Många svenskar hävdar med bestämdhet att vårdat talspråk i stort sett återspeglar skriften med dess normer för rättstavning och grammatik. Man vägrar tro att man uttalar jordgubbe som jogubbe och att pannkaka blir pangkaka. Än mindre inser man att ett långt ord som naturligtvis i ordinärt tal reduceras till natultvis, natutvis eller kanske förkortas ytterligare till natus. I själva verket kännetecknas alla modersmålstalares talspråk av uttalsförenklingar och kapade ord. (Samma fenomen har gett oss normalformen arton i stället för det äldre aderton, som dock alltjämt är vanligt i finlandssvenskan.) Förkortningar och sammandragningar av ord är inte slumpmässiga utan i hög grad systematiska: obetonade stavelser reduceras exempelvis framför betonade (nittonhundratalet kan således bli nittnatalt). Reduktionernas antal och omfattning beror självfallet på talsituationen, dialekten och väl också på hur viktig informationen är. Om vi behöver uppge ett ovanligt namn eller en e-postadress anstränger vi oss givetvis mer när vi artikulerar.
Fonetikprofessorn Olle Engstrand behandlar i sin nya och roande bok Hur låter svenskan, ejengklien? det svenska talspråket ur olika aspekter. I det första kapitlet diskuterar han skillnaden mellan tal och skrift – hur ”stökigt” talspråket är med sina avbrott, omtagningar och reducerade ord. Skriften är snarast en idealbild av vårt tal, som ju är det ursprungliga: ”I grund och botten talar vi som vi gör, vare sig vi har skrift eller inte”.
Boktitelns ejengklien – egentligen – har förekommit längre än många kanske tror. Uttalet ser märkligt ut i skrift, men hänger samman med ett vanligt språkmönster, inte enbart i svenskan: tl byts gärna ut mot kl, som är ljudmässigt näraliggande. En parallell är kittla som inte sällan uttalas som kickla, även om talaren inte alltid själv är medveten om det. (I engelska dialekter uttalas för övrigt bottle ibland som bockle.)
En uttalsförändring som på senare tid uppmärksammats av forskare är att ö och ä i Mellansverige uttalas lika i ord som röd/rörd och häl/här, dvs. talaren använder samma öppna ö och ä oavsett om det kommer ett r efter vokalen eller inte. Precis som Engstrand tror jag att nymodigheten är en generationsfråga: uttalet är vanligast bland yngre, men verkar sprida sig. Jag kan förvånas över det – och liksom författaren reta mig på det – men det spontana talspråket lever ett självständigt liv oavsett vad språkpoliser tycker. Detsamma gäller det inte helt ovanliga sammanfallet av ö/u: böcker uttalas som bucker.
Lingvister registrerar och analyserar fenomenen, men lägger ingen värdering i dem. Språkljuden har förändrats tidigare; dagens u-ljud (som i hus) är exempelvis inte det ursprungliga, utan har en gång uttalats som o.
Olle Engstrand diskuterar på ett kåserande och lättsamt sätt tendenser i dagens (i viss mån gårdagens) talspråk. Med ett minimum av facktermer ger han en översikt över svenskans vokaler och konsonanter ur ett internationellt perspektiv. Det vanligaste i världens språk är ett system med fem vokaler (i, e, a, å, o), men svenskan har ju ytterligare fyra – och dessutom både långa och korta, vilket åtskilliga språk saknar. När det gäller konsonanterna ligger svenskan med sina arton ljud någonstans i mitten globalt sett. (I synnerhet sjeoch tje-ljuden, inklusive den rätt ogenomskinliga stavningen av dem, kan dock innebära svårigheter för många andraspråkstalare.) Vidare avhandlas – i snabb takt – ämnen som svensk språkhistoria, dialekter, versmått och olika brytningar. Insprängt i de sex kapitlen finns – förutom författarens egna illustrationermer eller mindre belysande exempel och lustiga eller sedelärande anekdoter (eller rena skrönor).
I mångt och mycket påminner Hur låter svenskan, ejengklien? till stil och ämnesval om ett par andra böcker som jag läst och recenserat: Fredrik Lindströms Jordens smartaste ord (Språkbruk 4/2002)(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) och Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige (Språkbruk 1/2009)(avautuu uuteen ikkunaan), båda med stort underhållningsvärde. I den sistnämnda behandlar lingvisten Parkvall åtskilliga ämnen som också Engstrand tar upp, t.ex. skillnaden mellan ett språk och en dialekt. Definitionen på ett språk hänger intimt samman med nationsgränser. Älvdalskan i norra Dalarna (kanske också Närpesmålet?) avviker mer från svenskt standardspråk än vad norskan gör, men betraktas ändå vanligen som en dialekt. Engstrand återger i det sammanhanget det välkända, halvt skämtsamma citatet ”Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta”. (Själv visste jag inte tidigare att det härstammar från språkvetaren och jiddischexperten Max Weinreich.) Detta stämmer dock inte för tornedalsfinskan (meänkieli) som räknas som ett självständigt språk, trots avsaknaden av militärt försvar. Så undantag finns, självfallet.
Ett annat ämne som både Parkvall och Engstrand tar upp är hur många ord som finns i svenskan, i synnerhet i jämförelse med den förment ordrika engelskan. Båda kommer från till resultatet att frågan inte går att besvaraoch i själva verket är meningslös. ”Det finns ingen gräns för hur stor den svenska vokabulären kan bli”, sammanfattar Engstrand.
Vidare punkterar Engstrand, liksom Parkvall, det seglivade missförståndet att finlandssvenskar talar svenska med finsk brytning. Det är i hög grad pinsamt – för rikssvenskar – att man överhuvudtaget måste ta upp ämnet.
Sammantaget blandas stort och smått om svenska (och en del andra språk) på ett underhållande, rent av putslustigt sätt. Visst kan man invända mot en del rätt halsbrytande utvikningar (om buktalaren Edgar Bergen, Beethoven, Robin Hood, Gunnar Sträng eller Miriam Makeba), och för den språkligt bevandrade finns det en hel del gammal skåpmat. Ändå gör uppfinningsrikedomen och den smittande entusiasmen att jag gärna vill rekommendera Hur låter svenskan, ejengklien? till alla som vill ägna sig åt några timmars roande – och samtidigt meningsfull – läsning.