"Översättning – en fråga om att gå på lina"
1/1998

Marit Lindqvist

"Översättning – en fråga om att gå på lina"

Kan man översätta en verklighet och är en översatt text en främmande text? Dessa två frågor var utgångspunkten i ett samtal som Marit Lindqvist, radiospråkvårdare på svenska språkbyrån, förde med författaren och översättaren Bo Carpelan i radioprogrammet ”Vad sägs?” i oktober 1997.

Citaten är plockade ur Bo Carpelans roman Benjamins bok.

För drygt femtio år sedan debuterade Bo Carpelan som lyriker och har sedan dess allt mer kommit att framstå som en av portalgestalterna i den efterkrigstida finlandssvenska litteraturen. Förutom att Carpelan är en hyllad och högaktad lyriker och prosaist har han även rönt uppskattning som översättare av i första hand finsk litteratur till svenska. År 1986 erhöll Carpelan Statens översättarpris.

Jag undrar om man överhuvudtaget kan översätta en text.

– Ibland förefaller det hart när omöjligt, men det måste göras. Vad skulle vi veta om världslitteraturen om det inte fanns översättningar? Jag tycker att översättning är någonting väldigt viktigt och jag har själv haft mycket stor glädje av översättningar. Ingen känner väl en författare så bra som den som översätter honom, svarar Carpelan.

Har man ett försprång om man själv är författare när man översätter?

– Det kan man tvista om. I fråga om lyrik kan det vara bra att man själv är lyriker och vet hur en dikt byggs upp. Det sägs att det är bra att ha en poet till hands när lyrik skall översättas, men jag är inte alldeles säker på det.

Carpelan kan mycket väl tänka sig att en människa som i allmänhet är känslig för språk kan översätta och han vill inte begränsa översättningen av skönlitteratur till ett jobb enbart för författarkolleger.

Finskan ett mer känslomässigt språk

För fjorton år sedan utkom antologin Modern finsk lyrik med texter av 24 finska lyriker i översättning av Carpelan. Under årens lopp har Carpelan också översatt Lasse Pöystis memoarer och ett antal pjäser till svenska. Han framhåller att han tycker om att översätta från finskan, som enligt honom är ett mer känslomässigt språk än vår svenska. 

– Svårigheterna när det gäller finskan är mindre än om jag skulle försöka mig på att översätta från danska eller norska. Vad gäller de nordiska språken är fallgroparna så uppenbara att man är tvungen att använda ordböcker och uppslagsverk. Finskan är ett så totalt annorlunda språk. I finskan har man så många känslomässiga uttryck, fler konkreta uttryck för färger och för förändringar i naturen. Svenskan är mer abstrakt.

Carpelan vidhåller att översättning är en fråga om att gå på lina.

– Man försöker hålla balansen mellan den korrekta översättningen som kan vara oerhört tråkig och intetsägande, och en alldeles fri översättning där man kan gå lite för långt också i fråga om frihet.

Är man tvungen att begränsa sig som översättare? Hur trogen ursprungstexten kan och bör man vara? Carpelan framhåller att ursprungstexten i hög grad är beroende av ett lands kultur, bakgrund och historia. Vid en översättning kan det vara stört omöjligt att få fram alla nyanser. Som exempel anger Carpelan den finske författaren Antti Hyry. 

– Hyry skriver en ganska om inte klumpig så ibland nästan naiv finska. Det skulle rimligtvis gå att förstå honom på svenska i Finland, men när hans texter skall planteras om i en rikssvensk miljö känns det nog som om det gick en klyfta genom Ålands hav.

Carpelan stötte på problemet när han hade översatt en del av Hyrys noveller och på svenskt håll tyckte man att den svenska översättningen var väldigt klumpig.

– Det gäller inte bara att översätta ett språk, det handlar om att flytta över en hel kultur till ett annat landskap och att få det att fungera. Det är inte lätt, understryker Carpelan.

I förordet till Modern finsk lyrik skriver Carpelan att han i sitt tolkningsarbete strävar efter att följa originalets mening så troget som möjligt och att slutmålet är att få översättningen att fungera på svenska.

– Man kan ju inte ta sig vilka friheter som helst. Men översättningen borde leva på det nya språket. Det är ingen mening med att ha en korrekt dikt, och vad är förresten en korrekt dikt? Men författarens egen ton måste komma fram på något vis. Försök nu sen översätta tjugofyra författares olika toner, säger Carpelan och skrattar.

Hur gör man med ordmusiken, med assonanserna och allitterationerna?

– Man försöker efterlikna rytmen i dikten. I all bra lyrik finns det ett musikaliskt element som man får lov att försöka få fram i översättningen.

Själv tycker Carpelan bra om en relativt rak översättning. Han tycker att man som översättare inte skall försöka göra för mycket av texten och att översättningen hellre får bli lite torrare än att den glider över i en alltför subjektiv riktning.

