Från informationsblad till fyllig matkasse – Språkbruk 30 år
4/2011

Charlotta af Hällström-Reijonen

Från informationsblad till fyllig matkasse – Språkbruk 30 år

I år är det 30 år sedan Språkbruk utkom första gången. Då, 1981, hade Forskningscentralen för de inhemska språken existerat i 5 år, och språkvårdarna hade hunnit bli två till antalet: Mikael Reuter och Helena Solstrand.

Reuter blev ansvarig redaktör genast från och med det första numret, medan Helena Solstrand blev redaktionssekreterare. I sin första ledare i Språkbruk (som för övrigt var nära att heta Språkbrukaren) skriver Mikael Reuter att Språkbruk ska vara ett medium för att sprida upplysning om olika språkvårds- och språkriktighetsfrågor, och att tidskriftens främsta uppgift är att föra fram rekommendationer om svenskt språkbruk i Finland.

Det främsta målet för språkvården, skriver Reuter, är att språket ska fungera som ett smidigt och effektivt kommunikationsmedel, och illa fungerande språk, krångelspråk, byråkratspråk, slarvigt översättningsspråk och språk fullt med fel och oklarheter som leder läsaren vilse, är sådant som språkvården, och Språkbruk, ska motarbeta. Den finlandssvenska språkvårdens mant­ra lyfts också fram:

Det är livsviktigt för finlandssvenskans fortsatta existens att klyftan mellan språkbruket i Finland och språkbruket i Sverige inte tillåts växa för bred. Ett provinsspråk som förstås bara av finlandssvenskarna själv har ingen framtid som officiellt språk i Finland och som en bro till det övriga Norden.

Det första numret avspeglar språkvårdens verksamhet väl. Artiklarna behandlar språkvårdens arbetsuppgifter, nordiskt språksamarbete, fackspråk och myndigheternas språkbruk. I senare nummer de följande åren publicerades artiklar om massmediespråk, språket i skolorna och översättning.

Det första året utkom Språkbruk med bara ett nummer, vilket kan förklaras av att numret utkom först under slutet av året. Från 1982 och de fem följande åren utkom Språkbruk med två nummer per år, och från 1988 har Språkbruk haft fyra nummer årligen.

Undertiteln har ändrats med åren. Från början var Språkbruk ett informationsblad utgivet av Svenska språkbyrån, men 1993 blev den en tidskrift utgiven av Svenska språkbyrån. Från 2009 har det varit en tidskrift utgiven av Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken.

Redaktörer
Första chefredaktören (ansvariga redaktören) var som jag nämnde ovan Mikael Reuter, som ansvarade för imponerande 100 nummer (1/1981–3/2008). Eivor Sommardahl var ansvarig för ett nummer (4/2008) innan jag tog över som ansvarig redaktör från och med nummer 1/2009.

Redaktionssekreterarna har varit åtta till antalet: Helena Solstrand, Charlotte von Hertzen, Eivor Sommardahl, Jamima Löfström, Chris Silverström, Mia Falk, Charlotta af Hällström, Pia Westerberg. Av dem har nuvarande redaktionssekreteraren Pia Westerberg (tidigare Granholm) gett ut imponerande 44 nummer. Nummer två på listan över vem som har gett ut flest nummer är Charlotte von Hertzen, med 16 nummer. I tio nummer har redaktionssekreteraren fått hjälp av en separat layoutare: Mia Falk, Sandra Bernas, Leena Pitkä.

Språkfrågor
Ett stående och mycket populärt inslag i Språkbruk är språkfrågorna. I alla nummer utom 1/1990, 2/1991, 4/1996 har man publicerat svar på språkfrågor, under rubrikerna ”Fråga – vi svarar”, ”Ordfrågor i urval”, ”Språkfrågor i urval”, ”Aktuella språkfrågor” och ”Språkfrågor”.

En del av frågorna är tidlösa, men vissa känns mycket tidstypiska eller skvallrar om tidens tekniska landvinningar (se sidan 5).

SB411_s5_1.jpg

Ordet sekahaku, ’när både herrar och damer kan bjuda upp till dans’, känns mycket föråldrat i dag. Nu, när en kvinna sällan tvekar att bjuda upp en man hon vill dansa med, och det inte är ovanligt att kvinnor dansar med kvinnor och män dansar med män, behövs ordet inte längre. Det svenska förslaget allas dans används knappast i dag. (Språkbruk 1/1981.)
 

 

SB411_s5_2.jpg

Y2k pratades det mycket om inför millennieskiftet. Nu är förkortningen stendöd. (Språkbruk 1/1998.)

