Välbalanserat om språklig stil
2/2019

Pia Westerberg

Välbalanserat om språklig stil

Lars Melin: Stil. Språkets svårfångade signalsystem. Morfem 2019. 221 sidor.

Få svenska språkvetare är så produktiva som Lars Melin, som har skrivit många populärvetenskapliga böcker om språk och språkbruk. Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet.

I boken Stil. Språkets svårfångade signalsystem bevisar Lars Melin än en gång vilken enorm och bred lingvistisk kunskap han besitter. Melin rör sig elegant och smidigt från ett stilgrepp till ett annat, från ett ämne till ett annat.

I ett av kapitlen underhåller Lars Melin oss med att experimentera med stilmarkörer med en text de flesta känner igen, nämligen ”Små grodorna”. Texten manglas igenom byråkratspråk, vetenskapligt språk med flera. Det är oerhört illustrativt och underhållande att se hur man med små subtila grepp kan ändra på en text så den skiftar till en helt annan genre.

Melin rör sig elegant och smidigt från ett stilgrepp till ett annat, från ett ämne till ett annat.

Små markörer vi använder i den text vi producerar ger texten dess identitet. Innehållsorden visar var skribenten hör hemma: Inom till exempel samhällsvetenskaperna används ord som diskurs för att visa att man vet vad man skriver om. Detta beskriver Melin naturligtvis med glimten i ögat. Vem har inte som språkvetare velat slänga in ett ord som pragmatisk i sin text för att signalera ”jag vet!”, ”jag tillhör!”.

Melin diskuterar varierande definitioner av stil och pekar på språkbruket som ett slags fingeravtryck. Många av kapitlen i boken avslutas med en personligt kommenterad litteraturlista för den som vill läsa mer i ämnet. Han diskuterar även språkstatistik och korpusar, och plockar fram för- och nackdelar i arbetet med dem, men kommer ändå fram till att det positiva överväger när det gäller datalingvistikens möjligheter.

Melin utför skönlitterära experiment kring olika genrer.

Melin fångar läsaren på ett skickligt sätt genom att belysa begreppet stil ur många olika synvinklar, och han pekar på de små medel som kan vara avgörande för läsaren och för texten som helhet. Som skribent görs man också uppmärksam på alla de stilistiska markeringarna som Melin talar om och som går som en röd tråd genom boken.

Melin utför skönlitterära experiment kring olika genrer och visar att mycket handlar om skribentens, författarens, temperament. Melin tar också upp forensisk språkforskning i Kapitlet ”Vem gjorde det?” och låter oss gissa vilken deckarförfattare som skrivit en exempeltext. Han diskuterar även stilnivåer och vad det är som exempelvis gör att en text uppfattas som tillförlitlig och välskriven.

I boken tangeras även ämnen som klassisk retorik, olika stilistiska grepp man kan använda sig av för att göra sin text bättre, stilsorter (dvs. typografi) och layout. Även perspektiv kommer på tal: finansministern kan tala om inkomstförstärkningar när hon menar skattehöjningar, den som vill ha fler övervakningskameror kan välja att tala om trygghetskameror och så vidare.

Boken är intressant läsning för alla som skriver och tycker om att skriva, oberoende av genre. Melin balanserar väl mellan fakta och underhållning, och det lättsamma blir aldrig en belastning.

Pia Westerberg
Skribenten är chefredaktör för Språkbruk.