Vetenskaplig publicering på svenska – ett måste, och vårt ansvar
4/2019

Catharina Nyström Höög, Jan-Ola Östman

Vetenskaplig publicering på svenska – ett måste, och vårt ansvar

Den vetenskapliga publiceringen på engelska ökar på bekostnad av andra språk, men både för samhällets och vetenskapens skull är det viktigt att fortsätta skriva vetenskapligt också på svenska (och finska).

Året går mot sitt slut, och vi är mitt inne i vinterns långa rad av högtider. En sådan är lucia, en sammansmältning av många olika element: helgonlegend, sekulariserat julfirande, barnvisor och skolterminens avslutningstraditioner. I stort sett varje år uppstår lika traditionsenligt en mediedebatt om luciafirandet. Under de senaste åren har den i Sverige särskilt gällt pepparkaksgubbarnas medverkan. Debatten kan förstås mot bakgrund av en ökad medvetenhet i frågor som rör rasism och diskriminering. De sjungande pepparkaksgubbarna associeras till användningen av ordet ”pepparkaksgubbe” som rasistiskt skymford, och utseendet har kopplats till black face-figurer. Luciafirandet är alltså ett gott exempel på ett kulturellt förankrat fenomen, till synes harmlöst, men med bränsle till politisk och/eller vetenskaplig diskussion. Här vill vi med luciafirandet som exempel diskutera valet av publikationsspråk när forskare ger sig in i en kulturellt förankrad diskussion.

Att översätta det kulturellt förankrade

För den som vill studera de återkommande diskussionerna om luciatåget vetenskapligt finns en rad tänkbara infallsvinklar. Diskursforskaren, som kanske är språkvetare eller sociolog, vill förstås undersöka hur olika diskurser kommer till uttryck. Historikern kan intressera sig för luciatågets historia eller för Lucias liv och påverkan i svensk tradition. Antropologen eller etnologen uppmärksammar kanske luciakaffets föränderlighet, medan den pedagogiskt inriktade forskaren fördjupar sig i luciatågets betydelse i skolan.

Alla de föreslagna infallsvinklarna kunde leda till intressanta vetenskapliga artiklar, och till en perspektivrik belysning av fenomenet. Den som väljer att skriva en sådan artikel på svenska kan gå rakt på den fråga som står i fokus, medan den som skriver för en internationell publik, sannolikt på engelska, måste börja med en lång bakgrundsbeskrivning, där fenomenet luciatåg etableras på ett sådant sätt att den icke-svenska läsaren får en rimlig uppfattning om vilka associationer som är sammankopplade med det.

Engelska kan utestänga

Det ligger alltså en inbyggd ineffektivitet i uppgiften att skriva om ett kulturellt inbäddat fenomen för en internationell publik, vilket säkert många har tvingats förhålla sig till. Men frågan om publikationsspråk hänger också samman med val av läsare. Vem är det man vill nå med den vetenskapliga publikationen? Det internationella vetenskapssamhället, eller det svenska/nordiska vetenskapssamhället eller kanske flera målgrupper i en och samma text?

Vem är det man vill nå med den vetenskapliga publikationen?

Valet av svenska som publikationsspråk ökar möjligheten att skriva för en publik som med sina skattemedel bidragit till att finansiera forskarens arbete, medan valet av engelska i större utsträckning utestänger både lekmannaläsare och politiker och andra beslutsfattare, vilka är viktiga målgrupper för vetenskapliga texter. Att vårda de svenska publikationskanalerna och att fortsätta att utveckla svenskan så att den har termer för att hantera viktiga vetenskapliga frågor är därför av största vikt. Bara på det sättet kan vi skapa och vidmakthålla en publik som intresserar sig för viktiga samhälleliga frågor.

Mätbarheten har en baksida

Vetenskapspolitiskt är det naturligtvis viktigt att publicera sig på internationella språk som engelska – det ger oftast fler publikationspoäng, vilket är till fördel inte bara för forskaren själv, utan även för lärosätet, som ökar sin status och finansiering. Att den internationella mätbarheten idag är så tätt knuten till uppfattningen om akademisk framgång kan vara en viktig förklaring till det vi upplever som ett ganska utbrett motstånd mot vetenskaplig publicering på svenska. Publikationer på svenska ger inga möjligheter att klättra på publiceringslistorna i Shanghai, Singapore eller andra växande universitet. Men allt fler universitet tar avstånd från ett ensidigt betonande av kvantifiering av publikationer som mått på framgång; inte minst förekomsten av citeringskarteller och köpta medförfattarskap visar problematiken med dagens publikationsmarknad. Den här utvecklingen borde öppna för en förnyad diskussion om publikationsspråk.

Allt fler universitet tar avstånd från ett ensidigt betonande av kvantifiering av publikationer som mått på framgång.

En annan tänkbar förklaring till motståndet mot att publicera på andra språk än engelska kan vara ideologiskt betingat, och bottna i att man vill ta avstånd från högerextrema försök att återupprätta det egna språket och den egna folksjälen. Sådana argument förtjänar i så fall att tas på största allvar, och läggas till grund för debatt. Att skriva vetenskap på svenska eller finska måste då föras fram som ett sätt att motverka de högerextrema krafterna, att själv ta språket i anspråk och därmed vrida vapnen ur händerna på motståndarna.

