Tidskriften Tal och språk (Puhe ja kieli) har utkommit med ett temanummer om lätt språk. Där har finska forskare i lätt språk skrivit om ämnet ur olika synvinklar.
Med lätt språk (även kallat lättläst, på finska selkokieli) avses ett språk som är lätt vad gäller ordförråd, uppbyggnad och innehåll och som är särskilt anpassat för personer som har svårt att läsa eller förstå vanlig text, till exempel på grund av intellektuellt funktionshinder, minnesproblem eller bristande språkkunskaper. Upp till 750 000 personer har uppskattats behöva information på lätt språk i Finland.
Många blandar ihop lätt språk (selkokieli) med klarspråk (selkeä virkakieli). Klarspråk används om saklig, klar och begriplig sakprosa, särskilt informationstexter från myndigheter. Klarspråk rör sig inom en snävare genre och har en annan målgrupp än lätt språk.
I tidskriftens förord skriver redaktörerna Camilla Lindholm och Ulla Vanhatalo att syftet med temanumret bland annat är att väcka intresse för forskning i lätt språk. ”Läs, inspireras, kom med invändningar och forska själv!”, lyder uppmaningen.
Två av artiklarna behandlar lätt språk för språkinlärare, särskilt invandrare: Sonja Dahlgren: Selkokieltä S2-oppijalle – kaikille selviä hallinnollisia tekstejä och Mervi Kastari: Aikuisten S2-oppijoiden kielenoppimisen kokemuksia selkomukautetun kaunokirjallisuuden parissa. Eliisa Uotila ger en översikt av utvecklingen när det gäller lätt finska sedan 1980-talet i artikeln Selko Suomessa – selkokielen kehitys ja sovelluksia.
Mig intresserade särskilt Leealaura Leskeläs artikel Helppoa vai vaativampaa selkokieltä – selkokielen mittaaminen ja vaikeustasot. I artikeln ger Leskelä ett förslag till indelning av lätt språk (finska) i olika nivåer enligt svårighetsgrad. Hon kallar nivåerna (från svårast till lättast) vaativa selkokieli, perusselkokieli och helppo selkokieli. (På svenska kunde de här nivåerna kallas ungefär: krävande lätt språk, medellätt språk och extra lätt språk, även om jag vill understryka att mina benämningar är ad hoc-översättningar.) I det extra lätta språket används bilder och symboler som stöd, medan det medellätta språket väl är det som man möter till exempel i Yles nyheter på lätt svenska, eller i många av artiklarna i LL-Bladet. Det krävande lätta språket behövs enligt Leskelä för inlärare som redan kommit en bit på väg i att lära sig finska och för personer med intellektuell funktionsnedsättning som läser flytande.
Jag är emellertid osäker på om jag förstår vad krävande lätt språk egentligen är. På skalan svår till lätt placerar Leskelä det krävande lätta språket inom allmänspråkets gränser, även om det i fyrfältsdiagrammet står mer till vänster för att det i högre grad anpassas till läsaren. (Se figur.) Jag frågar mig om denna nivå inte snarare komplicerar det hela. Kan krävande lätt språk och klarspråk sammanfalla om texterna är skrivna av myndigheter?
Denna svårighetsindelning är i varje fall av stor vikt. Lättspråksarbetet behöver en teoretisk grund att stå på, och till den bidrar Leskeläs artikel och de övriga artiklarna i detta nummer av Tal och språk. Jag hoppas precis som redaktörerna att den inspirerar till ny forskning!