Välja namn - välja kön
3/2013

Emilia Aldrin

Välja namn ‑ välja kön

Hur motiverar föräldrarna sina namnval när de väljer förnamn till sina barn? Vad strävar föräldrarna efter att uttrycka och vad vill de undvika i namnvalet? Och är det någon skillnad i valet av flicknamn och valet av pojknamn?

Skapandet av ett barns könstillhörighet börjar tidigt. Forskning visar att redan mycket små barn bemöts på olika sätt av den vuxna omgivningen beroende på om de är flickor eller pojkar. Barn tilltalas med olika tonläge och ordval, uppmuntras att delta i olika lekar och aktiviteter, kort sagt: fostras in i olika sätt att tala och agera, beroende på deras biologiska kön.

I samma stund som föräldrarna lyckligt konstaterar ”det blev en flicka!” eller ”det blev en pojke!” påbörjas skapandet av det lilla barnet som tillhörande ett särskilt kön med vissa könsbundna normer, förväntningar och gränser. Språket har en central roll i denna process.

Åtskillnaden mellan ”flicka” och ”pojke” befästs också (som regel) i det namn föräldrarna väljer. De flesta språk i världen skiljer på kvinnliga och manliga förnamn. Så gör även svenska språket, även om det finns ett fåtal förnamn som kan bäras av både kvinnor och män. De flesta av dessa så kallat ”könsneutrala” namn ger också i själva verket i första hand associationer till ettdera könet – och är därmed inte helt neutrala trots allt.

Är det då bara en slumpartad konvention som avgör vilka namn som kvinnor respektive män kan bära? Nej, i de flesta språk är det inte så. Snarare avgörs könstillhörigheten genom förnamnens ingående ljud, morfologiska strukturer och semantiska betydelser. Men förnamnet signalerar inte bara en viss könstillhörighet, det signalerar också förväntningar om en viss könsroll. Många gånger sker detta omedvetet, men en del föräldrar är i dag högst medvetna om vilken slags manlighet eller kvinnlighet de vill uppmuntra till genom barnets namn. På så sätt kan namnvalet bli en form av aktiv genushandling som bidrar till att befästa eller omförhandla könsroller och könsgränser. Namnet blir också ofta en viktig del av individens identitet, självbild och den bild andra skapar sig, vilket innebär att det valda namnet kan komma att få långtgående konsekvenser för barnet.

Undersökningen

Hur väljer då föräldrar namn till flickor respektive pojkar?  Vilka könsroller bidrar de valda namnen till att skapa? Jag har undersökt vilka slags namn som valdes till 621 flickor och pojkar födda i storstadsområdet Göteborg år 2007, hur föräldrarna motiverade namnvalet och i vilken mån könsrelaterade förväntningar togs upp. Materialet samlades in genom en postenkät som skickades ut hösten 2007 till samtliga familjer med barn födda i maj eller juni samma år. Familjer med alla slags bakgrunder deltog i undersökningen, men det fanns en övervikt av välutbildade, enspråkiga svensktalande föräldrar över 30 år. Dessutom var det mycket få pappor som var med och fyllde i enkäten, vilket innebär att det främst är kvinnors syn på namnvalet som förmedlas, och de slags namn kvinnor uppfattar vara lämpliga för flickor respektive pojkar.

Moderiktiga flicknamn…

En närmare granskning av namnen i materialet visade att flickorna respektive pojkarna delvis fick olika typer av namn. Bland flickorna var det betydligt vanligare med smeknamnsliknande namn, som Bella och Tess (smeknamnsformer för bl.a. Isabella och Therese). Flickorna fick också oftare namn som kan uppfattas ha en genomskinlig betydelse, som Engla och Iris (som de flesta direkt associerar med en ängel respektive en blomma). Dessutom var det vanligare att flickorna fick ett typiskt svenskt/nordiskt namn, som Alva och Siri. Alla de tre nu nämnda namngrupperna kan ses som en del av den nuvarande namntrenden. Att välja ett sådant namn innebär alltså att hänga med i namnmodet.

