Telefonen plingar till en kväll.
”Är ’tok heller’ ett uttryck? Bor Stina i ett höghus eller trähus, du skriver att de leker ’herre på täppan’. Vad är det för en täppa?”
Hon som undrar är i full färd med att översätta min bok Hallonbacken till bulgariska. Hon är proffsig och hör av sig när hon hittar någonting hon inte riktigt förstår sig på.
Jag försöker svara så gott jag kan.
Att ”tok heller” betyder ungefär ”don’t be silly”. Och att man inte ska fästa sig vid den där ”täppan” utan att leken bara heter så. Att jag tror att ”king of the hill” är samma sak, kanske leken finns i Bulgarien också?
En annan översättare arbetar med en engelsk version av Nattens drottning. Hon har också en fundering.
För ett finlandssvenskt barn är det rätt självklart att en vålnad som år 1915 går under namnet ”Svarta primadonnan” inte är spöket av en mörkhyad kvinna utan ett spöke med svarta kläder. Men för ett barn i Storbritannien eller USA kan det här bli lite oklart.
Och spelar det egentligen så stor roll hur läsaren ser vålnaden framför sig, så länge ”The black Primadonna” är ohyggligt kuslig?
Med risk för att låta aningen pompös tycker jag att det är häftigt att böcker där man äter lådor på julafton och lyssnar på vädret på kuststationerna blir exportvara.
Det är otroligt spännande när böcker jag skrivit plötsligt säljs till andra länder och ska översättas till bulgariska, engelska, ryska, estniska, danska eller tyska.
Ibland får jag frågan om jag numera tänker på ett annat sätt när jag skriver, ifall jag känner ett behov av att vara mera global.
Men nej, att skildra en finlandssvensk verklighet är det enda rimliga för mig. Om jag försökte mig på någonting annat skulle jag känna mig ganska borttappad.
I mina deckare firar man lucia, växlar språk mellan svenska och finska och sjunger ”Säg mig du lilla fågel” i skolan.
Det är inte bara översättningar till andra språk som förorsakar huvudbry. En hel del klurigheter uppstår också när mina böcker ska ges ut i Sverige.
Givetvis är jag villig att kompromissa, att byta ut dagis mot föris och tuppen mot toan så den svenska läsaren inte blir distraherad av en ovidkommande detalj.
Men jag går aldrig med på att mina romanpersoner skulle dricka varm choklad. De dricker kakao och inget annat. Ibland utropar de ”Voj söta öde!”. En och annan fiffikus eller sprakasticka kan tänkas dyka upp.
Det kan bli en liten utmaning för översättarna och redaktörerna, men slutresultatet blir säkert kul.
Med risk för att låta aningen pompös tycker jag att det är häftigt att böcker där man äter lådor på julafton och lyssnar på vädret på kuststationerna blir exportvara.
Kanske det finlandssvenska rent av är lite exotiskt för en läsare i utlandet.
Det är ju inte så dabbigt, det.