Det finns goda möjligheter att bevittna konstant språkkontakt i namnbruket i realtid.
Även om de flesta av våra ortnamn är renodlat svenska eller finska så finns det en avsevärd mängd namn som är både och. På samma sätt som man i språket i övrigt lånar in ord från ett annat språk så lånar man också in namn som man just i det ögonblicket har behov av. Många talar om Pori och Tampere i en annars helsvensk diskussion, även om de naturligtvis är väl medvetna om att orterna på svenska heter Björneborg och Tammerfors.
Namnforskaren Maria Vidberg har i sina undersökningar visat att många svenskspråkiga i Helsingfors använder finska namn på stadsdelar och gator också i svenska samtal – i vissa fall omedvetet, men ibland också medvetet för att de anser att de gör sig bättre förstådda med hjälp av de finska namnen. Vidberg har också sett exempel på att svenskspråkiga direktöversätter finska namn för eget bruk i svenskan i stället för att använda de officiella svenska namnen, t.ex. Hagnässtranden av Hakaniemenranta (det officiella svenska namnet är Hagnäskajen), vilket visar att de finska namnen utgör grunden också i många svenskspråkigas namnförråd. Det finns med andra ord goda möjligheter att bevittna konstant språkkontakt i namnbruket i realtid, och inget talar för att namnbruket i äldre tider skulle ha varit annorlunda. Tvärtom, när man skärskådar ortnamnens utveckling i gamla tvåspråkiga områden kan man se samma drag av språkkontakt då som nu.
Många gånger är det dock inte uppenbart vilka namn som har lånats in i ett språk. De inlånade ortnamnen har, efter att de lånats in, deltagit i de ljudutvecklingar som skett i målspråket i övrigt. Inlånade namn, precis som inlånade främmande ord, förändras ofta mycket eftersom de är svåra att gestalta för talare av det låntagande språket.
Finska i svenska namn
Längs hela kusten, i de trakter som i dag uppfattas som historiskt svenskspråkiga, finns det namn som visar att det har funnits endera en ursprunglig eller en samtida finsk befolkning.
Många gånger är det inte uppenbart vilka namn som har lånats in i ett språk.
I Åbolands skärgård och i Österbotten finns det flera gamla sockennamn som säkert eller troligen är av finskt ursprung, i Åboland bl.a. Pargas och Nagu, i Österbotten Närpes, Oravais, Munsala och Terjärv. Alla dessa namn tycks vara medeltida. För det mesta, men inte alltid, kan namnen härledas från namn på naturlokaler, t.ex. namn på vikar, öar och sjöar, vilket visar på att själva namnet ofta bär på en äldre historia än vad bebyggelsen gör.
Namn på -lax
En del av de namn som vi i dag uppfattar som svenska är ursprungligen finska. Dessa gamla finska namn kan identifieras genom några utbredda och välkända efterleder. En av de mer omdiskuterade är –lax. Efterleden förekommer i talrika kända och viktiga ortnamn i svenska trakter. Det finns också enstaka namn på –lax i Sverige, i trakter där det finns eller har funnits finsk befolkning. Det är inte fråga om en svensk fiskbenämning utan ett namnelement som härstammar från ett finskt laksi, som är en gammal form av nufinskans ord lahti (sv. vik). Formen laksi finns belagd i finska dialekter i norra Karelen och norra Savolax. Namnleden finns också bevarad i en del finska namn, främst i norra Karelen. Den stavning som nutida lax-namn och lahti-namn har i gamla anteckningar och dokument visar på ordets ursprungsform, som t.ex. Jdelax (skrivform år 1414) och Sarffwelax (1473) i Pernå och Toholax (1699) i Rautalampi, för dagens Idlax, Sarvlax och Toholahti.
Att svenska nybyggare på finska kusten lånade in ortnamnen på –lax visar att den gamla formen laksi haft en betydligt större utbredning under medeltiden. Nutida svenska ortnamn på –lax är alltså ett värdefullt bevis i finskans språkhistorieskrivning.
Andra exempel på namn på ursprungliga –laksi är:
urspr. *Riihilaksi (fi. riihi ria) | sv. Rilax (Bromarv, Esbo, Kyrksltt) fi. Riilahti (Bromarv, Esbo) |
urspr. *Madelaksi (fi. made ’lake’) | sv. Malax fi. Maalahti |
Namnet Hoplax som numera är namnet på en tågstation i Helsingfors och som ingår i Lillhoplax, som namnger ett bostadsområde en bit söder om tågstationen har en intressant historia. Dagens uttal av namnet med ett långt o-ljud (som i substantivet hop) anses komma av skriftbilden. Tidigare har namnet på svenska uttalats med å-ljud, /hååplaks/, vilket kommer från ett långt a-ljud i det ursprungliga, finska namnet Haapalaksi (sv. ’aspviken’). På finska heter orterna i dag Huopalahti och Pikku Huopalahti, vilket betyder att det finska Haapalaksi fallit i glömska och de finska namnen har fått sin form som ett återlån från svenskan. Namnet Huopalahti har alltså inget att göra med moderna finskans huopa ’filt’.