Språkhistoriens vingslag
I vissa frågor kan man se exempel på hur språket förändras. Under de senaste 30 åren har vi inte haft någon stavningsreform, och det handlar inte heller om något så omvälvande som att slopa verbens pluralformer. Förändringarna är på detaljnivå, och får här representeras av frågan om ska eller skall, och zigenare eller rom. I nummer 2/1983 går Språkbruk ut med rekommendationen att ska bör reserveras för lättare stil som kåserier och talåtergivning, medan man i alla andra sammanhang bör använda normalformen skall.

Det finns inga skäl att ändra på detta mönster genom att upphöja ska till normalform eller rentav enda accepterade form, vilket lär förekomma i vissa skolor. Det normala uttalet är visserligen ska, men också uttalet skall är fullt levande i betonad ställning (jfr t.ex. ”Det ena du vill och det andra du skall”). Att skrivformen skall oftast uttalas ska är lätt att förklara, men att skriftens ska ibland skall uttalas skall skulle vara en mycket märklig regel för den som skall lära sig svenska. Därtill kommer att skall bättre knyter an till de andra formerna av verbet, framför allt skulle. (Språkbruk 2/1983, s. 18.)

Tjugofyra år senare meddelar Språkbruk att ska bör användas i lagspråk från och med hösten 2007.

I fråga om benämningen zigenare eller rom har utvecklingen varit snabb. Språkbruk skriver år 1987:

Det svenska ordet zigenare är inte semantiskt belastat på samma sätt som finskans mustalainen med dess syftning på hudfärg. Zigenare har tvärtom också positiva konnotationer (zigenarmusik osv.), och är dessutom internationellt. Eventuella negativa konnotationer har inte att göra med det språkliga uttrycket utan är tecken på andra fördomar. [---] Svenska språknämnden i Finland ville självfallet inte motsätta sig att man i finskan rekommenderar en ökad användning av romaani, men konstaterade att det i så fall kan uppstå problem i finlandssvenskt språkbruk. Det krävs i varje fall information om att man inte på svenska kan tala om ”romaner” utan i första hand om zigenare och i andra hand möjligen om romer. Frågan är emellertid om inte en konstlad övergång till det senare ordet snarare skulle skada zigenarnas sak. Det låter inte särskilt inspirerande att tala om smäktande rommusik. (Språkbruk 2/1987, s. 20.)


I dagens ögon känns speciellt slutet omedvetet nedlåtande. När jag letade efter en nyare rekommendation kunde jag konstatera att vi visserligen hade skrivit om frågan 1994, men där var slutsatsen ungefär densamma:

I Sverige används ordet zigenare i helt neutrala sammanhang – också av zigenarna själva – utan att någon där tycks reagera på det. Det finns alltså ingen anledning att anse att zigenare inte kan användas som den neutrala benämningen på folkslaget. Om man vill använda rom är det skäl att uttala det rätt och att börja det rätt i plural. Det heter alltså inte ”roman” utan en rom, romer (uttal: råmm, råmmer). (Språkbruk 1/1994, s. 34.)

I förra numret av Språkbruk gav vi en uppdaterad rekommendation. Observera också den ändrade uttalsrekommendationen:

Numera rekommenderas i allmänhet rom i stället för zigenare, eftersom det senare ordet av många uppfattas som nedsättande. Också ordböckerna är uppdaterade i detta avseende. I den nyaste upplagan av Svensk ordbok sägs det uttryckligen: ”Beteckningen rom bör föredras framför beteckningen zigenare.” Nationalencyklopedin konstaterar att zigenare är ett tidigare namn på folkgruppen romer och att de flesta som hör till denna folkgrupp själva föredrar att kalla sig romer.

Notera att det rekommenderade uttalet av ordet rom har ändrats. I Språkbruk 1/1994 gavs uttalet råmm, råmmer med kort å, men numera rekommenderas ett uttal med långt å, alltså rååm, rååmer. Också adjektivet romsk uttalas med långt å, rååmsk. När det gäller språket romani är uttalet antingen rååmani eller råmmani. (Språkbruk 3/2011, s. 56.)

Ordlistorna försvinner
En av Språkbruks specialiteter har varit ordlistor. Vi har under årens lopp publicerat ordlistor av olika omfattning och med olika teman, bl.a. dessa: teleordlista (2/1982), ortnamn (1/1983), akademiska titlar (1/1984), arbete och hälsa (2/1984), hälso- och sjukvård (1/1990, 4/1995), sagofigurer och seriehjältar (4/1993) arbetslöshetstermer (2/1996), internetordlista (4/1997), arbetstidstermer (1/1999), arbetskonfliktstermer (4/1999), muminfigurer (4/2001), vinordlista (3/2005), valterminologi (3/2008).

