Talar Vasaborna standardsvenska eller dialekt?
4/2014

Viveca Rabb

Talar Vasaborna standardsvenska eller dialekt?

Hur enhetlig är svenskan i Vasa, och talar man standardsvenska eller dialekt i Vasa? I denna artikel diskuteras graden av dialektalitet i staden Vasa. Staden har i nuläget drygt 66 000 invånare, varav 23 procent är svenskspråkiga.

Analysen bygger på ett material med 19 inspelningar av vardagliga samtal i Vasa från år 2012. Jag har analyserat 37 informanters språk med språksociologi som metod. Informanterna är födda åren 1907–1997 och det handlar om 19 kvinnor och 18 män, som alla är uppvuxna inom gränserna för dagens Vasa. I varje inspelning samtalar två eller tre familjemedlemmar eller vänner. Jag gav inga förslag på samtalsämnen utan lät informanterna samtala fritt.

De språkdrag som analyserats listas nedan. Exemplen går i stigande grad från det mest standardnära till det mest dialektala uttalet.

  • uttalet av kort u (t.ex. hund – hond)
  • frånvaro eller närvaro av s.k. primära diftonger (t.ex. hem – heim, öö – öj)
  • s.k. assimilerade eller oassimilerade konsonantkombinationer (t.ex. kåmmärkåmbär, hinnärhindar)
  • verbens infinitivform (t.ex. kastakast)
  • verbens preteritumform (t.ex. ringderingd, leesteleest)
  • uttalet av pronomenet den där (dendädendehandehande/honde)
  • uttalet av pronomenet det där (dedädedehede)
  • uttalet av ordet mycket (myckemyckimykimytji)
  • valet av infinitivmärke (att å ti)

Dessa 9 utvalda språkdrag är sådana som enligt min erfarenhet skapar skiljelinjer mellan olika typer av Vasatalare, mellan mer eller mindre standardnära eller dialektala varieteter. De mest dialektala varianterna uppträder alla även i dialekterna på landsbygden runt Vasa och varianterna skapar ett kontinuum standard–dialekt. Dessutom är språkdragen relativt frekventa och därför möjliga att studera i mitt material.

Jag har gjort en s.k. klusteranalys, som är en statistisk metod som betyder att resultatet består av grupper av individer som svarat mer lika eller mer olika varandra. Metoden hittar alltså mönster i materialet där medlemmarna i samma grupp har talat på liknande sätt.

Olika sorters Vasasvenska

Finlandssvenska (1)

Detta är den mest neutrala svenskan i materialet och talas av 5 informanter födda 1907–1936. Alla dessa fem personer är över 75 år gamla och fyra av dem är kvinnor. Språkligt kännetecknas de här talarna av att de nästan uteslutande använder u-uttal, förutom den äldsta informanten, som använder u-uttal lite mera sällan. De säger alltså t.ex. sjunga och kunna, inte sjong eller konn. Dessutom uttalar de den obetonade ändelsevokalen såväl i infinitiv (t.ex. baaka, smaaka) som i preteritum (t.ex. hade, tenkte) så gott som genomgående. Monoftongering och assimilerade konsonantkombinationer enligt standardsvenskt mönster är de gällande varianterna, de säger alltså genomgående t.ex. heetär i stället för heitär och kåmmär i stället för kåmbär. De använder pronomenen är dendä och dedä. Uttalet av ordet mycket varierar stort från mycke/mycki till myki. Infinitivmärkena är att eller å.

Informanterna kallar sitt modersmål för finlandssvenska, svenska eller Vasasvenska. Utbildningsgraden och yrkesvalet varierar men informanterna förenas av att de har haft yrken där språket haft betydelse, nämligen undervisning eller kundbetjäning.

