artikeln förstår man att det handlar om att också män, inte enbart kvinnor, trakasseras i riksdagen, men borde inte rubriken i så fall lyda Också män trakasseras i riksdagen?

Också är ett s.k. konjunktionellt satsadverbial som uttrycker en logisk relation mellan satsens innehåll och kontexten. Ofta är de konjunktionella satsadverbialen allmänna bestämningar till hela den sats där de står, men ibland kan de syfta på ett speciellt led, ett fokus. I exempelsatsen finns just ett sådant fokus, nämligen ordet män. Satsadverbial som syftar på ett fokus placeras av naturliga skäl ofta prefokalt, dvs. framför det fokuserade ledet. Om också placeras prefokalt kommer satsen att lyda precis som frågeställaren föreslår: Också män trakasseras i riksdagen.

Detta betyder ändå inte att den ursprungliga satsen Män trakasseras också i riksdagen är felaktig. Det är fullt möjligt att på detta sätt placera ett konjunktionellt satsadverbial i mittfältet trots att det är fråga om en sats med fokus. I allmänhet framgår fokus nämligen av kontexten även om satsadverbialet inte placeras framför det. I tal visar dessutom betoningen vilken betydelse som avses; i exempelsatsen betonas ordet män.

Vill man speciellt framhålla fokus och utesluta missförstånd är det naturligtvis ändå säkrast att placera adverbialet framför det fokuserade ledet: Också män trakasseras i riksdagen. – Vi kan dessutom notera att om vi placerar också sist i exempelmeningen (Män trakasseras i riksdagen också) blir innebörden entydigt att män trakasseras på olika ställen, bland annat i riksdagen.

Det finns en speciell grupp av satsadverbial som i främsta rummet syftar på ett fokuserat satsled, nämligen de fokuserande satsadverbialen t.ex. bara, just, framför allt, åtminstone, till och med. De här adverbialen placeras i allmänhet framför det fokuserade ledet: Till och med Maja hade lovat komma. Dock kan de också placeras i mittfältet liksom övriga satsadverbial: Maja hade till och med lovat komma. – Jag utgår här från att det är Maja som är fokus. Man kan också tänka sig lovat som fokus, och i så fall vilar betoningen i tal på detta ord.

I likhet med de fokuserande satsadverbialen placeras det korrelativa adverbet både oftast omedelbart framför det led som fokuseras: De hade bjudit både mig och honom. Intressant nog kan emellertid också både i vissa fall stå i mittfältet på den typiska satsadverbialsplatsen: De hade både bjudit mig och honom. – Det korrelativa varken placeras ogärna prefokalt i slutfältet (*De hade bjudit varken mig eller honom) eftersom det har en negerande betydelse. En placering på negationens plats i mittfältet är bättre: De hade varken bjudit mig eller honom.

Satsadverbial mellan preposition och huvudord

Fråga: Jag har stött på satser där ett adverbial har placerats mellan en preposition och dess huvudord, t.ex. De flesta ville tala om enbart problemen. Wellander skriver i Riktig svenska att en sådan placering beror på en överdriven strävan efter logisk skärpa. Själv skulle jag också hellre ha placerat adverbialet före prepositionen: De flesta ville tala enbart om problemen. Vad säger moderna grammatikböcker?

Du har rätt i att det är naturligast att skriva De flesta ville tala enbart om problemen. Det är fråga om ett fokuserande satsadverbial (enbart) i kombination med ett fokuserat led (problemen) som föregås av en preposition. Svenska Akademiens grammatik konstaterar att adverbialet i sådana fall vanligtvis står framför hela prepositionsfrasen, trots att fokus egentligen utgörs av prepositionens huvudord (i detta fall problemen). – Som ovan nämnts är det också möjligt att placera ett fokuserande satsadverbial i mittfältet: De flesta ville enbart tala om problemen.

Enligt SAG kan det förekomma att ett fokuserande satsadverbial placeras mellan preposition och huvudord, men det är i så fall fråga om formellt språk: Nytillskottet lovsjungs av i synnerhet yngre kunder.

Inom parentes kan nämnas att det korrelativa adverbet både kan placeras både före och efter en preposition. Svenskt lagspråk i Finland (SLAF) ger följande alternativ: a) Detta ska anmälas till både A och B b) Detta ska anmälas både till A och till B. Alternativ a innebär alltså att både placeras mellan prepositionen och dess huvudord. Råden i SLAF gäller visserligen det formella lagspråket, men jag tror att bägge alternativen är helt gångbara också i mindre formell text. – När det gäller varken med dess negerande betydelse kan inget av alternativen a och b användas, utan en mittfältsplacering är i realiteten det enda möjliga alternativet: Detta ska varken anmälas till A eller till B.

Placering av adverbial i förhållande till negationen inte

Fråga: Finns det några regler när det gäller var adverbial ska placeras i förhållande till inte? Varför står till exempel adverbialet alltid efter inte i satsen Lasse mår inte alltid bra medan adverbialet säkert står före inte i satsen Lasse mår säkert inte bra?

Placeringen av adverbial i förhållande till negationen inte, som ju är ett satsadverbial, har att göra med den s.k. räckviddsrelationen mellan adverbial och negation. Räckvidd är en egenskap som reglerar hur vissa typer av ord ska tolkas i förhållande till varandra. Här gäller det alltså hur ett adverbial ska tolkas i förhållande till en negation. Ofta är det så att det led som har störst räckvidd placeras först. Det anger då den ram inom vilket det senare ledet ska tolkas. I satsen Lasse mår inte alltid bra har inte större räckvidd än alltid och placeras därför först. Satsen kan parafraseras ’Det är inte så att Lasse alltid mår bra’. I satsen Lasse mår säkert inte bra har däremot säkert större räckvidd än negationen (’Det är säkert så att Lasse inte mår bra’).

Adverbialet alltid placeras i allmänhet efter negationen, medan till exempel fortfarande normalt placeras före negationen: Lasse mår fortfarande inte bra. Vissa adverbial kan placeras både före och efter negationen, och då kan man uttrycka en betydelseskillnad genom placeringen. Satsen Lasse mår inte ofta bra, där ofta står inom negationens räckvidd, kan parafraseras ’Det är inte så att Lasse ofta mår bra’ eller ’Det är inte ofta som Lasse mår bra’, medan satsen Lasse mår ofta inte bra, där ofta står utanför negationens räckvidd, kan parafraseras ’Det är ofta så att Lasse inte mår bra’ eller ’Det är ofta som Lasse inte mår bra’. Även säkert kan placeras olika i förhållande till negationen. I satsen Det är inte säkert att Lasse mår bra står säkert inom negationens räckvidd: ’Det är inte så att det är säkert att Lasse mår bra’.

Det kan vara svårt för personer som lär sig svenska som främmande språk att veta hur  ett adverbial ska placeras i förhållande till inte. Detta gäller inte minst personer med finska som modersmål, för i finskan placeras negationen ei normalt före adverbialet: Lasse ei aina voi hyvin; Lasse ei varmasti voi hyvin.

Monica Äikäs
Skribenten är språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken.

I denna tidskrift: 3/2012