Också de nutida finska namnen på –lahti i listan ovan är återlån.
Andra finska namnleder
I våra svenska ortnamn finns också andra namnleder som har sitt ursprung i finska. Många av dem är benämningar på holmar. I namnen Åvensor (Korpo), Högsar (Nagu), Vassor (Kvevlax) och Vitsar (Karleby) ser vi resterna av den finska namnleden –saari (’ö’). I Kivimo (Houtskär), Jurmo (Bromarv, Korpo), Innamo (Nagu), Tirmo (Borgå) och Larsmo är det finskans –maa (’stor ö’) som är ursprunget. Och Heisala (Pargas), Rosala (Hitis), Teisala (Borgå) och Munsala går tillbaka på finskans salo (’stor ö’). Att det långa finska a:et i saari och maa i många fall blivit ett å efter att namnen lånats in i svenska avslöjar att inlånet skett senast under yngre fornsvensk tid (dvs. före 1526) och att lånenamnet därför har deltagit i de ljudutvecklingar som skett i svenska efter den tiden (jfr fornsvenska langer; bater, nusvenska lång; båt).
I inlandsbyar främst i Österbotten hittar vi också andra namnleder som härleds från finska. I Kivne (’kivineva’) i Närpes, Pölne i Malax och Mudine (’mutaneva’) i Nykarleby finns en efterled –ne som härstammar från finskans neva ’mosse, myr’. Namnleden förekommer enbart i Österbotten, liksom också neva i det finska namnförrådet. Namnlederna –järv (fi. järvi ’sjö’) och lam(p) (fi. lampi ’träsk’) är inte heller ovanliga. Också de förekommer speciellt frekvent i Österbotten, men finns också belagda på andra håll i landet: Terjärv (fi. i dag Teerijärvi, men stavningen i äldre dokument tyder på ett ursprungligt Tervajärvi ’tjärsjön’) i Kronoby, Palojärv i Karleby, Kansjärv i Raseborg; Sågslamp i Kronoby, Sarlamp (fi. Saarilampi) i Kyrkslätt.
Svenska i finska namn
Naturligtvis är det inte bara svenska som har lånat namn från finska utan kontakten mellan människor i de två språkgrupperna har också resulterat i ett relativt stort antal namn av svenskt ursprung i finska. I det finska namnförrådet finns det t.ex. namn som är bildade av finnar, men med ordelement som är lånade från andra språk. Det mest kända namnet är namn på en av våra äldsta städer, nämligen Raumo. Namnet tyder på att språkgrupperna haft kontakt mycket tidigt. Som ord används rauma i dialekterna vid kusten i Egentliga Finland i betydelsen ’ett trångt sund’. Det anses vara ett lån från urnordiska *strauma– med betydelsen ’ström’.
Också namn som Siuntio (sv. Sjundeå), Sipoo (sv. Sibbo), Porvoo (sv. Borgå), Siipyy (sv. Sideby) som är fonetiskt anpassade former av de svenska namnen, är bevis på språkkontakt under äldre tider.
Anpassade former finns här och var i de områden längs västkusten som i dag är övervägande finska men där namnen påminner om att där en gång funnits en svenskspråkig befolkning. De finns t.ex. kring Björneborg, där största delen av bynamnen är svenska: Ulvila (sv. Ulfsby), Ruosniemi (sv. Roarsnäs) och Yyteri (sv.Ytterö). På samma område finns också lånenamn som slutar på –oori, -oora, -oura, t.ex. Takinoori, Inderoori och Pärkoori. Många av dem är namn på uddar och öar, och ursprunget är svenskans ör, en namnled som är vanlig i svenska namn på steniga holmar. Också längre norrut, i Lochteå, finns det t.ex. ett Lankoori som har den svenska parallellformen Långör.
Många av dem är namn på uddar och öar, och ursprunget är svenskans ör, en namnled som är vanlig i svenska namn på steniga holmar.