Vasainfluerad standard (2)

I gruppen finns 9 informanter. Förutom en är de alla medelålders eller unga. Fördelningen mellan kvinnor och män är ganska jämn. Dessa informanter använder för det mesta u-uttal (fullt, fundeera). Till skillnad från informanterna i Finlandssvenska ovan, tar de bort ändelsevokalerna ibland i såväl infinitiv (t.ex. sej, slipp) som preteritum (t.ex. tenkt, hadd), men det finns en tydlig tendens till att vokalen kvarstår i högre utsträckning i infinitiv än i preteritum. De säger alltså t.ex. gärna jåbba med a på slutet, men ändå oftare tenkt utan e. Samtliga i gruppen följer detta mönster. I övrigt är materialet standardnära med monoftonger (t.ex. heetär, arbeete) och assimilerade konsonantkombinationer (t.ex. höll, hinna) som i standardsvenskan, pronomenen främst dendä/dende och dedä/dede. Uttalet av ordet mycket är nästan enbart myki och infinitivmärket är att eller å.

Informanterna kallar sitt modersmål Vasasvenska eller svenska. Den övergripande bilden är en samling människor som upplever sig ha ingen eller svag lokal anknytning i sitt språk.

Standardnära dialekt (3)

Här finns 11 informanter födda mellan 1946 och 1991. Majoriteten är kvinnor och ingen är över 70 år gammal. De kännetecknas av ett uttal med kort u (t.ex. drucki, ju) i drygt hälften av fallen, de tar oftast bort slutvokalen i infinitiv (t.ex. skriiv, åårdn) och alltid i preteritum (t.ex. trodd, tjöpt). Några belägg totalt finns på diftongen ei (i samtliga fall uttrycket ja haar leidon), medan konsonantkombinationerna genomgående är assimilerade liksom i standardsvenskan (t.ex. kåmmär, håll igång). Pronomenen är främst dende/hande respektive hede. Myki gäller genomgående i stället för mycket. Infinitivmärkena varierar, men en variation mellan å och ti är vanligast.

Informanterna kallar sitt modersmål Vasasvenska, Vasaslang eller Vasadialekt. Två informanter kallar sin varietet Becksspråk respektive Beckssvenska (se nedan Landsbygd light). De använder sin lokala varietet oftare än personerna i gruppen Vasainfluerad standard.

Landsbygd light (4)

Gruppen bildas av 10 äldre och medelålders informanter, av vilka nästan alla är män. Alla dessa personer utom två har kopplingar till stadsdelen Dragnäsbäck, som traditionellt varit ett arbetarområde som överfördes till Vasa år 1935. Språkligt sett kan dialekten ses som en utjämnad landsbygdsdialekt. Uttal med o används nästan genomgående (t.ex. ondär, ondelit), fast de två medelålders informanterna använder o lite mindre ofta än de äldre. Vidare tar de alltid bort ändelsevokalen i verbens preteritumform (t.ex. tenkt, ringd) och nästan alltid i infinitiv, (t.ex. treff, hend). Monoftongering (t.ex. veet, fleera) och assimilation (t.ex. gammal, hellär) används vidare nästan som i standardsvenskan men diftonger (t.ex. veit, steinan) och oassimilerade konsonantkombinationer (t.ex. gambär, hinda) används ibland. Pronomenen är hande och hede, med ett sporadiskt bruk av honde. Som infinitivmärke används ti och ordet mycket uttalas som myki.

Informanterna är stolta över sitt Dragnäsbäck (som de kallar Beckin). De kallar modersmålet Beckssvenska eller Beckinsvenska och uppger att de mestadels talar Beckssvenska, delvis även i jobbet. De två informanterna utan koppling till Dragnäsbäck kallar sin varietet Vasasvenska.

Landsbygdsdialekt (5)

Gruppen består av 3 äldre informanter från stadsdelen Sundom. Sundom hörde tidigare till Solf men överfördes till Vasa år 1973. Faktiskt har Sundom hittills lyckats bevara en del av sin bykaraktär trots att många av dagens Sundombor är inflyttade. Informanterna kännetecknas av att de i låg grad använder u-uttal och helt saknar slutvokaler i såväl infinitiv som preteritum (t.ex. sej, skriiv, hadd, tenkt). Dessutom har de nästan genomgående diftonger där sådana kan användas (t.ex. meir, heil, röik, Brendöjjen). De har ett helt konsekvent bruk av oassimilerade konsonantkombinationer där dessa traditionellt har använts (t.ex. haaldär, jeldär, gaambär) samt ett genomgående tregenussystem med hande, honde och hede, d.v.s. maskulina, feminina och neutrala substantiv. Ordet mycket uttalas mytji och infinitivmärket är ti. Alla dessa språkdrag är allmänna även på landsbygden runt Vasa.

