Vem får fira namnsdag i Svenskfinland i framtiden?
1/2010

Marianne Blomqvist

Vem får fira namnsdag i Svenskfinland i framtiden?

Namnlängden i vår almanacka revideras vart femte år. Vem ska få fira och på vilken dag när föräldrar allt oftare ger sina barn så exklusiva namn som möjligt? I Sverige har man löst detta på ett alldeles nytt sätt. Såväl Frost Stefan, Jenkisdotter som Thyråne får fira på samma dag.

Från och med i år finns det i den finlandssvenska almanackan 660 namn att fira, 319 mansnamn och 341 kvinnonamn. Det är nästan dubbelt så många som de namn som stod våra för­fäder till buds 1810, sedan Finland skilts från Sverige. Namnlängden hade då totalt 340 namn, 271 mansnamn och futtiga 69 kvinnonamn. Hur ser framtiden ut, då antalet olika namn ständigt ökar?

Ett spontant svar på rubrikens fråga lyder: Den som vill får fira. Ingen lag tvingar eller förbjuder oss, men vi har en tradition sedan katolsk tid. Dagens namnlängd bygger på Åbo stifts helgonkalender. Att fira namnsdag är således en kristen tradition, något som få i dag kommer att tänka på. Judar och muslimer i vårt land firar inte namnsdag, fastän Abraham och Sara, Leila och Selim (buret bl.a. av tre ottomanska sultaner på 1500-talet) står i almanackan.

363 dagar för namnsdagsfirande

Ända sedan svenska almanackor mot slutet av 1500-talet började ges ut i tryck har två dagar i den saknat förnamn: juldagen och nyårsdagen. Orsaken är den, att den tidiga kristna kyrkan helgade dagarna åt Kristus, hans födelse respektive omskärelse. Jul firar de flesta i Finland i dag, men jag tror att få uppfattar nyårsdagen som en kristen helg ‑ det är det nya året vi tar in.

För namnsdagar återstår således 363 dagar. På 1800-talet fanns det i stort sett endast ett namn per dag. Men vid den första stora revideringen 1908, då den svenska och finska namnlängden i Finland ännu förblev i stort sett identiska, började två namn per dag införas. T.ex. Björn och Otso, Frida och Rauha. För den svenska versionen svarade den kände språkvårdaren Hugo Bergroth.

Vid den andra stora uppdateringen 1929, då den svenska och finska namnlängden gick skilda vägar, tog man i den svenska längden in besläktade par av typen August, Augusta och Elin, Elna, Mattias, Mats. Under de följande revideringarna − 1950, 1964, 1973, (1984) 1989, 1995, 2000, 2005 och 2010 − växte antalet namn per dag ytterligare. Rekordet innehar nu Johannes-dagen den 24.6 med hela sju namn: basformen Johannes, följd av de yngre varianterna Johan, Jan, Jon, John, Johnny, Jens. Syftet med att öka antalet namn per dag har i Finland uttryckligen varit att bereda så många som möjligt tillfälle att fira namnsdag.

Frekvensen avgör

Under de senaste 30 åren har reviderarna haft tillgång till befolkningsregistrets namn- och födelsestatistik. Härmed ser man vilka namn som är i tur att tas in enligt frekvens. Det är således delvis föräldrarna som genom sina namnval avgör vilka namn som förekommer i almanackan. För namn som når ett visst antal bärare försöker man hitta en plats, något som inte alla gånger är lätt. Namn som ska dela dag bör helst ha gemensamt ursprung, en led gemensamt eller härröra från samma kultur.

En annan regel är att endast en skrivform ges plats om namn uttalas lika men stavas olika. Det är antingen den mest frekventa eller den i svenskan under nyare tid etablerade skrivformen som segrar. Så ska Carl fira namnsdag på Karl-dagen, Christina på Kristina-dagen osv. Har man ett dubbelnamn av typen Maj-Britt, kan man fira på Maria-dagen eller Birgitta-dagen eller rentav på båda. Det här gör att betydligt fler personer än vad de enskilda namnen i almanackan antyder har en namnsdag.

Hur många kan fira?

Professor Eero Kiviniemi ansvarade för revideringarna av den finska namnlängden 1984−2010. Med stöd av datamaterial har han beräknat hur stor andel förstanamnen hos de finländare som antecknat sig som finskspråkiga haft i den finska almanackan. Resultatet blev:

1900−1959 födda finska män 94 %, kvinnor 90 %
1960−1999 födda finska män 90 %, kvinnor 85,5 %

Män hade således klart större möjlighet än kvinnor att fira namnsdag. Det beror, säger Kiviniemi, på att män fått mer traditionella förnamn, medan nya främmande namn oftare getts åt kvinnor, särskilt under senare hälften av 1900-talet. Men tack vare de många revideringarna har andelen presumtiva namnsdagsfirare trots allt förblivit relativt hög. Om finska namnbärare beaktar också de namn som ingår i den finlandssvenska längden, tillägger han, kan något fler fira. Procenten för de 1960−1999 födda finska pojkarnas del blir då 93, för de finska flickornas 90 %. Orsak? Finlandssvenskarna lånar ofta tidigare in utländska namn som i sin tur tidigare ges plats i almanackan.

