Storverk om Estlands bebyggelsenamn
3/2016

Marianne Blomqvist

Storverk om Estlands bebyggelsenamn

Peeter Päll och Marja Kallasmaa (red.): Eesti kohaniemraamat. Eesti Keele Instituut, Võru Instituut och Eesti Kirjandusmuuseum. Eest Keele Sihtasutus: Tallinn 2016. 1 055 sidor + kartor.

Den 16 juni 2016 förblir sannolikt en oförglömlig dag i Eesti Keele Instituuts historia. Det var nämligen då som Estlands språkinstitut i Tallinn släppte den digra ortnamnspublikationen Eesti kohanimeraamat ’Estlands ortnamnsbok’. Sex intensiva arbetsår låg bakom den. Men så omfattar utgåvan också 1 055 sidor text som behandlar 6 211 ortnamn. Källförteckningen, namnregistret och kartorna är såsom väntat också omfattande. Med boken följer esterna den nordiska namnforskningen i spåren.

Av ortnamnen bildar såsom väntat de gamla bynamnen den största namngruppen i publikationen. Av dem ska några, både mer och mindre kända namn, tas upp här. För en publik norr om Finska viken är det väl ändå stadsnamnen och deras ursprung som intresserar mest, bland dem Tallinn, Reval och Narva.

Sedan 1918, då Estland blev självständigt, har landets huvudstad officiellt benämnts Tallinn. Språkligt sett visar sig namnet vara av estniskt ursprung, belagt sedan 1535: Tanin lidna > Tali linna > Tallinn. Men det ska tolkas som ’den danska staden’! Orten är i krönikor från 1219 resp. 1223 känd som Lyndanise och castrum Danorum, sedan danskarna erövrat Domberget, Toompea.

Namnet Reval, som bl.a. tyskarna och vi länge använde om den estniska huvudstaden, medan finnarna sade Rääveli, anses gå tillbaka på traktens gamla provinsnamn Revalia. Det är i sin turbildat till ett bynamn Rebala i trakten. I Svenskfinland, har jag för mig, levde namnet Reval som namn på huvudstaden rätt länge, t.o.m. fram till 1990-talet!

Att staden Narva vid gränsen till Ryssland har uppkallats efter floden Narva är forskarna ense om. Men huruvida namnet har vepsiskt, västfinskt, tyskt eller ryskt ursprung, därom tvista de lärda.

Bynamnen dominerar som sagt ortnamnsförrådet i utgåvan. Men hur många de inalles är, har jag avstått från att räkna. Man fäster sig likväl vid att likalydande namn förekommer rätt ofta, för t.ex. Nõmme ’hed’14 belägg, för Mõisaküla (mõisa ’herrgård’) 12, för Aruküla (aru ’torr’) och Rannaküla (ranna ’strand’) 11 belägg var. I Svenskfinland är det bara bynamnet Böle som med sina 25 belägg överträffar de estniska.

Av de gamla svenska bynamnen i Estland ska tre presenteras närmare, nämligen Borrby [utt. bårrbe] och Rumpo [utt. rompå] på Ormsö samt Runö i Rigabukten. Av de här bynamnen skrivs Borrby 1526 Borchbue, 1598 Borgby. Namnet förknippar en finländare med Borgby i Pojo, belagt sen 1403, med ett likalydande namn i Sibbo, belagt sen 1423, eller med Borgby i Helsinge, där namnet förekom 1540–1586. Eller har kanske rentav staden Borgå i Finland eller namn i Sverige inspirerat? Byn Rumpo betecknade ursprungligen en svansliknande udde på Ormsö och var således här ett likhetsnamn, skrivet 1540 Rump. Senare fick udden status av by, vilket belägget Rumppaby från 1565 avslöjar.

Nere i Rigabukten ligger ön Runö, på tyska 1341 belagt i frasen dat beflaten eiland Runen, 1366 på latin insulam dictam Rune.Namnetharvisatsig svårtolkat, då ön genom tiderna tagit emot en mängd invandrare, flyktingar och resenärer på väg till Medelhavet. Men det verkar sannolikt att namnet bildats till ett lettiskt ord för ’säl’ och att namnet således betytt ’Sälön’. Säljakt var också genom tiderna – vid sidan av fiske och jordbruk – Runöbornas främsta näringsfång.

Marianne Blomqvist