Ett handlingsprogram för svenskan i Finland
1/2002

Mikael Reuter

Ett handlingsprogram för svenskan i Finland

Hur står det till med svenskan i Finland? Alldeles utmärkt, verkar det. Antalat finlandssvenskar har praktiskt taget slutat minska, antalet barn som skrivs in i de svenska skolorna överskrider prognoserna, vi har en livskraftig kultur stödd av de livskraftiga fonderna och förslaget till ny språklag ser ut att bädda för att svenskans ställning i stat och kommun snarare stärks än försvagas.

Också språket som sådant ser åtminstone ytligt sett ut att ha det bra. Det finns ett stort intresse för språkvård och språkriktighet inom bl.a. mass­medierna och den offentliga förvaltningen, och det språk vi möter i till exempel press, radio, tv och lagstiftning håller en hygglig nivå.

Ändå är vi språkvårdare oroade för vad fram­tiden kan föra med sig. Det kommer alltför ofta signaler inte bara om att skoleleverna har en svag språkkänsla utan också om att studenterna vid våra högskolor har svårt att uttrycka sig i skrift ­– inte minst när det gäller vetenskapligt skrivande och annat skrivande på en lite högre nivå. Hur ska det gå om vi inte om tio år kan räkna med att en akademiskt utbildad finlandssvensk kan uttrycka sig i skrift på någorlunda korrekt och begriplig svenska?

Det är inte så att vi vill måla upp en katastrofsituation. Men vi vill väcka debatt om problemen och framför allt om vad vi kan göra för att motverka en negativ trend. Sätter vi in åtgärder nu har de alla chanser att leda till resultat. Väntar vi tills situationen är akut är det troligen för sent.

Det är därför som Svenska språknämnden i Finland nu har tagit initiativ till ett handlings­program för svenskan i Finland. Arbetet på hand­lings­programmet ingår i Svenska kulturfondens Framtidsprojekt och finansieras av Kulturfonden.

Det övergripande målet för språknämndens handlingsprogram ska inte primärt vara att stärka svenskans formella ställning i det finländska samhället. Den uppgiften sköts av bl.a. Folktinget och de finlandssvenska politikerna. Vad vi är ute efter är att höja kvaliteten på den svenska som talas och skrivs av finlandssvenskar. Också detta är viktigt med tanke på den finlandssvenska identiteten. Ett gott språk är ett språk som man kan vara stolt över och som man kan använda i alla situationer. Kvaliteten på den svenska som finlands­svenskarna använder har också stor betydelse för finlandssvenskans status i landet som helhet, och naturligtvis inom hela det svenska (och nordiska) språkområdet.

För någon månad sedan fick vi läsa om en rapport enligt vilken språket inte upplevs som den viktigaste faktorn för den finlandssvenska ”identiteten” bland unga vuxna finlandssvenskar.­ Det viktigaste var livsstilen, umgänges­vanorna och jag vet inte vad. Men hur var frågorna ställda? Hur var svaren tänkta? Kan någon på allvar tänka sig en finlandssvensk ”identitet” och ”livsstil” utan ett svenskt språk? En situation som i Syd­jylland där man kan vara ”tysksinnad” utan att för den skull ha tyska som modersmål eller umgänges­språk? Kan vi tänka oss en kommande generation av ”finlandssvenskar” som visserligen kan sjunga Helan går och Modersmålets sång på svenska men i övrigt talar finska eller engelska?

Språknämndens linje är här klar. Ska svenskan i Finland fortsätta vara ett nationalspråk så måste den också vara vad man kallar ett ”komplett och samhällsbärande språk”. Det räcker inte med ett svenskt talspråk som kan användas i familjen och bland kompisarna och för att ringa till Radio Extrem och önska sig en låt. Svenskan ska kunna användas i massmedierna, i lagstiftning och and­ra myndig­hets­texter, i årsredovisningar, för­enings­brev, bruksanvisningar, reklam­broschyrer osv.

Allt fler yrken kräver i dag förmåga att skriva och att tala i mer eller mindre offentliga eller på annat sätt formella situationer. Detsamma gäller förenings­verksamhet, politik, kontakter med myndigheter m.m. Utan tillgång till ett fungerande­ språk kan vi inte leva ett fullödigt liv i samhället. Det är alltså inte bara ett mindretal av professionella skribenter och talare som behöver kunna uttrycka sig på ett mer formellt språk än vardags­språket, utan det måste de flesta – i tal så väl som i skrift.

Vad handlingsprogrammet utmynnar i vet vi ännu inte. Under våren hålls fem idéseminarier där representanter för olika språkliga domäner får komma med synpunkter och förslag som sedan diskuteras i språknämnden och sammanställs i den slutrapport som utarbetas av projektledaren Marika Tandefelt, professor i svenska vid Hanken och ordförande för Svenska språknämnden i Finland.

Helt säkert är i varje fall att en av de viktigaste frågorna är hur vi ska stärka svenskan i de finlandssvenska skolorna. Rapporter från olika håll visar att problemen i dag är stora i de svenska skolorna på finskdominerade områden som i Helsingfors, Åbo och Karleby. Elevernas kunskaper i ”modersmålet” svenska är delvis så svaga att det inverkar negativt på inlärningen av alla ämnen. Det gäller inte bara för dem som har problem med svenskan, utan för hela klassen – undervisningen måste ju i hög grad anpassas till dem som annars har svårt att tillgodogöra sig den. Risken är alltså stor att utbildningens kvalitet blir lidande. I klartext: det finns en fara för att de svenska skolorna ger eleverna sämre kunskaper än de finska. De rapporter från internationella utvärderingar som har varit så aktuella på sistone tyder på att detta redan kan vara fallet, och mycket talar för att en bidragande orsak kan vara elevernas språk­svårigheter, eventuellt i kombination med svårlästa översatta läromedel.

I ett nyligen avslutat projekt, också det finansierat av Svenska kulturfonden, har Eivor Sommardahl vid Svenska språkbyrån rest runt i skolor och kommuner som språkkonsult och samtalat med över tusen lärare och ungefär lika många föräldrar. Hennes tankar, idéer och förslag har samlats i en idébok som ska delas ut till alla lärare i de svenska skolorna i Finland. En närmare presentation av projektet kommer i nästa nummer av Språkbruk. En uppföljning och utvidgning av det projektet kan säkert bli en del av det framtida handlingsprogrammet.

Vi språkvårdare deltar gärna aktivt i projekt av det här slaget. Dagens språkvård omfattar mycket mer än den traditionella vården av språksystemet och språkbruket. I hela Norden verkar det just nu vara så att det är den så kallade statusvården – språkpolitiken, om man så vill – som står i fokus.

Mikael Reuter