Längre söderut, i Gustavs, hittar vi rikligt med svenska lånenamn på holmar, t.ex. Lankholma (’långholmen’), Pirkholma (Björkholmen 1693), Pokholmi (Bockholm 1873). På samma ort finns också talrika lånenamn som innehåller svenskans skär, t.ex. Lanskeri (’långskär’), Puuskeri, Sunskeri (Sundskär 1697).
Vid östra sydkusten är många namn på holmar ursprungligen svenska. Kring Fredrikshamn finns också några svenska bynamn, t.ex. Pampyöli (Bambööl 1548), Rakila (Braxby 1458), Reitkalli (Bredskalleby 1396) och Sivatti (Siwatzby 1554).
En del av de förfinskade parallellnamnen är betydligt yngre, ofta kommunalt planerade urbana namn. Dessa finns på de flesta tvåspråkiga orter i dag. I Esbo finns t.ex. Keilaniemi (sv. Kägeludden), Suvela (sv. Södrik) och Laurinlahti (sv. Larsvik).
Svenska namnleder i finska namn
Några svenska topografiska efterleder har lånats in i finskan och blivit produktiva i namnbildningen. Dessa lån är bevis på långvariga språkkontakter. En av de mer frekventa är holma från sv. holme. Resultatet är finska namn som Munkkiholma (< munkki ’munk’) och Mäntyholma (< mänty ’fura’) i Raumo. Lånordet holma har inte varit i bruk enbart vid kusten utan dess utbredning sträcker sig, precis som holme i de svenska dialekterna, till inlandet med betydelsen ’kulle på åker’. Också lånordet viik(k)i har en stor utbredning med betydelsen ’smalt/trångt ställe’. I förfinskade områden kring Fredrikshamn finns också lånenamn på –kärr och –gärda. Båda orden har också lånats in i finskan: kärri ’mosse, äng’ och käärt(t)y, kääly ’liten åker’.
Det svenska by har också lånats in som namnled i finskan i formen pyy. Riispyy (sv. Risby) och Siipyy (sv. Sideby) ligger på varsin sida av gränsen mellan dagens Kristinestad och Sastmola, där det alltså finns respektive alldeles in till våra dagar har funnits svensk befolkning. Men namn på –pyy finns också i t.ex. Orivesi (Nyypyy) och Suonenjoki (Lempyy).
Personnamn i ortnamn
Många ortnamn, i synnerhet bebyggelsenamn, innehåller ett personnamn. Ofta handlar det om ett förnamn, men inte alltid. I vissa fall är det fråga om binamn, dvs. en benämning, ibland smeknamn eller öknamn, som en person kallats vid t.ex. på grund av egenskaper, utseende eller yrke. Inte sällan är de namn som finns i dagens svenskspråkiga trakter baserade på finska personnamn eller benämningar. I vissa namn ingår i dessa finska lånenamn urgamla finska mansnamn som redan under medeltiden försvann ur bruk som namn på personer, som Hyvälempi i Hyvilemp och Lempi i Lemlax, båda i Pargas, Mieli i Mielis i Nagu och Tenho i Tenala. Dessa namn är bevis på gamla språkkontakter. Innamo i Nagu kommer från fi. Innanmaa, där förleden går tillbaka på det finska mansnamnen Inna eller Inni, som troligen är tilltalsformer av något inlånat personnamn. Personnamnsbakgrund har också det medeltida sockennamnet Larsmo, som antas gå tillbaka på ett finskt mansnamn Laru eller Lari. Detta kan i sin tur vara bildat till ett ryskt personnamn Larion. Bynamnet Rekuby i Bromarv innehåller en finsk kortform av mansnamnet Gregorius.
Många slags binamn ingår i bynamn och gårdsnamn, t.ex. Kurittu ’vänsterhänt’ i Kurtby (Kuritteby 1551) i Esbo och Kuritans (Kurittby 1543) i Kyrkslätt. Ett finskt tillnamn Kurki ’trana’ ingår i bynamnet Kurk (Ytterkurk, Överkurk i Kyrkslätt).
I vissa fall är det fråga om binamn, dvs. en benämning, ibland smeknamn eller öknamn, som en person kallats vid t.ex. på grund av egenskaper, utseende eller yrke.
Ibland är personnamnet mycket tydligt, som i Antila (bostadsområde i Kristinestad), i andra fall krävs det en mer gedigen etymologisk tolkning för att se sambanden. Ett exempel är namnet Tjöck, som möjligen har sitt ursprung i ett finskt *Teukku eller likande (som i sin tur anses härstamma från Teodoros eller Teophilos). Samma ursprung antas förresten också det finska namnet på Kristinestads grannkommun Teuva (sv. Östermark) ha. Denna tolkning har namnforskaren Lars Huldén gjort och tagit utgångspunkt i den stavning av namnet som man har hittat i gamla handlingar. Namnet är mycket gammalt; det äldsta dokument som man hittat där namnet nämns är från 1303, och där skrivs om en Tobbe från Tinka eller möjligen Tiuka.