Föräldrarnas motiveringar av namnvalet visade också olikheter beroende på om det var en flicka eller pojke som skulle bära namnet. När barnet var en flicka var det fler föräldrar som motiverade namnvalet med att namnet var ”estetiskt tilltalande” på något sätt. Bland de egenskaper som föräldrarna nämner att de önskade hos namnet återkommer för flickornas del oftare uttryck som ”vackert”, ”fint”, ”snyggt” och ”mjukt” men också ”starkt” och ”enkelt”. En egenskap nämns enbart i motiveringar av flickors namn, nämligen ”kaxigt”. Flickors namn tycks alltså väljas mer utifrån estetik och moderiktighet än pojkars namn. Föräldrarna verkar i första hand vara kreativa och framåtblickande när de väljer namn till flickor, men det finns också möjlighet till en viss konservatism eftersom namnmodet för närvarande uppmuntrar till gamla svenska/nordiska namn.

…och traditionella pojknamn

Bland pojkarna var det i stället vanligare med markerat utländska namn, d.v.s. namn som de flesta direkt associerar med en annan kultur än den svenska, som Liam och Milo. När föräldrarna motiverade pojkars namn förekom det oftare att de tog upp att namnet var ”internationellt gångbart” och ”passar med efternamnet”. I motiveringar av förnamn vid sidan av tilltalsnamnet var det också fler som tog upp att namnet ”finns i släkten”. Bland de egenskaper som föräldrarna nämner att de önskade hos namnet återkommer för pojkarnas del oftare uttryck som ”coolt” och ”kraftfullt”. En egenskap nämns enbart i motiveringar av pojkars namn, nämligen ”fräckt”. Det fanns också några egenskaper som nämns lika ofta i motiveringar flickors och pojkars namn: ”tufft” och ”gulligt”.

Pojkarnas namn tycks alltså väljas mer utifrån förankring i släkt och traditioner, men också utifrån internationell gångbarhet. Föräldrarna verkar framför allt vara konservativa när de väljer namn till pojkar, men det finns också möjlighet till viss kreativitet genom att man lånar namn från andra kulturer. När det gäller val av namn från andra kulturer, särskilt den angloamerikanska, tror jag också att det finns en tuffhetsfaktor inblandad. Många av dessa namn upplevs nämligen som just ”tuffa” och ”häftiga”, vilket kan vara en bakomliggande orsak till att pojkar oftare får sådana namn.

Bara delvis könsstereotypt

Det mönster som framkommer i valet av namn till flickor och pojkar påminner delvis om traditionella könsstereotyper: En kvinna ska vara ett passivt objekt som kan betraktas och vara estetiskt njutbart, moderiktigt och mjukt. En man ska vara traditionsbärare och ett aktivt subjekt som förväntas röra sig internationellt och ge ett tufft intryck. Alltså ska ett passande namn till en flicka respektive pojke framhäva dessa egenskaper. Detta bekräftas också av föräldrarnas motiveringar. En förälder skriver att ”namnet känns mjukt och feminint”, en annan skriver att ”Vi ville ha ett namn som var starkt och manligt”.

Samtidigt visar namnvalen i materialet också tecken på förändring av den könsstereotypa bilden. När egenskaperna ”starkt”, ”enkelt” och ”kaxigt” ses som särskilt eftersträvansvärda för flickors namn tyder det på att föräldrarna (omedvetet) tänjer ut könsrollens gränser och tar nya sätt att vara kvinna i anspråk. En förälder till en flicka skriver: ”vi ville ha ett namn som ger pondus när hon blir äldre. Som tjej kan det ibland vara svårt att tas på allvar i vissa situationer och ett för sött namn förbättrar inte det (i vårt tycke!)”. Likaså visar egenskapen ”gulligt” som används lika ofta i motiveringar av pojknamn som av flicknamn att den manliga könsrollens gränser är tänjbara.

Hur bryter man mot stereotypen?

Vilka är då de namn som beskrivs på ett icke-könsstereotypt sätt? En undersökning av namnen visar ett samband mellan hur föräldrarna uppfattar och beskriver namnets egenskaper och namnets ljudstruktur. De flicknamn som motiverats med att de är ”coola”, ”tuffa” eller ”kaxiga” börjar nästan alltid på en tonlös klusil, som k eller t. Namnen Kajsa, Katja och Tuva är några exempel. Flicknamn som i stället beskrivs som ”starka” eller ”kraftfulla” ser annorlunda ut. De börjar eller slutar också på en konsonant, men en tonande, som l, n eller v. Några exempel är Lovisa, Nelly och Valerie. Dessa mönster kan jämföras med att många av de svenska flicknamn som är populära i dag både börjar och slutar på en vokal, som Alva, Ella och Ida.