Även om ordlistorna varit ett populärt inslag, börjar deras saga nu vara all. Tidigare fyllde de en viktig funktion för samvetsgranna och noggranna översättare, som sparade listorna för senare bruk. Dagens översättare har nya redskap till sitt förfogande. Bland annat kan man få mycket hjälp av att googla, och det mesta går att hitta på internet om man är skicklig på att söka. Om vi undantagsvis publicerar ordlistor i Språkbruk i framtiden, kommer de att vara korta.

Ett viktigt inslag är recensionerna av nyutkommen språklitteratur. En egen nisch har vi i ordboksrecensioner. Ordböcker recenseras mycket sällan i annat än lexikografiska facktidskrifter. Men eftersom ordböcker ofta är dyra anser vi att det är viktigt att de eventuella ordboksköparna får en neutral varudeklaration innan de gör sin investering. Alla ordböcker är inte lika bra, och de kan också vara tänkta för olika syften.

Sedan 2009 har vi haft en krönika. Krönikörerna ombeds skriva om språk ur vilken synvinkel som helst. Vi har dock märkt att det ibland är svårt för krönikörerna att slita sig från tanken att texter i Språkbruk måste handla om finlandismer.

Inte bara i krönikan utan också i de andra artiklarna har fokuseringen på finlandssvenskan och direkt språkvård minskat med åren. Då Språkbruk i början var ett mycket nischat informationsblad och det första decenniet i hög grad representerade språkvårdens verksamhet är vi numera öppna för det mesta med språklig relevans.

Författare
Sammanlagt har Språkbruk publicerat artiklar av 318 författare. Av dem är 198 kvinnor och 118 män. Majoriteten är alltså kvinnor, men avspeglar knappast könsfördelningen inom vår bransch, där den manliga minoriteten är mycket mindre än vad andelen manliga artikelförfattare är.

Den mest produktiva författaren är föga förvånande den person som arbetat allra längst med Språkbruk, dvs. Mikael Reuter. (Sammanlagt 138 artiklar). Dagens redaktion kommer på andra och tredje plats (Charlotta af Hällström-Reijonen 70 artiklar, Pia Westerberg 27 artiklar). Men intressantare än att räkna alla längre och kortare texter som redaktörerna har skrivit under årens lopp, är att titta på de författare som inte är anställda vid Focis svenska avdelning. Då har följande personer bidragit med minst 5 artiklar under årens lopp:

Marika Tandefelt (26 artiklar), Marianne Blomqvist (13), Erik Andersson (11, varav 5 sonetter), Urban Östberg (10), Ingegerd Nyström (7), Margareta Gustafsson (6), Björn-Eric Mattsson (6), Sirkka Paikkala (6), Sten Palmgren (6), Anders Westerlund (6), Gunilla Harling-Kranck (5), Christer Laurén (5), Camilla Lindholm (5), Christina Melin (5), Rune Skogberg (5), Sonja Vidjeskog (5).

Jag behöver knappast påpeka hur mycket kunskap och bildning det ligger bakom dessa namn och Språkbruks redaktion är tacksam för deras bidrag! Även listan med författare som skrivit färre än 5 artiklar är imponerande. Det är säkert därför vi efter varje nummer får brev från läsare som tackar oss för en innehållsrik tidning.

Avskalad layout – smakfull eller tråkig?
Layoutförnyelsen som vi genomförde med hjälp av grafikern Antti Pokela 2009 var inte radikal, stilen är fortfarande avskalad och enkel. Men detta är vi själva mycket nöjda med. Vi klarar inte med våra resurser av att producera en klatschig tidning på glansigt papper med glassiga sidor, och då har vi bedömt det som klokare att köra vårt eget lopp. Vi kan inte sticka ut i tidningshyllorna med snitsig layout, så vi sticker i stället ut med en ren och avskalad image. Det finns utrymme för sådant eftersom vi då är undantaget, och det glassiga är regeln. För detta har vi blivit mycket tackade.

I samband med layoutförnyelsen införde vi också Strippen, Susanna Karjalainens språknördiga skämtteckningar. De publiceras exklusivt hos oss.

Språkbruk är som en matkasse
Trettio år har gått och mycket har hänt. Men tiden har inte rusat ifrån oss och gjort Språkbruk onödig. Även om man numera kan få reda på nästan allt genom att googla, måste man ju förstå att söka efter något för att hitta det. Med Språkbruk vill vi erbjuda er läsare ett färdigt paket med utvald information om aktualiteter inom språk, språkvård och språkvetenskap. Språkbruk går på det sättet att jämföra med de firmor som levererar färdiga matkassar till stressade barnfamiljer. Man är glad över att få öppna en kasse och titta vad det blev för gott den här veckan, i stället för att själv behöva fundera ut menyer och leta bland de många och långa hyllorna i mataffärerna.
 

Charlotta af Hällström-Reijonen
Skribenten är språkvårdare på Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken och chefredaktör för Språkbruk.