Det finns också en del finska namn som möjligen innehåller ett personnamn som tyder på svensk befolkning. Sådana är t.ex. Vastila i Strömfors som kan gå tillbaka på ett fornsvenskt Faste eller ett annat personnamn på –fast, Asmuntila (skrevs Asmundila i dokument daterat 1540) i Tammerfors som eventuellt går tillbaka på ett skandinaviskt Asmunder och Krookila i Reso som antas komma från ett tillnamn Krok. De här personnamnen kan härledas från svenska, skandinaviska eller tyska (via svenska), men de kan också vara inlånade i finskan som personnamn.
Ortnamn som hänvisar till befolkningsgrupper
Det finns också ortnamn som direkt vittnar om att folk med ett annat språk bott i grannbyn eller brukat jorden eller använt fiskevattnen intill ens egna. Det är namn som Rosala i Hitis och Roslax i Houtskär. Det senare kommer från ett finskt Ruotsinlaksi ’svenskarnas vik’. Det finns också en del byar med namnet Svenskby, t.ex. i Tenala och i Strömfors. Bebyggelse med den typen av namn har oftast fått namn som uppstått som kontrasterande namnpar till byar som Fin(n)by eller Tavastby. I Kyrkslätt finns också ett Finnby som har ett Estby som par.
Namnet Fin(n)by är förhållandevis frekvent, och det finns byar med det namnet runt om i dagens Svenskfinland. Därtill finns det mängder av andra namn på Finn– som Finnbacken, Finngrundet och Finnkärret. Också namn på Lapp– är vanliga, och även de vittnar om närvaron av personer med andra modersmål än svenska. Namn som Tavastby i bl.a. Pernå och Vanda och Tavastrona i Kimito vittnar om att tavaster också har varit bosatta vid kusten.
Namnlån på annat håll
Att ortnamn vittnar om kontakter mellan folk med olika språk är inte ett fenomen som på något sätt är typiskt finländskt, utan sådana namn finns på många håll. Namn som berättar om en finsk befolkning finns såväl i Sverige och Norge som i Ryssland. Många finskspråkiga, i synnerhet från Savolax, flyttade i slutet av 1600-talet till dagens mellersta Sverige och östra Norge, till de områden som nu kallas Finnskogarna. I Värmland fanns fram till 1970-talet t.ex. en socken som heter Södra Finnskoga, men också många andra namn signalerar finsk närvaro.
Namnen berättar en hel del om vilka vägar vikingarna tog på sina handelsresor och plundringståg.
Nordiska namn finns förutom i Norden även i t.ex. England och Normandie. Namnen berättar en hel del om vilka vägar vikingarna tog på sina handelsresor och plundringståg. Att namnen etablerades i den grad att de lever kvar än i dag visar också att nordbor varit bofasta under långa tider också utanför Norden. Nordiska namn är t.ex. namn på –by (Derby), –thorp (Bishopthorpe), –wick (Warwick).
Namn som kulturminnen
Ortnamnen är levande kulturminnen som berättar om gångna tider, om människans syn på sin omgivning och om den kultur och den tid som hon har levt i. Att vårt svenska namnförråd består av tydligt finska leder och det finska namnförrådet på motsvarande sätt av svenska namnleder vittnar om att folk har umgåtts över språkgränsen och att de trakter där de svenskspråkiga flyttat in i många fall troligen redan var befolkade, åtminstone tidvis. Många av inlandets finnar utnyttjade skärgården för fiske och sälfångst, och har då skapat namn för de orter som de behövde tala om. Dessa namn lånade sedan de nyinflyttade svenskspråkiga.
Namnlederna vittnar om att folk har umgåtts över språkgränsen.
En nyare förklaring är att det fanns en bofast finsk befolkning längs kusten som så småningom försvenskades när de svenskspråkiga blev fler och svenskan etablerades som rikets förvaltnings- och huvudspråk. Ortnamnen behövde dock inte översättas, för de fungerade bra i alla fall, då som nu. Att vi i dagens svenska utan att reflektera använder namn som Riihimäki och Kauhajoki utan att ens överväga att använda dem i översatt form är ett bevis så gott som något på att språköverskridande namn är fullkomligt naturliga.
—-
Tidigare artiklar i serien: