År 1985 utgick ett påbud att alla vägar i Finland skulle namnges. Ungefär så uppfattades tydligen Postens rekommendation till kommunerna att fastställa officiella adressnamn för vägar som leder till mer än två bebyggda fastigheter. Rekommendationen har lett till massfabrikation av nya vägnamn runtom i landet.

Kommunernas arbete med att ge namn åt alla sina vägar, både i centrum och i glesbygden har inte varit problemfritt. Som svensk namnsakkunnig inom Forskningscentralen för de inhemska språken har jag kommit i kontakt med vägnamnsfrågor i flera av våra svenska och tvåspråkiga kommuner. Ett mindre antal kommuner har sänt in sina namnplaner för granskning, andra har nöjt sig med att fråga mig till råds om enstaka namn. Många kommuner har uppenbarligen försökt lösa sina namnproblem helt på egen hand, med större eller mindre framgång. Resultatet av den kommunala vägnamnsproduktionen finns nu utställt till allmänt beskådande och bedömande på nyuppsatta vägnamnsskyltar i våra bygder. En del av de många nya namnen tål tyvärr inte en kritisk granskning.

Namn som etiketter

Ortnamnen är en mycket speciell del av vårt ordförråd, eftersom de skiljer sig från språkets vanliga ord genom att på sätt och vis sakna ”betydelse”. I flertalet ortnamn kan man visserligen urskilja element som liknar språkets vanliga ord, men när ett språkligt uttryck väl har blivit ett verkligt ortnamn har elementen i namnet på sätt och vis förlorat sin betydelse, och de som använder ett ortnamn reflekterar knappast över namnelementens lexikaliska innebörd. Mannen på gatan förknippar inte stadsdelsnamnet  Gloet i Helsingfors med glo som beteckning för en halvt igenvuxen havsvik, vilket ju namnet har sitt ursprung i. Och ortnamnet  Ekenäs  är bara en etikett som betecknar en viss stad i västra Nyland. Den som brukar namnet, i tal eller skrift, tänker knappast på betydelsen av namnets båda element ek och näs. Namnet betyder alltså inte t.ex. ’det ekbevuxna näset’ utan är bara en beteckning för en bestämd ort, som inte behöver vara vare sig särskilt ekbevuxen eller näslokaliserad.

Från denna synpunkt är allt översättande av namn från ett språk till ett annat egentligen ett meningslöst bestyr.

Särskilt när ett namn ingår som förled i ett annat namn framträder namnelementens avsaknad av egentlig lexikalisk betydelse mycket tydligt. Den som mot förmodan tar sig för att analysera ett alldagligt namn som Bredviksberget uppfattar det knappast som ’berget vid den breda viken’ utan bara som ’berget vid Bredviken’. Bredviken är inte ”den breda viken” utan en benämning på en bestämd ort.

På samma vis förhåller det sig med alla våra ortnamn, oberoende av dignitet. Och detta har – eller borde ha – sina konsekvenser när det gäller att skapa parallella ortnamn på två språk.

Om man vill åstadkomma en svensk motsvarighet till  Riihimäentie som beteckning för en väg som leder till staden Riihimäki i Nyland kan det alltså inte bli något annat än  Riihimäkivägen, trots att elementen i det underliggande namnet är helt begripliga för den någorlunda finskkunnige. En översättning av namnet element för element skulle resultera i det totalt meningslösa, men för all del ”svenska” Ribackavägen.

Och vill man för finskt bruk vid namngivningen ange att en viss väg leder till Korsnäs (i Österbotten) måste namnet bli  Korsnäsintie. Med hjälp av ordboken skulle man nog kunna få till stånd t.ex. Ristiniementie – ett namn som visserligen är oklanderlig finska men ändå föga funktionellt, eftersom det hänger i luften; den åsyftade vägen leder ju inte till någon ort som heter  Ristiniemi.

Nyproduktionerna

De mer eller mindre namnsakkunniga nämnder och kommittéer som nu har producerat mängder av nya vägnamn har i många fall tydligen inte kommit att tänka på hur namn fungerar och hur funktionella nya namn skapas med existerande namn som underlag.

Parallella ortnamn på två språk är en gammal företeelse i Finland; ortnamn har vandrat mellan våra båda språk i hundratals år utan att några myndigheter har lagt sig i processen – och produkterna av den oreglerade folkliga namngivningen har fungerat riktigt bra. Men nu när de kommunala vägnamnsplanerarna har suttit och knåpat ihop nya vägnamn har det inte alla gånger gått lika lyckligt. Just utformningen av parallella svenska och finska namn har visat sig vara problematisk.

De kommunala namnfabrikanterna har inte insett att ortnamnen är en mycket speciell del av vårt ordförråd, och att de i många fall inte alls följer regeln ”hevonen on häst, pappi on präst”, när språklagstiftningen förutsätter att de nya vägnamnen skall ges på kommunens båda språk.

Ute i kommunerna har man ofta föreställt sig att namn skall överföras till det andra språket element för element för att produkterna skall bli acceptabla motsvarigheter. Resultatet har blivit att vi nu har dussinvis av namn av typen  Ristiniementie (och också ett och annat Ribackavägen) utströdda i vårt land, från Karleby i norr till Pyttis i sydost.

I många fall bottnar väl vägnamn av den här typen i  rent och skärt oförstånd; det tror jag gärna. Men jag har också fått en växande känsla av att de många misslyckade vägnamnen är resultat av överdriven strävan efter ”verklig” tvåspråkighet; missriktat tillmötesgående gentemot växande finska minoriteter i kommunerna har resulterat i alldeles för många ”hevonen on häst”. Tydliga utslag av det senare är de inte så få fall då de kommunalt tillsatta vägnamnsorganens genomtänkta och korrekta ”blandnamn” av typen  Korsnäsintie i sista stund har bytts ut mot i all hast tillyxade ”renläriga” namn av typen Ristiniementie.

Man har skridit till verket med de bästa föresatser och haft gott handlag med namnbildningspriciperna. De duktiga kommittémedlemmarna har arbetat fram genomtänkta vägnamnsförslag under en lång tid – men sedan har någon okunnig fantast eller grupp tvärvänt i slutändan och krävt ”finska” namn med hänvisning till de inflyttades språkliga rättigheter.  Och så har  Bondbackantie  blivit  Isäntämäentie, Bergbyntie Kalliokyläntie , Österkullantie Itäkummuntie osv.

I fråga om den finska motsvarigheten till svenska Hästkärrsvägen har man vinglat mellan Hevoskärryntie och  Hevossuontie. Översättning förutsätter tolkning, korrekt tolkning. För Kvarnlyckan som namn på ett bostadsområde i en åboländsk kommun har faktiskt förslaget  Myllyonni framförts, lyckligtvis med ringa framgång. (I namnet ingår substantivet lycka ’inhägnat område’, inte ”framgång och lycka”.) Rader av pinsamma exempel skulle kunna nämnas från flera kommuner.

Några principer

Ortnamnen skall alltså hanteras annorlunda än språkets vanliga ord när de vandrar mellan våra språk eller när de utnyttjas som underlag för vägnamn på två språk. Jag skall här redogöra för några elementära principer för hur parallella namn kan bildas på svenska och finska, och jag hoppas att därmed i någon mån kunna hjälpa kommunerna med den fortsatta namnhanteringen.

I en tvåspråkig kommun måste vägnamnen utformas på vartdera språket. När det handlar om helt nybildade vägnamn (alltså namn som inte bygger på något äldre ortnamn) är problemen knappast stora. Man har fria händer, för här handlar det ju väsentligen om ”ordboksöversättning”, om att återge elementen i namnet med det andra språkets motsvarigheter. Parkvägen blir Puistotie, Granstigen Kuusipolku, Strandparken Rantapuisto osv. Det bör understrykas att bara typiska fritt påhittade nyskapelser av det här slaget – vanliga i städernas namnplanering – kan byggas upp av synonyma ord ur de båda språken.

En helt annan sak är det, som vi har sett, när ett vägnamn skall bildas med ett traditionellt ortnamn som underlag; normalt blir då det gamla namnet förled i det nybildade vägnamnet. En grundprincip i all namnplanering är numera att existerande ortnamn inte slentrianmässigt översätts när de utnyttjas som förled i vägnamn på det andra språket; Korsnäsvägen blir inte Ristiniementie. Det finns ingen språklag eller namnplaneringslag som kräver att vartendaste element i ett vägnamn måste vara finskt för att namnet skall vara ”finskt”; i princip räcker det med att efterleden är finsk. Jag skall ge ett par typiska exempel.

Vi kan tänka oss att det finns en vik som heter Långvik (eller Långviken), ett namn som används av både svenskar och finnar. Vägen till Långvik(en) skall ges ett officiellt namn, i likhet med andra viktiga vägar i kommunen. På svenska är Långviksvägen  den naturliga lösningen. Det nödvändiga finska parallellnamnet kan inte åstadkommas med hjälp av ordboken, så att man översätter element för element och får t.ex. Pitkä+lahden+tie. Ett namn som Pitkälahdentie skulle bli vilseledande; vägen leder ju inte till någon ort som heter ”Pitkälahti”. Det nyskapade vägnamnet skulle, i likhet med Ristiniementie, komma att hänga i luften; det hänvisar till en ort som inte existerar under det namn som vägnamnet antyder.

Likadant är det förstås med namnet på vägen till gården Isotalo. Om gården heter bara Isotalo, så kan vägen till Isotalo på svenska inte heta någonting annat än just Isotalovägen (jfr Riihimäkivägen).

Ribackavägen och Ristiniementie är i princip lika odugliga som Hackspetts konsthem skulle vara som svensk benämning på Tikanojas konsthem i Vasa. Konstsamlaren Frithiof Tikanoja hette ju ingenting annat än just Tikanoja i efternamn.

Bara om den naturlokal eller bebyggelse dit vägen leder, spontant eller genom beslut i vederbörande kommunala eller statliga organ har fått ett parallallnamn som har kommit i allmänt bruk och accepterats av lantmäteristyrelsen (t.ex. genom att bli infärt på grundkartan) kan det tjäna som bas för bildning av vägnamn på det andra språket. Bynamnen är fastställda i jordregistret, gårdsnamnen bestäms av ägaren och får inte ändras av utomstående.

Traditionellt eller nyskapat

Hävdvunna namn som inte hiittils har haft en officiell eller inofficiell motsvarighet på det andra språket behöver inte, och skall inte heller, förfinskas/försvenskas för vägnamnens skull. Om det å andra sidan finns ett etablerat parallellnamn, så skall detta givetvis användas när man ger namn åt vägar inom området.

Också Finska namnbyrån inom Forskningscentralen för de inhemska språken har uttryckts samma naturliga åsikt i fråga om förlederna i nybildade vägnamn som återgår på traditionella ortnamn: “Sådana vedertagna namn som inte tidigare har haft en officiell eller inofficiell finsk motsvarighet bör inte översättas till finska för vägnamnens skull, utan för finskt bruk borde man finna ett annat alternativ: antingen ett helt annan namn…eller ett namn där bara det vägbetecknade ordet översätts till finska (Lillträskvägen /Lillträskintie) eller en [fonetiskt] anpassad form [av den svenska förleden]. Bara nya fritt påhittade stadsplanenamn kan utformas på så sätt att namnparet innehåller synonyma ord ur de båda språken (Käpytie/Kottvägen)” (Utlåtande till Kristinestad, nr 47/93, 13.5.1993; min övers.).

 De kommunala namnfabrikanterna i kommittéer och nämnder tycks i många fall ha skapat svenska vägnamn och finska motsvarigheter till dem utan några genomtänkta principer; ofta har också språklig enögdhet eller undergivenhet fått styra utformningen av namnskicket i kommunerna.

Som namnvårdare har jag ofta kunnat konstatera att 1990-talets kommunala namngivare tyvärr inte alls är lika skickliga som sina förfäder; känslan för språk och stil har inte alltid varit den bästa. Å andra sidan har jag mången gång, som namnforskare, haft anledning att beundra den genuina kunskapen om ortnamn hos mina kontaktpersoner ute i bygderna och deras kunskap om regler för namngivning och namnbildning.

Formgivningsfrågor

Kommunernas störa namngivningsproblem har gällt utformningen av parallella vägnamn på två språk. Men det betyder inte att andra frågor har försummats. I många namnplaner har det dykt upp gammalstavningar och dekorativa stavningar av typerna Westerby och Kalfdahl; sådant hör inte hemma på vägnamnsskyltar av aluminium och plast nittio år efter den stora stavningsreformen. Överdrivet dialektala former brukar namnvårdarna också avråda ifrån. I stället för Bjärgöursvägen, Eidisvägen, Öjvägen och Langåsvägen rekommenderas de riksspråksanpassade Bergörsvägen, Edesvägen, Övägen och Långåsvägen, men detta betyder inte att dialekt är förbjudet i namngivningen; välavvägda genuina dialektala inslag bland vägnamn i lantlig miljö är en positiv företeelse.