Kiviniemi har också analyserat namngivningen under 2000-talets fem första år. Då visar andel­en en fortsatt sjunkande trend:

2000-2004 födda finska pojkar 82 %, flickor 75 %

Räknar man med den finlandssvenska almanackan blir resultatet för de finska pojkarna 82 + 5 = 87 %, för flickorna 75 + 6 = 81 %.

Andelen bland finlandssvenskarna

Vilken är då situationen för dem som registrerats som svenskspråkiga i befolkningsregistret? Ett material som omfattar alla förnamn bland finlandssvenskarna 1881−1981 visar att vi då bar sammanlagt drygt 14 000 olika namn, något fler kvinnonamn än mansnamn. Då mer omfattande statistiska analyser av hur de här namnen förhåller sig till almanackans namn under olika perioder saknas, kan inga direkta jämförelser göras med de finska. Men för att få en liten uppfattning om situationen har jag analyserat förstanamnen på alla svenskregistrerade barn födda år 2007. Barnen var totalt 3 367, av vilka 1 745 pojkar och 1 622 flickor. Materialet visar att 78,6 % av de svenska pojkarna och 70,2 % av flickorn­a gavs förstanamn som i och med revideringen 2010 finns i almanackan. Fogar man till barn som fått förnamn ur den finska utgåvan (Atte, Leevi, Onni, Hertta, Lumi, Tinja m.fl.) ökar de presumtiva namnsdagsfirarna för pojkarnas del till 78,6 + 6,1 = 84,7, för flickornas till 70,2 + 6,8 = 77,0.

Man bör heller inte glömma att vi har fyra namnlängder i vårt land: förutom den finska och svenska, en samisk och en grekisk-ortodox. Någon Irina, Valentina och Xenia i materialet firar kanske enligt den ryska helgonkalendern.

En genomgång av både de finsk- och svenskspråkigas namnförråd avslöjar att antalet olika namn fortsätter att växa. Efter en liten stagnering på 1980- och 90-talet, då modenamn som Emma och Ida, Emil och Anton dominerade, har individualismen på nytt tagit fart. Att många föräldrar nu söker ovanliga namn åt sina barn kan man se av tidningarnas annonser över födda. Där skymtar Adrianne, Aïda, Danica, Elwa, Gry, Leandra, Noëlle, Odelia, Saphira, Vendela; Aiden, Astor, Atticus, Basil, Birk, Dante, Loke, Lotus, Seamus, Troy osv.

Hur ser framtiden ut?

Namnforskare har insett att det kan bli svårt, för att inte säga omöjligt, att i framtiden förnya namnlängderna så att minst 90 % av invånarna ska kunna fira namnsdag enligt tilltalsnamnet, som numera i regel är förstanamnet. En hel del hjälper revideringarna som i Finland numera sker vart femte år, då nya namn fogas till och frekvensribban sänks. Men alla kommer ändå inte att få plats!

I Sverige, där det nu finns drygt 260 000 olika förnamn i bruk, har man konfronterats med problemet redan tidigare. Svenska Akademiens f.d. ständige sekreterare Sture Allén gjorde ett försök att lösa problemet 1993 genom att ge ut en Akademialmanacka som, förutom namnen per dag, innehöll en förteckning med mer än tusen namn. Dessutom lanserade han nyårsdagen som "allmän namnsdag". Men svenska folket tog inte idén till sig.

I fjol dök i grannlandet en ny typ av almanacka upp, den här gången på webben under adressen <svenskanamn.se>. Med den säger sig upphovsteamet vilja "ändra på det orättvisa namnsdagssystemet där endast vissa utvalda namn har namnsdag". Almanackan innehåller över 260 000 olika namn och ger praktiskt taget alla svenskar möjlighet att fira.

Det låter demokratiskt. Men hur har man gått till väga? Jo, går man in på webbsajten, ser man att omkring 727 namn är insatta per dag – i alfabetisk ordning, men utan någon som helst hänsyn till namnlängdens kulturhistoriska och språkliga traditioner. Må Dorotea-dagen den 6 februari (minnesdag för martyren Dorothea, som ska ha halshuggits under kejsar Diocletianus förföljelser i början av 300-talet) stå som exempel. Då kan enligt Svenska namn Abbulrahman, Asmundsson, Bibianna, Dimitris-Francesko, Frost Stefan, Gullmakai, Gökcenur, Hanses Ingrid, Jenkisdotter, Li-Ling, Lars-Levi, Marjaleena, Mohammadrashid, Rijkhart, Segersäll, Thyråne, Yevheniya och 710 andra gratuleras på namnsdagen!

Vill vi också ha det så? Jag har testat finlandssvenskar, de flesta i åldern 50+. För det Allénska förslaget att göra 1 januari till de "namnlösas" namnsdag satte mina drygt hundra testpersoner tummen ner. "Nyårsdagen är nyårsdagen", sades det. Svenska namns version avfärdades med gapskratt!

Men ett vettigt förslag kastades fram. Det gick ut på att en viss dag, annan än nyårsdagen, kunde göras till Alla namns dag. Den kunde infalla 14 februari och därmed "sammangå" med Valentin-dagen, Alla hjärtans dag. Då minns vi ju våra nära och kära − varför inte också de namnsdagslösa?

... så mötas hjärtan, mötas namn, o, fosterland, uti din famn ... skaldade Zacharias Topelius i Vasa marsch!

Marianne Blomqvist
Skribenten är professor em. och ansvarig för namnlängden i den finlandssvenska almanackan.

I denna tidskrift: 1/2010