Svenskan i kontakt med Amerika
2/2018

Jenny Nilsson, Sofia Tingsell

Svenskan i kontakt med Amerika

Den massiva utvandringen till Amerika från det svenska språkområdet gav upphov till en egen varietet av svenska. Många utvandrare började till exempel tala om att digga, travla och renta och kallade den elektriska spisen för stove.

En av de största folkvandringarna som ägt rum i mänsklighetens historia är den då européer emigrerade till USA från 1820-talet fram till 1930-talet. I Sverige utvandrade mer än en miljon, och nästan 50 000 finlandssvenskar emigrerade under samma tid. Vid förra sekelskiftet bodde således en femtedel av världens svensktalande i USA.

Samtidigt svepte en nationalromantisk vind genom den nordiska språkforskningen och intresset för att bevara så ålderdomliga dialektformer som möjligt växte. I mitten av 1900-talet började många språkforskare oroa sig för att de traditionella dialekterna skulle dö ut och den iver som uppstod att bevara dem åt eftervärlden har liknats vid en brandkårsutryckning. Kunde det vara så att de som emigrerat bevarat äldre dialektformer än vad som fanns kvar i den allt mer utjämnade svenskan? På 1960-talet reste Folke Hedblom och Torsten Ordéus som arbetade vid ULMA (Uppsala landsmålsarkiv) till USA för att dokumentera ålderdomliga dialekter. Men mycket snart insåg de att de också funnit något annat spännande. Med tiden hade en ny språklig varietet utvecklats – amerikasvenska. Under tre resor dokumenterade de också denna varietet och hela 850 inspelningar gjordes med första, andra och tredje generationens emigranter. Dessa hade alltså svenska eller amerikasvenska som sitt modersmål.

Den som besöker hembygdsgården i Scandia i Minnesota möts av dessa välkomnande ord.

Kuva: Jenny Nilsson

Amerikasvenska – en egen varietet

Eftersom så många svenskspråkiga emigrerade och de valde att bosätta sig på samma platser var svenskan ett fortsatt livaktigt språk. Fram till 1920-talet förekom exempelvis gudstjänster och kyrklig förvaltning på svenska i flera områden. Dessutom gavs det ut tidningar och böcker som gjorde att svenskamerikanerna kunde fortsätta att läsa svenska. Det startades också ett svenskspråkigt college där amerikasvenskarnas barn kunde få högre utbildning på svenska. Grundskolan var emellertid alltid på engelska, vilket kom att påverka svenskans överlevnad.

På några få platser kom alla från samma ort i ursprungslandet, men det vanliga var att de kom från olika delar av Sverige och Finland, och således talade olika dialekter. På sådana ställen anpassade sig dialekttalarna snabbt till varandra och till en början fanns det i huvudsak två varianter av amerikasvenska – en som var ett slags utjämnad standardvarietet som användes till svensktalande från andra dialektområden och en som var mer dialektal och som talades inom den egna gruppen.

Engelska ord ersatte svenska

Det som kanske mest kom att skilja amerikasvenskan från sverigesvenska och finlandssvenska var emellertid påverkan från engelskan.

I en inspelning från Minnesota gjord 1962 berättar en kvinna född 1885 i Gävle om hur hennes släkting byggt ett hus i ett stenröse:

”I en stenröse så byggde han. Dom digga yes han digga så att dom fick källare undertill under.  Men så, stenar tog han upp så här och gjorde foundation utav så han byggde två rum nere och två rum uppe så dom hyrde ut.”

Den svenskamerikan som pratade om en stove kodväxlade inte nödvändigtvis.

Kvinnan är alltså född i Sverige, och utvandrade till USA när hon var i 20-årsåldern. I utdraget finns exempel på några typiska drag för svenskamerikaner. Till att börja med använder hon några engelska ord (yes och foundation). Att växla till ett annat språk brukar kallas att kodväxla, och är vanligt hos flerspråkiga.  I svenskamerikanernas fall kan man dock inte vara helt säker på vad som är kodväxling, i de här fallen ett byte från svenska till engelska. I vissa fall kom engelska ord att helt ersätta svenska ord, och då uppfattade man inte de engelska orden som engelska, och i de fallen blir det inte fråga om en riktig kodväxling. I flera svenskamerikanska språkmiljöer kom exempelvis det engelska ordet för ’spis’, stove, att betyda ’elektrisk spis’, medan det gamla svenska ordet reserverades för inomhuseldstäder eller vedspisar. Den svenskamerikan som pratade om en stove kodväxlade alltså inte nödvändigtvis, utan använde ett slags lånord som etablerats i en speciell betydelse i amerikasvenskan.

”Är du redig för en simtur?”

Ett annat fenomen som är typiskt för amerikasvenskan är att man försvenskar engelska ord, som digga i utdraget ovan där det engelska verbet dig (’gräva’) har böjts enligt svenskt mönster. En del ord lånades in (och försvenskades) eftersom de helt enkelt inte fanns i svenskan, till exempel riper (eng. reaper ’slåttermaskin’) och rällråden (eng. railroad ’järnväg’). Andra typiska lånord är travla (eng. travel ’resa’), renta (eng. rent ’hyra’) och hunta (eng. hunt ’jaga’).