Namn som Käldvägen, Steinpottvägen och Nyjälovägen förekommer bland de österbottniska vägnamnen, men de är knappast någonting att ta efter. Formerna representerar inte några omistliga värden. I det sista av namnen finns tre språkliga onöjaktigheter. Namnet borde helst skrivas Nygärdsvägen med en sammansättningsfog som följer såväl dialektala som allmänspråkliga sammansättningsregler.

Problematiska fogar

Särskrivning eller sammanskrivning är ett återkommande problem. Det finns många typer av namn där den här frågar aktualiseras. En grundprincip är i varje fall att en efterled i obestämd form påkallar särskrivning: Bagarns backe men Bagarbacken. Gamla Varvsvägen är ett lämpligt namn på en äldre väg till Varvet. Avser man däremot att namnge vägen till Gamla Varvet måste det heta Gamlavarvsvägen.

Ordfogarna är ibland problematiska, i synnerhet när det gäller förleder på –a. Heter det Gullvivs-, Gullvive- eller eventuellt Gullvivavägen? Skall det heta Norrbackavägen, Norrbacksvägen eller Norrbackavägen? Här kräver olika typer olika lösningar. I fråga om –s- i fogen brukar jag hänvisa till det lokala genuina namnskicket. Om ett ställe traditionellt heter t.ex. Västerviksberget, så bör vägen till samma Västerviken också heta Västerviksvägen, med –s- i skarven.

Svåra småvägar

Bland de vägbetecknade efterlederna har särskilt gränd visat sig vara ett problem. Flera kommuner vill gärna se namn på –gränd bland sina namn på småvägar ute på landsbygden. Här har jag konsekvent förordat bestämd form, -gränden (i konsekvens med –vägen, -stigen osv.). Typen –gränd härrör väl ytterst från Stockholm (med Allmänna gränd osv.) med andra dialektala förutsättningar än våra: -gränd bygger på uttaldet gränn ‘gränden’. Namn på –gränd förekommer traditionellt bland gatunamnen I våra gamla städer, och där kan de tolereras som ett gammalsdags inslag i namnmiljön och som en reminiscens av namnskicket I vår gamla huvudstad.

De kommunala namnplanerna har också aktualiserat frågar om valet mellan tillbudsstående efterleder. I de här fallen brukar jag be namnplanerarna vara konsekventa och ta hänsyn till vägarnas trafiktekniska betydelse vid valet av efterled. En gammal folklig beteckning för ‘fägata’ har återkommit i många frågor om vägnamn, nämligen tå, tåd, tåg. Kan man använda ordet, och vilken form är den riktiga? Ordet är typiskt dialektalt, men mycket lämpligt för namngivning av småvägar ute på landet. Bäst är att använda just den lokala formen av ordet.

I många fall skulla man kunna klara sig utan någon vägbetecknande efterled. Enligt min mening är t.ex. Högbrinken, Norrstranden och Nyrödjan funktionella adressnamn som sådana, utan något tillfogat –vägen o.d.

Ortnamn levande minnen

Våra nedärvda ortnamn är levande kulturminnen, de är ett väsentligt inslag i kulturlandskapet. På många håll är de äldsta minnen som vi över huvud taget har från det gamla bondesamhället och från den tid då den svenska bygden växte fram längs våra kuster. Det är vår plikt att vårda namnen, precis som vi försöker vårda andra kulturminnen.

Okänsliga översättningar av ortnamn är kulturvandalis, som i det långa loppet lätt skapar en falsk bild av bygdens historia. Ansvaret för den folkliga namnskattens vård och fortbestånd vilar på folket: på kommuninvånarna och på kommunens förtroendevalda och tjänstemän, och på medlemmarna i namnkommittéer och namnnämnder.

Namnvårdarna vid Forskningscentralen för de inhemska språken (inom svenska avdelningen och den finska namnenheten) försöker att efter bästa förmåga hjälpa och ge råd, men vi är inga ortnamnspoliser som rycker ut varje gång någon kommunal namngivare producerar ett misslyckat ortnamn.

Forskningscentralen för de inhemska språken är en remissinstans och rådgivare i namnfrågor, och vi försöker också sprida upplysning med hjälp av artiklar i tidningar och tidskrifter.

När det gäller alla de många ortnamnsproblemen i kommunerna vill jag här för egen del avslutningsvis hänvisa till en mera omfattande artikel i “Budkavlen” (årgång 71, 1992 utgiven av Institutet för folklivsforskning vid Åbo Akademi), där jag försöker ge en allsidig belysning av olika problem vid utformningen av bl.a. kommunala vägnamn.