Forskare ska nyansera debatten

Luciafirandet leder förstås inte främst till vetenskapliga diskussioner, utan en stor del av samtalet förs i kvällstidningar, i radio- och tv-program och på sociala medier, inte sällan utan särskilt stor nyansering. Diskussionerna har en tendens att mycket snabbt bli polariserade. Många debattörer är för eller emot ett fenomen, medan det är svårare att nå fram med ”det beror på-resonemang”. Här kan och bör vi forskare spela en större roll för att nyansera debatten än vad som är fallet i dag. Vår uppgift är att bidra med olika perspektiv och att tillhandahålla all den information som forskningen kommit fram till. På det sättet kan vi bidra till debatten och informera allmänheten om vad vi med säkerhet vet, samt ge förslag på olika tolkningar av vad vi ser omkring oss.

Diskussionerna har en tendens att mycket snabbt bli polariserade.

Till syvende och sist har publicering av vetenskapliga resultat på svenska att göra med ansvar. En forskare har ansvar för att redogöra för sina forskningsresultat, ansvar inte bara gentemot den internationella forskargemenskapen, utan också gentemot högre utbildning och undervisning i Sverige och Finland. Det är inte fråga om att vi som forskare har ett val mellan publicering på svenska och publicering på engelska. Det är inte fråga om ”antingen – eller”, det är fråga om ”både – och”.

Forskarens ansvar

Vi vill därför här ge fyra argument för att det inte bara är möjligt och försvarbart att publicera sig på svenska eller finska, utan för att det är vårt ansvar som forskare att publicera vetenskapliga resultat, analyser och vetenskaplig argumentation på svenska eller finska: för språkens skull, för samhällets skull, för individens och för vetenskapens skull. Ansvar avser här inte i första hand det juridiska och kollektiva ansvar vi har i relation till samhällets lagar och förordningar, utan vårt moraliska och individuella ansvar som lärare och forskare.

  • Att ta ansvar för språk innebär både ett singulärt perspektiv i relation till svenskan och finskan (då gäller det främst språkvård i relation till globaliseringstendenser och språklig variation), och ett ansvar för pluraliteten, för att upprätthålla mångfalden av olika språk. I synnerhet språkforskare har ansvar för att arbeta för att öka medvetenheten om den språkliga mångfaldens betydelse.
  • Publicering på svenska eller finska är viktigt för samhället av minst två viktiga, närmast självklara skäl. Det mesta av den forskning som bedrivs i Sverige och Finland är på ett eller annat sätt skattefinansierad, och möjliggörs alltså av medel som genererats av medborgarna. Det är därför vårt moraliska ansvar att ge information tillbaka till dessa finansiärer. Och endast genom att göra resultat tillgängliga på svenska och finska kan vi ta ansvar för att den offentliga debatten inom olika discipliner hålls på en hög nivå.
  • För den individuella forskaren är publicering på engelska mycket viktigt. Men om den enskilde forskaren inte är utomordentligt skicklig på engelska, finns en rad kognitiva nackdelar. När man skriver på ett språk man inte behärskar fullt ut tar detta mera tid. Man kanske inte kan skriva med samma precision och man känner inte till alla de konnotationer ett uttryck för med sig. Många talar om att man på ett främmande språk får skriva det man kan, istället för det man skulle vilja skriva. Generellt blir ens stilistiska repertoar och register sammanpressade och språket blir nyansfattigt – och man kan bli beroende av översättare och språkgranskare som inte behärskar det egna verksamhetsfältet.
  • Också för vetenskapen generellt finns det fördelar med att skriva och publicera på svenska eller finska. Det är för det första en klar terminologisk vinst att ha termer och begrepp som man kan relatera till direkt – själva begreppet ”begrepp” är klart tydligare än ett tvetydigt ”koncept” (eng. concept). Med endast termer på engelska och från engelska källor görs den vetenskapliga diskussionen väldigt ensartad – något som kanske kan betraktas som positivt i naturvetenskaper, medicin och teknologi, men definitivt inte inom humaniora och samhällsvetenskaper. Vi kommer återigen in på de utmaningar som vetenskapliga arbeten om kulturellt inbäddade fenomen ställer.

Vetenskapen vinner på flerspråkighet

Det har blivit kutym att uppfatta den hållning vi förespråkar i detta inlägg som gammaldags och bakåtsträvande. Men redan den tanken är bevisligen ensidig: att argumentera för användningen av bara engelska i vetenskapliga skrifter är inte öppet eller flerkulturellt utan snarare en anpassning till ett enda perspektiv – det engelska. Vetenskapen i sin helhet vinner om vi (även) skriver på svenska och finska: terminologiskt och genom en snabbare publikationstakt. Det inspirerar också andra och ökar incitamentet att skriva och läsa på andra språk än engelska. Den vetenskapliga diskussionen i sig blir därmed rikare.

Det är vårt moraliska ansvar som svenskspråkiga forskare att lyfta det svenska perspektivet för att göra det universellt tillgängligt för alla människor – oavsett deras förstaspråk. Och det är lika viktigt att diskutera pepparkaksgubbarnas roll på svenska som på engelska.

 

Catharina Nyström Höög
Catharina Nyström Höög är professor i svenska språket vid Högskolan Dalarna. Hon har i sin forskning särskilt arbetat med myndigheters skrivande och texter.
Jan-Ola Östman

Jan-Ola Östman är emeritusprofessor i nordiska språk vid Helsingfors universitet och seniorprofessor vid Högskolan Dalarna. Hans forskning har inriktat sig speciellt på dialekter och på språkets olika funktioner i samhället.