Det verkar alltså som att namn som börjar eller slutar på konsonanter skapar en ljudstruktur som associeras mindre med den traditionella kvinnliga könsstereotypen. Det verkar också finnas en skala bland konsonanterna, där de tonlösa klusilerna bidrar till att skapa det tuffaste intrycket i namnen, medan tonande konsonanter skapar ett något mindre hårt intryck.

Detta bekräftas av motiveringarna av pojknamnen. De pojknamn som beskrivs som ”gulliga” eller ”mjuka” börjar aldrig på en tonlös klusil. I stället börjar de antingen på en tonande konsonant eller i några fall på en vokal. Några exempel är Elmer, Noel och Valle. Många av de svenska pojknamn som är populära i dag börjar på en tonlös konsonant eller en klusil, som Hugo, Filip och Theo. Genom att välja ett pojknamn som börjar på en tonande konsonant eller vokal verkar man alltså skapa ett mjukare intryck i namnet.

Men samma ljudstruktur tolkas på olika sätt i flicknamn respektive pojknamn. Flicknamn som börjar på en tonande konsonant beskrivs som ”starka” och ”kraftfulla”, medan pojknamn som börjar på samma sätt beskrivs som ”mjuka”.

Utvidga, inte ersätta

En närmare granskning av föräldrarnas formuleringar när de nämner icke-könsstereotypa egenskaper visar att man i de flesta fall kombinerar dessa med egenskaper som är mer könsstereotypa. Föräldrarna kan t.ex. beskriva flicknamnet som ”fint och lite kaxigt” eller ”både ljuvt och kraftfullt”. På samma sätt kan ett pojknamn beskrivas som ”gulligt men också kraftfullt” eller ”mjukt men med integritet”. Det verkar alltså inte som att man helt vill frångå den traditionella könsrollen, utan snarare utvidga och komplettera den. Föräldrarna väljer inte namn som de uppfattar helt och hållet bryter mot könsstereotypen och det är alltså inte en helt ny kvinnlighet eller manlighet som skapas genom namnvalet.

Svårare bryta mansnormen?

På en punkt skiljer sig föräldrarnas formuleringar beroende på om det handlar om ett flicknamn eller ett pojknamn. I motiveringarna av flicknamn förbinds de könsstereotypa och de icke-könsstereotypa egenskaperna med ett ”och”, men i motiveringarna av pojknamn används i stället ”men”. Detta är en liten, men viktig skillnad. Det lilla ordet ”och” skapar en jämnvikt mellan det som kommer före och det som kommer efter, medan ordet ”men” skapar en motsättning eller inskränkning i betydelse. Användningen av ”men” här antyder att de könsstereotypa egenskaperna nämns som ett slags ursäkt för att också kunna lyfta fram egenskaper som bryter mot stereotypen. Eftersom det främst är i motiveringar av pojknamn som ordet ”men” används på det här sättet, kan det tyda på att det är känsligare att bryta mot könsmönstret för pojknamn, medan det är mer accepterat och okomplicerat för flicknamn. Att det kan vara svårare att bryta mot mansnormen i namnvalet visas också av att det generellt är färre pojknamn som beskrivs på ett icke-stereotypt sätt och att det för pojknamnens del finns betydligt mindre variation i de icke-könsstereotypa egenskaper som lyfts fram.

Ett förnamn kan alltså både förstärka och förändra traditionella könsroller. När föräldrar väljer namn till sina barn har de möjlighet att påverka vilka könsrelaterade förväntningar de vill skapa och lägga grunden för barnets eget könsskapande. Majoriteten av barnen i den här undersökningen fick ett namn som skapar förväntningar om traditionella könsstereotypa identiteter och bidrar till att återskapa gamla könsmönster, men många föräldrar valde att aktivt tänja på könsgränserna genom namnvalet. Tyvärr verkar detta svårare för pojknamn än för flicknamn. Sett över tid är det ändå en viktig förändring som har inletts och kanske får vi i framtiden se fler ”kaxiga” flicknamn och ”mjuka” pojknamn.

 -----

Emilia Aldrin är namnforskare och lektor i svenska språket vid Högskolan i Halmstad.

Emilia Aldrin