Spirituella men handfasta språkråd
2/2002

Mikael Reuter

Spirituella men handfasta språkråd

Hur används orden avlida, omkomma och förolyckas? Kan vi tala om hedersmord? Vad är det för skillnad mellan utlämna och utelämna, mellan tveksam och tvivelaktig, relikt och relik? Kan man tala om att skejta och rejva? Heter det fågelstreck eller fågelsträck, klädstreck eller klädsträck, pakistanier eller pakistanare? Får man numera skriva dom, mej och nån?

Sådana här klassiska språkriktighetsfrågor finns det i hundratal, och de flesta av dem har flera gånger behandlats i olika språkspalter. Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att hitta de ställen där frågorna har behandlats, även om det vid det här laget har kommit ut en mängd samlade språkspalter (se bl.a. Peter A. Sjögrens översikt).

För den som vill ha lättillgängliga, kortfattade och för det mesta handfasta rekommendationer finns det i varje fall nu en utmärkt källa. Catharina Grünbaum, språkvårdare på Dagens Nyheter, har gett ut en ny och väsentligt utökad upplaga av sin bok Språkbladet, där hon har sammanställt de språkbrev och rekommendationer som hon under årens lopp har skickat ut till redaktionen.

På drygt 200 sidor i behagligt format och lättläst typografi presenterar Grünbaum nästan alla de gamla klassiska språkriktighetsfrågorna och flera nya därtill. Hon gör det lättsamt och spirituellt men ändå rakt på sak. Formatet (och syftet) tillåter inte så mycket resonerande. För att citera förordet: ”I valet mellan olika möjligheter måste man ibland ta ställning och säga: ’båda är visserligen riktiga, men i det här huset gör vi så här.’” Det som läsaren får ta del av är alltså den språk- och stilnorm som gäller för Sveriges största tidning Dagens Nyheter, och den duger bra som rättesnöre för de flesta som skriver på svenska.

Ungefär halva boken handlar om ord och uttryck. Hur lämpligt är det att tala om vinstvarning? Är det barnet eller modern som blir förlöst? Hur ska vi återge det engelska credit på svenska? Är det rätt att säga innan jul? Hur konstruerar man meningar med varken och vare sig? Här finner läsaren svar på de flesta frågor som gäller både äldre och nyare ordproblem. En detaljerad innehållsförteckning och ett tolvsidigt register gör det lätt att hitta vad man letar efter.

Andra hälften av boken ägnas ordböjning och skrivsätt, siffror och mått, meningen och dess skiljetecken, stil samt namn och benämningar.

När det gäller detaljer som stavning, böjning, sifferbruk, kommatering och t.ex. namnanvändning är individualistisk originalitet sällan något som gör texten bättre. Å andra sidan är det minst lika störande med utslitna stilgrepp som modeord, slentrianmässiga formuleringar och alltför ofta använda förstärkningsord. Om varje protest blir ”rasar mot”, varje varning ”slår larm” och varje missräkning ”en mardröm” så förlorar orden snart sin kraft. (Liksom när var och varannan händelse, inte minst inom idrotten, betecknas som historisk, fast det står faktiskt inte i den här boken.) Det är heller inte någon vinning om vi förlorar stilskillnader och går in för alltför vardagliga ord i normal sakprosa. ”Tidningsspråket blir inte spänstigare eller roligare av plugga matte i stället för läsa matematik.”

Namnkapitlet tar förtjänstfullt upp både vikten av att skriva finska namn rätt (”En bokstav för mycket eller för litet kan förvandla ett vanligt efternamn till något riktigt opassande. Kontrollera alltid!”) och principen för användning av finska och svenska ortnamn (”Ortnamn i Finland skall ha svensk form när man skriver på svenska och finsk om man skriver på finska”). Kapitlet innehåller också en lista över länder (inklusive självstyrda områden och delstater som Åland, Karelska republiken och Texas och inofficiella landsnamn som England och Holland) med invånarbeteckningar och adjektiv. Så vill man veta vad invånarna i Guam, Komi, Montenegro, Qatar och Senegal kallas så är det bara att slå upp.

Det tar inte många kvällar att läsa igenom Språkbladet från pärm till pärm, och dessutom är det trevlig läsning. Det borde därför alla professionella skribenter göra, inte minst alla journalister. Och som uppslagsbok borde boken stå på varenda journalists skrivbord, på en armlängds avstånd.

 

Catharina Grünbaum, Språkbladet. Bokförlaget DN, Stockholm 2001. 222 sidor.

Mikael Reuter