En del svenska ord som liknar andra engelska ord genomgick en betydelseförändring och användes i den engelska betydelsen, som till exempel långsam i betydelsen ensam (efter engelskans lonesome), leva (’bo’, eng. live), redig (’redo’, eng. ready ) i är du redig för en simtur, hårda (’svåra’ hard), just (’bara’, eng. just), hyra (’anställa’, eng. hire), ha ett barn (’få barn’, eng. have a child), (’resa’, eng. go).

Varje år firas midsommar med dans runt midsommarstången och smörgåsbord i Mora i Minnesota.

Kuva: Jenny Nilsson

Ett utdrag ur en intervju gjord i Minnesota 2011 med en svenskamerikansk 80-årig man, född i USA, illustrerar hur svenskamerikanskan kan ha låtit och hur den låter idag. I det här korta utdraget ser vi också exempel på dialektala pronomenformer (som det elliptiska ’n för ’honom’) och på hur svenskan inte bara tog intryck av engelskan, utan också av andra invandrade språk. I det här utdraget finns norskan representerad med ordet omtrent, ’ungefär’.

”De va så hårt –hård å förstå’n. hja. ja  hanne- han levde omtrent tjugu mil från Karlstad här å när han ble äldre så flytte’n in till stan här (.) å när ja tjöre påstn så kom en fram å skulle prata mej – mä mej å han var så hör – hård ti förstå *hehehe* ja vante – ja vante varn en”

Grammatiska regelbrott

De största skillnaderna mellan sverigesvenska och amerikasvenska ligger i ordförrådet, men även grammatiken kom att skilja sig åt. En del talare av amerikasvenska idag bryter mot den svenska V2-regeln, som säger att ett finit verb ska stå på andra plats i en påståendehuvudsats. Här kan det återigen vara svårt att veta vad det beror på. V2-brottet kan bero på att talarna använder det engelska grammatiska mönstret, men det kan också bero på att talarna beter sig som inlärare av svenska i Sverige, som typiskt bryter mot V2-regeln under inlärningen. I så fall får man tänka sig att talarna har hört för lite svenska under sin uppväxt för att få med sig alla regler. För vissa talare kan det ha varit så, eftersom familjerna ofta gradvis bytte språk från svenska till engelska. Men de allra flesta talarna av amerikasvenska har den typiska V2-ordföljden, även de som lärt sig sin svenska utanför Sverige.

R-ljudet kan i amerikasvenska uttalas som ett retroflext, amerikanskt r.

Amerikasvenska känns också delvis igen på att en del ljud ändrats till större likhet med (amerikansk) engelska. R-ljudet kan i amerikasvenska uttalas som ett retroflext, amerikanskt r, ett så kallat bunched r. Samtidigt finns också tydliga inslag av dialektala ljud, som inte förekommer i standardsvenska.

Amerikasvenskan idag

År 2011 gjorde en grupp svenska forskare en ny insamlingsresa i USA. Resan gick till Minnesota som är en av de delstater som flest svenskspråkiga emigrerade till. Syftet var att se om det fortfarande fanns talare av amerikasvenska där eller om den försvunnit till förmån för engelska. Och visst fanns det. De flesta som talade den typiska amerikasvenskan var emellertid över 80 år, och fjärde och femte generationens ättlingar till svenskspråkiga emigranter lärde sig endast undantagsvis svenska som modersmål. Naturligtvis emigrerar fortfarande svenskspråkiga till USA varje år, men eftersom de har andra möjligheter till kontakt med svenskan i Sverige och Finland jämfört med för hundra år sedan talar de inte amerikasvenska utan sverigesvenska eller finlandssvenska. En del drag som återfinns hos de nyutvandrade är dock lika de som de gamla amerikasvenskarna också hade, och det kan bero på att språksituationen ändå på sätt och vis är liknande: både de gamla och de nya utvandrarna var del av en språkbytesprocess. Men eftersom våra dagars utvandrare ofta har andra motiv till emigrationen än vad tidigare utvandrare haft, har de också i allmänhet ett tydligare engelskspråkigt sammanhang där de lever en stor del av sina liv på engelska.

Vad vi kan lära oss

Det finns många lärdomar vi kan dra av att studera amerikasvenskan förr och nu. När det gäller den språkvetenskapliga aspekten kan vi få en rad viktiga pusselbitar till kunskapen om vad som händer med ett utvandrande språk vid språkkontakt. Vi får dels ny insikt i hur det förändras rent strukturellt, dels hur språket faktiskt används av olika generationer. 

När det gäller den emigrationsprocess som gav upphov till amerikasvenskan belyser den att även nordbor har varit invandrare. En del flydde undan religiöst förtryck och svält. Andra emigrerade för att få det lite bättre. Kunskapen om att så många från Sverige och Finland emigrerade kanske kan ge oss ökad förståelse för den omflyttning av världens befolkning som sker idag.

Jenny Nilsson
Sofia Tingsell

Jenny Nilsson är docent i nordiska språk och forskar om talspråk ur olika perspektiv. Sofia Tingsell är fil. dr i nordiska språk och forskar om flerspråkighet. Tillsammans var de med och startade projektet Svenskan i Amerika. Båda arbetar på Institutet för språk och folkminnen.