Informanterna kallar sitt modersmål Sundomdialekt eller Sundomspråk. De talar åtminstone delvis dialekt såväl hemma, i yrket som på fritiden. De verkar alla dessutom ha starka band till sin stadsdel.

Stadsgränsen är inte en språkgräns

Varje grupp har alltså sin egen, unika kombination av varianter för de undersökta språkdragen. Resultaten sammanställs ännu för åskådlighetens skull i tabellen nedan. Vi ser en gradvis övergång från mer standard till mer dialekt.

 

 

1

2

3

4

5

u/o

u

u/o

u/o

o

o

ändelse, inf.

ja

ja/nej

nej/ja

nej

nej

ändelse, pret.

ja

nej/ja

nej

nej

nej

monoftong/diftong

e

e

e/(ei)

e/ei

ei

assimilering

ja

ja

ja

ibland

nej

den där

dendä

dendä/dende

dende/hande

hande/(honde)

hande/honde

det där

dedä

dedä/dede

hede

hede

hede

mycket

mycke/mycki/

(myki)

myki/(mycke)/(mycki)

myki

myki

mytji

infinitivmärke

att/å

att/å

att/å/ti

ti

ti

Sammanfattning av dialektanvändningen gruppvis


Talar informanterna alltså standardsvenska eller dialekt? Resultaten av den här undersökningen visar att det finns en stor variation mellan olika slags Vasasvenska. Endast talarna i grupp 5 (landsbygdsdialekt) anser otvetydigt själva att de talar dialekt, medan flera talare i grupperna 1 (finlandssvenska) och 2 (Vasainfluerad standard) inte själva alls ser någon lokal koppling i sitt språk. De menar alltså att deras modersmål är svenska eller finlandssvenska, utan närmare lokal specificering.

Utifrån de undersökta språkdragen, anser jag nog att åtminstone talarna i grupp 1, kanske även i grupp 2, kan sägas tala någon form av finländsk standardsvenska. Resten talar mer dialektalt, och man kan kalla grupperna 35 för mer eller mindre utjämnad dialekt. Även klusteranalysen visade en mycket skarp skillnad mellan grupperna 12 å ena sidan och grupperna 35 å andra sidan. Men talarna i grupp 1 och 2 har ändå en språkmelodi som kan kännas igen som Vasasvenska. Talar de då i så fall också dialekt? På sätt och vis, det beror på hur man definierar begreppet dialekt. Gränsen är i vilket fall som helst flytande.

En del anser att dialekter talas på landsbygden, medan man i städer pratar ”stadsmål” eller ”högsvenska”. Det här materialet visar dock att det finns mycket stora skillnader mellan olika typer av Vasasvenska, och att en del talare pratar ungefär som man gör på landsbygden utanför Vasa. Är Vasasvenskan en dialekt? Ja, åtminstone en del talares svenska är det, kanske allas, beroende på hur generös man vill vara i sin användning av begreppet. Om det finns en gräns mellan dialekt och standard, går den inte mellan staden och landsbygden, utan inne i staden och utgörs av ett kontinuum från mer standard till mer dialekt.

---

Repliker på Vasa torg

Ja höörde att du ska sjunga på dendä kånsäären i tjyrkan i heljen.  (grupp 1)

Jåå, e stemmä noo he. Ja måst bara nu fösst skaff dende svarta pärmin såm vi ska ha nootren ii.  (grupp 3)

Meina ni ande kånsäärin i Sååndåm tjörtjon? Tiid tenkt ja ga å lyyss. (grupp 5)

Nää, kånsäärin i Trefaldiheetstjyrkon. Ha do int höört om han? Pedavoces ska sjong.    (grupp 4)

Viveca Rabb
Skribenten är forskare i svenska språket vid Åbo Akademi. Hennes främsta intresse är det talade språkets variation och förändring.