Svensk-nederländsk språkkontakt
4/2004

Urban Östberg

Svensk-nederländsk språkkontakt

Visste du att ord som reling, ansjovis och apelsin härstammar från nederländskan? Urban Östberg berättar hur dessa ord – och många fler – kommit in i vårt språk.

Svenskan har under alla tider lånat in ord från andra språk. Ofta har detta skett i vågor: från grekiska, latin, kyrkans språk, och lågtyska under medeltiden, (hög)tyska under reformationen och stormaktstiden på 1500- och 1600-talen, franska på 1700-talet och engelska framförallt efter andra världskriget. Dessutom – men i avsevärt mindre omfattning – kan man i svenskan finna ord från andra språk, både från Östersjöområdet och från andra delar av världen. Några på måfå valda exempel är pjäxa och kola (’dö’) från finskan, torg av slaviskt ursprung och italienskans konto.

Även nederländskan, nationalspråk i dagens Nederländerna och (norra delen av) Belgien, har lämnat avtryck i vårt språk, vilket förmodligen är mindre känt. De första lånen kom redan under medeltiden, men att avgöra om dessa tidiga inlån härstammar från lågtyskan (plattyskan) – de nordtyska dialekterna, Hansans lingua franca – eller nederländskan är vanskligt. Det råder i själva verket ett slags flytande övergång mellan de två språken (eller snarare dialekterna). Senare, särskilt under 1600-talet, då Nederländerna var den ledande europeiska handels- och sjöfartsnationen, skedde emellertid med säkerhet åtskilliga inlån. Vid sidan av handelsförbindelserna fanns även andra kontaktvägar. Man vet t.ex. att holländare var verksamma hos drottning Kristina (som för övrigt själv behärskade nederländska) under tiden för den vallonska arbetskraftsinvandringen. Nederländskt kapital investerades i Sverige. I Göteborgs första stadsstyrelse satt betecknande nog fler holländare än svenskar. Studenter från vårt land studerade vid det högt ansedda universitetet i Leiden. Inte för inte var det till Holland som Carl von Linné begav sig för att avlägga en medicine doktorsgrad på 1730-talet (vilket vid denna tid inte var möjligt i Uppsala).

Vilka är då de nederländska orden i svenskan? En stor grupp skulle kunna sammanfattas som termer för sjöfart och båtbyggande. Hit hör vanliga ord som akter, durk, koj, reling, fock, babord, gast och matros, liksom gatt (i exempelvis Kattegatt). Stiltje – med den nederländska diminutivändelsen ‑tje (som i detta fall dock saknas på nederländskan) – kan ha tillkommit under påverkan från det inlånade, men numera föråldrade kultje (dagens kuling, även detta av nederländskt ursprung). Samma diminutivändelse finner vi för övrigt i matjes(sill). Också ansjovis – med sin för svenskan udda stavning – kommer troligen från nederländskan, där det skrivs på samma sätt. Kolonialmakten och sjöfartsnationen Nederländerna hade intressen i flera världsdelar och förmedlade även namn på exotiska varor som apelsin (av sinaasappel, ’äpple från Kina’) och aprikos.

Sjåare (hamnarbetare) – liksom vårt vardagliga substantiv sjå – lånades förmodligen in under 1800-talet. De går tillbaka på nederländskans sjouwer och sjouw med liknande betydelser; i dagens språk används mest verbet sjouwen (’bära, kånka’). Ett lustigt lånord (som i motsats till sjå inte har någon uppseendeväckande stavning) är nit (nitlott). Det kan härledas från nederländskans niet (’inget’) och har funnits i svenskan sedan 1700-talet.

Under det senaste århundradet har svenskan knappast lånat in några ord alls från nederländskan. Undantaget är självfallet apartheid som finns belagt från 1950-talet. Ordet kommer av ett likalydande substantiv med betydelsen ’avskildhet’ och lånades in från nederländskans dotterspråk afrikaans i Sydafrika. Det har i sin tur utvecklats ur den nederländska som talades av de första kolonisterna i södra Afrika på 1600-talet. (Afrikaans är för övrigt den nederländska formen för ’afrikanska’.)

En förteckning över nyorden i svenska sedan andra världskriget, ”Från rondell till gräddfil” (1988), upptar endast två nederländska lånord: delfinarium (av dolfinarium) och det redan föråldrade provo (kortord för provokatör). Det sistnämnda betecknar anhängarna av en i huvudsak holländsk proteströrelse under 1960-talet.

De nordiska språken har – omvänt – lämnat vissa, låt vara tämligen blygsamma, spår i nederländskan. I van Dales ”Groot woordenboek der Nederlandse taal”, en motsvarighet till ”Svenska akademiens ordbok”, kan man finna ett antal relativt sena inlån. Somliga återges märkligt nog med nordisk stavning, trots att det nederländska alfabetet sakna å, ä, ö: knäckebröd, slöjd, smörgåsbord och smørrebrød. De två sistnämnda orden är för säkerhets skull försedda med uttalsmarkeringar: smurgoesboet respektive smurrebreut (!). Av de uppräknade orden är säkerligen slöjd ovanligast; det saknas helt i den moderna ”Nederländsk- svensk ordbok” (1996).

Vidare återfinns – inte oväntat – såväl svenskans ombudsman som norskans ski: i anpassad form – scheer – hittar vi även vårt skär med anmärkningen att ordet främst används om en liten klippö längs de nordiska kusterna. Finskan har självfallet bidragit med sauna, som dessutom gett upphov till ett avlett verb: saunaën (’bada bastu’).

Man kan konstatera att de relativt små nordiska språken och nederländskan med mer än 21 miljoner modersmålstalare (det är således större än samtliga språk i Norden sammantaget) i någon mån berikat varandras ordförråd, vilket torde vara tämligen okänt för flertalet svenskar och finländare i dag. Att lånen snarare skett från än till nederländskan är knappast förvånande med tanke på detta språks betydligt större utbredning i världen och – åtminstone under en period – status som ett slags världsspråk.

 

Urban Östberg är universitetsadjunkt och undervisar främst i svenska som främmande språk vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. I Språkbruk 1/2002 skrev han om fasta fraser i svenskan där han även tog upp exempel från andra språk, bl.a. nederländskan. Urban Östberg har studerat nederländska vid Stockholms univeristet, men också gått kurser i språket i Belgien och Nederländerna.

Urban Östberg