Vad betyder finlandssvensk?
1/2005

Mikael Reuter

Vad betyder finlandssvensk?

Det har sagts att det är ett typiskt finlandssvenskt drag att ta avstånd från benämningen finlandssvensk. Man vill inte vara finlandssvensk utan till exempel tvåspråkig helsingforsare, svenskösterbottning eller möjligen då svenskspråkig finländare. Finlandssvenskarna är de där andra, de där typiska finlandssvenskarna: de knätofsiga landsborna som sjunger folkvisor, de rika överklasshelsingforsarna som sjunger snapsvisor, kanske kretsarna kring Åbo Akademi.

Så blir det tydligen när man fixerar sig för mycket vid ”identitet”.

Svensk ordbok definierar finlandssvensk som ”person som härstammar från Finland och har svenska som första språk”. Svenska Akademiens ordlista ger den kortare förklaringen ”svenskspråkig finländare”.

Det ligger knappast några medvetna överväganden bakom de två skilda definitionerna; snarare är det fråga om att Svensk ordbok är en definitionsordbok medan SAOL i princip bara ger korta preciserande förklaringar. Ändå är det värt att konstatera att definitionen i Svensk ordbok är både exkluderande och inkluderande på ett sätt som man kan ställa sig tveksam till. Den utesluter dem som har kommit till Finland som barn. Beroende på hur man tolkar ”första språk” kan den också utesluta finskspråkiga som t.ex. genom skolgång, studier och giftermål har bytt språk till svenska (men ”första språk” kan eventuellt också tolkas som det språk man i första hand vill använda, inte det man har lärt sig först). Å andra sidan inkluderar definitionen i princip många sverigefinnar av andra generationen: de härstammar från Finland och har svenska som första eller åtminstone starkaste språk.

Definitionen eller förklaringen ”svenskspråkig finländare” är självfallet inte heller entydig. De omedelbara frågorna är: vad betyder svenskspråkig, och vilka kan kallas finländare? Men det är just det som är styrkan i det hela. Den som av sig själv och andra betraktas som finländare, oberoende av härkomst och nuvarande hemvist, är finländare. Den som anser sig vara svenskspråkig är svenskspråkig (enligt ”kryss i rutan”-principen). Det är nog ingen som sätter kryss i rutan ”svenska” utan att behärska språket.

Ett av problemen med ordet finlandssvensk är att efterleden svensk har två betydelser. I Sverige används svensk som adjektiv huvudsakligen om det som har med Sverige att göra: svenska flottan, det svenska landslaget, ett svenskt sjukhus, svenska kungen. Som substantiv används det på motsvarande sätt om personer från Sverige: två svenskar, en dansk och tre finländare. En undersökning för cirka tio år sedan visade att adjektivet svensk i Dagens Nyheter till 99 procent användes i den här betydelsen.

 I Finland är språkbruket ett helt annat. I Hufvudstadsbladet och Vasabladet användes adjektivet svensk under motsvarande tid i 45 procent av fallen i betydelsen svenskspråkig: svenska skolor i Finland, svenska radioprogram, svenska familjer, svensk service – för att inte tala om alla namn på t.ex. skolor och organisationer som innehåller svensk. Detsamma gäller, om än inte i lika hög grad, substantivet svensk. När statistikerna talar om antalet svenskar i Helsingforsregionen eller när Hufvudstadsbladet i en rubrik meddelar att ”Biljetter finns till svenskarnas Esbofest” eller att ”84 svenskar vill bli polis” är det ingalunda fråga om personer från Sverige.

Att svensk har denna dubbla betydelse beror inte minst på att svenskan hör till de så kallade pluricentriska språken, alltså språk med officiell ställning i två eller flera länder. Redan i Europa finns det tiotals pluricentriska språk (de största är tyska och franska), och inom Europeiska samarbetsorganisationen för nationella språkinstitutioner (Efnil) har det väckts förslag om en konferens för att diskutera gemensamma frågeställningar och likheter och olikheter.

Mot den här bakgrunden är svensk i finlandssvensk inte detsamma som svensk i t.ex. amerikasvensk (eftersom finlandssvenska invandrare i Amerika och deras ättlingar av tradition inte har kallats amerikasvenskar). Däremot kan det jämföras med svensk i estlandssvensk och naturligtvis t.ex. Viborgssvensk och Åbosvensk, med finne i tornedalsfinne och sverigefinne och med turk i bulgarienturk. Det handlar om normal ordbildning enligt ett numera etablerat mönster, där förleden anger landet eller orten och efterleden språktillhörigheten och/eller ursprungslandet. I andra fall finns det andra typer av benämningar. De belgier som talar nederländska kallas inte belgiennederländare utan flamländare, och de som tillhör den gamla finska befolkningen i Nordnorge kallas kväner.

Men framför allt: finlandssvensk är ett funktionellt och ytterst väl etablerat ord, och det finns ingen anledning att problematisera det genom att hårdra resonemanget om identitet och ursprung eller att blanda in det diffusa begreppet nationalitet. Språket är det som förenar oss, och det är språket vi ska slå vakt om.

Gränsfall finns naturligtvis. Ska den som är född i Sverige av finlandssvenska föräldrar kalla sig finlandssvensk? Hur länge ska en utlänning som slagit sig ner i Finland och valt svenska som sitt huvudspråk bo här för att kallas finlandssvensk? Men sådana gränsfall finns i fråga om åtskilliga ordbetydelser, utan att vi finner några skäl att ifrågasätta användningen av orden. Den enda hållbara principen är nog rätten till självkategorisering. Den som anser sig vara finländare och anger svenska som sitt språk är finlandssvensk.

Det har också hävdats att personer som levt och verkat före början av 1900-talet (då ordet finlandssvensk började användas) inte kan kallas finlandssvenskar, för att de inte själva kallade sig så. Runeberg, Topelius och Edelfelt var enligt detta inte finlandssvenskar. Jag har en viss förståelse för resonemanget, men tycker ändå att det medför en onödig begränsning. Varför inte använda finlandssvensk helt neutralt i betydelsen svenskspråkig finländare, oberoende av tid? Också Jöns Budde var strängt taget finlandssvensk, även om det Österbotten han ursprungligen kom från inte var en del av det dåvarande Finland.

Mikael Reuter