Språkriktighet, förflackning och finlandssvenska
3/2005

Mikael Reuter

Språkriktighet, förflackning och finlandssvenska

Den nya Språkriktighetsboken, utgiven av Svenska språknämnden, har redan fått berättigad uppmärksamhet också i våra finlandssvenska medier. I det här numret av Språkbruk presenteras den kort av redaktören Jan Svanlund, och vi återkommer i nästa nummer med en längre recension.

Det har knappast undgått våra läsare att Språkriktighetsboken representerar en mer liberal och modern språksyn än sina föregångare, bland annat Erik Wellanders Riktig svenska. Fattas bara annat – vi lever ju nu på 2000-talet. Många, och kanske främst de som ännu inte har läst boken, har sett detta som ytterligare ett bevis på svenskans förflackning och snara förfall. Hur är det möjligt att de gamla regler som vi lärde oss av modersmålsläraren på 1950-talet inte längre gäller?

Svaret är förstås att det handlar om små språkliga förändringar, inte om förflackning. Tvärtom: när nya uttryckssätt vinner insteg kan det rentav bidra till att göra vårt språk rikare och mer uttrycksfullt. Direkta språkfel och ”dåligt språk” (vad det nu sedan är) godkänns naturligtvis lika lite nu som tidigare.

Språkriktighetsboken har en lång inledning där man resonerar kring begreppet språkriktighet. Det begreppet är naturligtvis inte entydigt, och det är förvisso inte något som helt objektivt kan bedöm­as. Det handlar om individens och kollektivets grammatik, om standardspråk och varieteter, om språket förr och nu i tal och skrift och i olika genrer. Det som är rätt i ett sammanhang kan uppfattas som fel i ett annat sammanhang, och det som var rätt i mitten av förra århundradet accepteras inte nödvändigtvis i dagens svenska (t.ex. verbens pluralformer).

Men det vi lätt glömmer bort i den här diskussionen är att det ändå råder en överväldigande konsensus bland svenska språkbrukare om det allra mesta i vårt språk. Språkriktighetsdiskussionen gäller i huvudsak ett begränsat antal uttryckssätt där det förekommer variation i bruket och i språkbrukarnas inre grammatik. Det är dessa normkonflikter som behandlas i språkriktighetsböcker och språkspalter. Ingen skulle komma på idén att varna för något som alla med svenska som modersmål uppfattar som ett fel, eller att försvara ett uttryck som alla uppfattar som riktigt. Att bilen är röd och huset är rött tarvar ingen diskussion.

Språkriktighetsboken nämner i det viktiga och intressanta inledningskapitlet det som ibland kallas ”inlärd irritation”. Det handlar om ett antal – kanske något dussin – konstruktioner som ofta redan i modersmålsundervisningen i skolan har tagits upp som fel. Typexemplet är ”han är längre än mig”. Att den konstruktionen nu godkänns tycks ännu i dag göra vissa språkbrukare upprörda. Men den godkänns med goda argument som har anförts i språkriktighetsdiskussionerna redan i flera tiotal år, och man kan knappast hävda att detta gör språket torftigare. På danska kan man rentav säga ”det var mig der gjorde det”, och knappast blir danskan ett torftigare språk av det. Eller ta bruket av innan som preposition: innan jul, innan resan till Göteborg. Många, inte minst i Finland, menar att innan kan användas bara som subjunktion (innan vi reste till Göteborg). Men faktum är att innan har använts som preposition redan på medeltiden, och att bruket alltid har varit vanligt i stora delar av språkområdet, främst i södra Sverige. Det får vi acceptera – även de av oss som har lärt sig att det heter före resan, innan vi reste och inte förrän vi hade kommit fram.

Därmed kommer vi in på det regionala bruket och finlandismerna. Varför får inte vi skriva  före vi reste och inte före vi hade kommit fram, när sverige­svenskarna får skriva innan resan? Den frågan kan naturligtvis diskuteras, men i princip handlar det om vår trovärdighet som svenska språkbrukare. Om vi utgår från att svenskan i Finland ska vara en del av det svenska riksspråket, kan vi inte samtidigt hävda rätten att få använda uttryckssätt som de flesta svenskar uppfattar som avvikande eller inkorrekta.

Saken är naturligtvis mer mångfasetterad än så. Bland annat i förra numret av Språkbruk tog jag upp exempel på att en viss regional eller nationell färgning i fråga om ord och uttryck måste accepteras i vissa sammanhang. Då handlar det emellertid främst om sådant som återspeglar vår kulturella och samhälleliga särart, sällan om prepositionsbruk, böjningsformer, syntax och andra rent grammatikaliska frågor. Så när Språkriktighetsboken skriver att före inte bör användas som subjunktion ens i ledigt skriftspråk gör vi nog klokast att följa det rådet.

Mikael Reuter