Skumpa, skumvin och mousserande vin
3/2010

Leif Höckerstedt

Skumpa, skumvin och mousserande vin

I somras stegade jag med dam till den eleganta bardisken på det utsökt inredda hotellet i Gävle. Några tjejer stod bakom disken och pratade glatt och noterade oss blixsnabbt och frågade vänligt vad det fick vara. Upprymd svarade jag att jag just köpt en ny båt och ville fira med skumvin.

Tjejen såg bekymrad ut och konfererade snabbt med kompisarna och bad mig precisera vad jag ville ha. Denna gång skedde det på engelska. En liten klocka började ringa i huvudet. Jag rättade mig och sade att jag alltså ville ha mousserande vin.

Samtalet fortsatte så att jag talade svenska, tjejen engelska och hennes kompisar inflickade repliker på svenska. Sent omsider talade vi alla svenska. Vi fick vår skumpa – den benämningen går bra.

Det intressanta i incidenten var för mig min reaktion. Jag blev ju sårad i min språkliga identitet, något som händer många. En reaktion vore att ”dom är okunniga dom där rikssvenskarna men jag kan minsann svenska och finska och är mycket bättre än vattusvenskarna i Svedala”. Jag tog inte detta utan konstaterade att min kodjustering i Sverige inte fungerat. Alltså behövs det mera rikssvenskt i min vardag.

Hemkommen läser jag dagligdags om vikten av att kunna finska, vikten av att Sfp stöder både finskan (!) och svenskan i Finland, översättning och glädjen över den berikande tvåspråkigheten. Plötsligt vill jag åter hellre bli kränkt på engelska i Sverige.

Hemkommen känner jag hur min språkliga värld borde krympas in i den finska kulturen. Då får jag kalla mig öppen och fosterländsk, vilket anses viktigt. Bara på de finska villkoren blir jag en accepterad finlandssvensk.

Dilemmat är givet. I Finland är man aldrig tillräckligt finsk, i Sverige är man aldrig tillräckligt svensk. Som finlandssvensk får man ta skit från höger, vänster och av majoriteten. Språket tar stryk. Öppnar man Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet anses man lite fanatisk. Öppnar man Helsingin Sanomat är man på bettet och mitt inne i smeten.

Jag gör förstås som jag vill och njuter av att rumstera om på svenska. Men detta med skumvin harmar mig. För visst kunde jag ju egentligen bättre svenska än hon eller … hemska tanke!

Skål och välkommen in i min språkliga värld!


Leif Höckerstedt, språkvetare med rätt att ifrågasätta.

Leif Höckerstedt

I denna tidskrift: 3/2010