– När jag översatte lyrik märkte jag att det som ser skenbart enkelt ut kan vara oerhört svårt att översätta medan en text som överströmmas av en massa ord och bilder på ett sätt kan vara lättare att handskas med. I finsk naturlyrik finns det en uppsjö av fyraradingar av kinesiskt-japanskt snitt och där prövas man, där gäller det att försöka vara lika koncentrerad och ändå lika öppen som originaltexten. Även om man blir förtvivlad ibland måste man se till att musiken finns kvar.

Bör man älska det man skall översätta för att klara av uppgiften?

– När jag översatte dikter av den finska poetgeneration som trädde fram efter krigen med namn som Helvi Juvonen, Eeva-Liisa Manner, Tuomas Anhava och Paavo Haavikko var det poeter ur min egen generation och de stod mig nära. Jag känner mig mer främmande inför den nyare diktningen. Som översättare skall man helst vara på samma våglängd. Man skall ha hjärtat med i det man skriver annars blir det inte bra.

Carpelan medger att han känner ett motstånd mot att översätta prosa. Visserligen heter det att lyrik är svårare att översätta än prosa, men Carpelan känner sig mer hemma i det lyriska språket.

 – Jag är en typisk lyriker. Även om jag också skriver prosa så blir det en lyrisk prosa. Lyriken ligger mig nog närmare. En dikt är ett koncentrerat ögonblick och att sätta sig in i den betyder att jag själv måste koncentrera mig. Vad gäller prosan är det ett hårt jobb att varje dag försöka klara av några sidor och risken finns att det blir tungt och för krävande. Det skall nog vara en Thomas Warburton för att klara av Volter Kilpis Alastalon salissa!

Vad har det gett dig som författare att översätta andra författares texter?

– Jag har lärt mig oerhört mycket av att se hur andra poeter byggt upp sina dikter på ett annat språk. Det har varit en skola. Att läsa litteratur är en författares skola men att verkligen gå in i hur en författare har gått tillväga är än mer givande. Man frågar sig: hur skall jag klara av dessa byggställningar?

Existerar den objektiva översättningen?

Octavio Paz har sagt att poeter borde översätta endast i teorin, eftersom de i praktiken sällan är goda översättare. Detta beror enligt Paz på att poeterna nästan alltid tar den andres dikt till utgångspunkt för att skriva en egen dikt och den goda översättaren borde eftersträva en analog dikt, en översatt dikt kan ju ändå inte vara identisk med originaldikten. Finns risken att man gör en annans text till ens egen?

– Jo, risken finns. Översättningarna kan bli för subjektiva, man galopperar för fort och man tar sig för stora friheter. En text kan se bra ut men någonting verkligt viktigt kan gå förlorat i fråga om ursprungstextens mening, budskap och ton. Man måste komma ihåg att det är den inre tonen i texten man skall försöka få fram.

Har du själv samarbetat med författarna som du översatt?

– Jag har samarbetat mycket med bland andra Tuomas Anhava, som har räddat mig från en massa grodor. Det är underbart om man har möjlighet att samarbeta med författaren. Den översättare som inte någon gång gör ett fel finns inte. Man kan till exempel läsa fel, tuli (eld) i stället för tuuli (vind).

Carpelans egna böcker har översatts till närmare tjugo språk, en del av dem språk som han själv inte har kunskap om. Men Carpelan öser idel lovord över sina översättare.

 – Jag har haft bra översättare. Det är en glädje för en författare att se att den text han läser på det nya språket är som om han hade skrivit på det språket, som om texten levde på samma sätt som originaltexten. Det är absolut min egen text!                      Ibland kan jag till och med tycka att översättningen är bättre än originalet ... Vilken hemsk upplevelse!

Händer det att man som översättare lockas att rätta till, att förbättra texten?

– Det är en svår fråga som jag inte kan gå in på närmare, men jag kommer ihåg att jag en gång var mycket nöjd över att jag lyckats skriva en dikt med fyra ord och min översättare lyckades översätta den med tre. Det var alldeles strålande.

Om att översätta sig själv

I september utkom Bo Carpelans roman om den pensionerade översättaren Benjamin Trogen, som ägnat en stor del av sitt liv åt att tolka andras texter och som nu vid mogen ålder försöker hitta sitt eget språk, ”översätta sig själv”.

Benjamin har mestadels översatt vetenskaplig litteratur och umgåtts med det nyktra språket. Är det så att Benjamin nu söker det sönderhackade språket, motstridigheterna i språket?

– Benjamin hade önskat att det i de här faktaböckerna hade funnits lite mer av förvandlingar, fragment, ögonblick, upplevelser som inte bildar helheter. Vårt liv är i hög grad beroende av upplevelser som försvinner och minnet hoppar som en känguru över tiden. Benjamin irriteras av de vetenskapliga verken som vill ge en vacker helhetsbild av verkligheten när den kanske inte ens existerar.

Benjamin försöker synliggöra sig genom ett språk, men vilket är hans språk?

– Hans språk liknar i mycket andras språk. Man lär sig sitt språk genom att följa andras språk. För en författare kan det ta flera år innan man kommer underfund med det egna språket. Själv var jag under 40- och 50-talen beroende av stora förebilder inom litteraturen. Jag lärde mig mycket och först efter fjorton år gav jag ut en bok där jag tyckte att jag hittat min egen ton. Jag behövde inte längre dessa stora förebilder utan jag hade kommit fram till ett slags klarhet som var min och ingen annans. Men man rör ju sig inte ensam i sitt språk, ens språk är på samma gång många andras. Skillnaden finns i tonen.

Kan man säga att Benjamin söker uttrycksmöjligheterna bortom orden?

– Det finns så mycket mellan raderna, mellan orden. Rabbe Enckell talar om ”O spång av mellanord”. Små ord som ”och” och ”som”, som Gunnar Björling tyckte var viktiga. Och så finns det ett slags språk i tystnaden som är svårt att fånga. Språket har ekon. Att få fram det i en översättning är inte lätt.

Barndomskamraten Olli vandrar omkring i Benjamins tankar som en mörk skugga av ett obehagligt minne. Efter en olycka som Benjamin  varit inblandad i har såväl Ollis liv som språk slagits i spillror.

Hur ser Ollis språk ut?

– Ollis språk är fallerande, mentalt retarderat och språket begränsas till några ord som får en oerhörd betydelse i Ollis mun. När Olli säger kaunista (vackert) betyder detta ord så oerhört mycket. Detta ger ett eko och en klang hos Benjamin. Det är inte alltid fråga om hur många ord man använder utan om betoningen och hur man förstår att en människa använder ett visst ord i en viss betydelse som är viktig för honom.

Är vi inte människor utan ett språk?

– Vi är nog väldigt snöpta och begränsade om vi inte har ett språk. Jag är rädd för att det finns många människor som har stora svårigheter med att uttrycka sig. De bär på många och stora känslor utan att få fram det. Då blir de väldigt frustrerade och så slår det över i ett fattigt språk, i svordomar. En författare är med andra ord en mycket privilegierad människa.

Viktigt att bevara en finlandssvensk ton

Bo Carpelan har en stor och trogen publik i Sverige. Har Carpelan någon gång blivit ombedd att ändra på sin text och hur ser Carpelan på vårt finlandssvenska språk i förhållande till rikssvenskan?

– Jag har ett dunkelt minne av att jag i någon av mina barnböcker använde mig av något typiskt finlandssvenskt uttryck. På mitt svenska förlag undrade man om de svenska barnen kommer att förstå det. Jag tyckte att orden hörde så intimt ihop med en finlandssvensk skärgårdsmiljö och ville inte ändra på texten. Förstår barnen det inte så låt det gå dem förbi, tyckte jag. En annan fråga är hur svår slang eller ett finskuppblandat språk klarar sig i Sverige? Man får väl gå en medelväg, det är ändå viktigt att bevara en finlandssvensk ton. Jag tycker inte att vi hela tiden kan tänka på en svensk publik och översätta vår finlandssvenska till rikssvenska.

Den allmänna uppfattningen är ju att vår finlandssvenska låter mycket ålderdomlig, vad säger du om det?

– Det kan vara en stor rikedom att hålla kvar ett ålderdomligt uttryck som har en väldig pregnans. Man kan dribbla bort mycket av stämningen till exempel i alltför moderna bibelöversättningar. Det hela blir lite platt om man ständigt följer trenderna, gör det så enkelt som möjligt att alla kan förstå. En översättning som skall gå tillbaka på en gammal text blir platt och ytlig, den har inte samma kraft och must. Man kan väl fordra att människor skall kunna acceptera ord som inte längre används eller är gångbara. Å andra sidan kan man fråga sig vilken översättning som är den bästa, vilken är mer sann eller mest trogen, äkta? Gamla översättningar var trogna originaltexten på 1800-talet, men språket förändras hela tiden. Vi behöver nya översättningar av klassiker som Illiaden eller Odyssén och Shakespeare. Varje översättning är bunden av sin tid.

Det är över femtio år sedan du debuterade som författare. Hur lyckas man beskriva känslor och fenomen om och om igen, på ett nytt sätt?

– Man är nog en dålig författare om man inte lyckas med det. Man behöver inte alltid ha ett nytt uttryck för allt man ser men man skall kunna ge en aha-upplevelse åt läsaren. En författare kan kanske ge oss nya ögon.

Eller för att citera Bo Carpelan själv: Sök ord, slå nya ord ur orden.

Marit Lindqvist