Historien bakom tonaccenterna börjar under vikingatiden
4/2020

Martin Persson

Historien bakom tonaccenterna börjar under vikingatiden

Nästan alla som pratar sverigesvenska gör skillnad mellan tanken (för bensin) och tanken (i huvudet). I Finland gör nästan ingen det. Hur har det blivit så, och hur ska man kunna veta vilken tonaccent ett ord ska ha?

Att språk utnyttjar toner är inget ovanligt på fras- och satsnivå (många utnyttjar exempelvis tonhöjd för att hålla isär frågor och svar), men att tonerna gör sig gällande på ordnivå är lite mindre vanligt. Sydöstasiatiska språk är kända för rika tonsystem, liksom de flesta Niger-Kongo-språk, vilka talas i drygt halva Afrika. I övrigt är det spridda förekomster av ordtoner, och i vår världsdel möter vi ett fåtal, lite mer avskalade tonsystem. Sverigesvenskan är, tillsammans med bland andra norskan, lettiskan och några tyska och serbokroatiska dialekter – samt en gång i tiden grekiska – europeiska representanter för detta fenomen. För svensk del brukar vi alltså tala om tonaccent (eller ordaccent), medan norrmännen kallar det för tonelag/tonem.

Grav och akut accent

Vari består då skillnaden? Se på tonkurvorna nedan, där den till vänster visar mitt stockholmska uttal av tomt-en ’trädgården’ och den till höger tomte-n ’jultomten’. (Avbrottet i kurvorna beror på att [t] är tonlöst, vilket här gör att det är lättare att urskilja de två ingående stavelserna.)

I tomt-en ’trädgården’ går tonen långsamt upp i första stavelsen och sjunker i den andra. I tomte-n ’jultomten’ sjunker tonen i stället rätt drastiskt i första stavelsen, för att sedan stiga till en extra tontopp i den andra (och sedan åter sjunka om ordet kommer sist i ett yttrande).

Denna extratopp har egentligen med frasbetoningen att göra, och är inte en del av ordet i sig, men eftersom toppen måste ta vägen någonstans går det inte att smita ifrån den när man ska reda ut det här med tonaccenter. (Det avgörande för oss som talar denna varietet är vad som händer i första stavelsen, men det som brukar ådraga sig finländares intresse är den andra tonen i tomte-n.)

Ord som tomt-en, där första stavelsen stiger, har akut accent (eller accent 1). Hit hör ord som steg-en (de man tar när man går), ljusen, möter, stolen och fågel, där prosodin inte skiljer sig så mycket mellan Sverige och Finland. De tvåtoppiga orden med sänkning i första stavelsen kallas för grav accent (eller accent 2). Här finner vi stege-n (den man klättrar upp på), gjusen, möta, stolar och spatel. (Hädanefter markerar jag grav accent med en upphöjd tvåa: 2stubbe.)

Ordet tomten är ett exempel på ett ord där tonaccenten skiljer sig åt beroende på om man menar jultomten eller tomten där ens hus står.

Kuva: Pixabay

Synkrona och diakrona förklaringar

Nu är det inte så enkelt att alla sverigesvenska dialekter realiserar kontrasten på samma sätt. I Skåne går tonkurvorna nästan tvärtom, och i Dalarna och på Gotland möts man av platåer snarare än toppar. Och en del ord har olika tonaccent i olika landsändar. Men oavsett hur den yttrar sig, så finns distinktionen i nästan alla sverigesvenska varieteter. Beskrivningen här gäller för det som ibland kallas centralsvenska (alltså stockholmskan med angränsande varieteter).

Hur vet då man vilken tonaccent det ska vara? Den frågan kan besvaras på två sätt: synkront eller diakront. En synkron beskrivning utgår från hur språket fungerar vid ett visst tillfälle i historien, och för den moderna (central)svenskan finns det ett par bombsäkra regler och några hyfsat säkra tumregler för att lista ut vilken tonaccent ett ord har. Först och främst har alla enstaviga ord akut accent. Därtill kommer alla ord som är slutbetonade. (Och när man tänker efter inser man att enstaviga ord kan sorteras som just slutbetonade.) Grön, skägg, vivör och befängd är exempel på accent 1-ord. (Ord som 2hava, 2taga och 2bliva mister sin grava accent när de förkortas till ha, ta och bli; på en ensam stavelse hinner vi nämligen inte med att pressa in de två topparna som krävs för grav accent.)

Nästa tillförlitliga paragraf rör bestämd artikel. Lägger vi på -en, -et (sing.) eller -en, -(n)a (plur.) ändrar det inget i tonaccenten. Har ordet akut accent i sin obestämda form behålls denna i bestämd form: gren/grenen, sultanat/sultanatet, riff/riffen och bin/bina har genomgående accent 1. (Motsvarande gäller accent 2-ord, så om man har klurat ut att 2fnurra, 2tistlar och 2flöten har grav accent vet man att det även stämmer för 2fnurran, 2tistlarna och 2flötena.)

Lindgren och Häggkvist

Vid den tredje regeln börjar det smyga in lite undantag, men de är så få att det inte bör skrämma oss. Sammansättningar, både vedertagna och helt nyskapade, får grav accent oavsett vad de ingående delarna själva har för tonaccent: tak + nock = 2taknock, björk + 2backe = 2björkbacke, 2lingon + maräng = 2lingonmaräng, 2pizza + 2bagare = 2pizzabagare. Denna sammansättningsregel är bra att ta till även för osäkra modersmålstalare. Om man inte känner till hur man i ett visst sällskap säger sallad – ordet har vacklande tonaccent – kan man alltid välja att säga 2isbergssallad eller 2grönsallad. Då sköter ens inre grammatik tonfrågan automatiskt.

Undantag finner vi främst bland plats- och personnamn, som även annars beter sig lite hipp som happ. Adressen Skeppsbron har slipats ned till akut accent, medan ingen stockholmare skulle säga något annat än 2träbron. Astrid hette Lindgren med accent 1, medan Carola heter 2Häggkvist.

Sedan kommer vi in på tumreglernas domän, där man bör vara mer vaksam. Två- eller flerstaviga ord som slutar på ‑a har typiskt grav accent (särskilt om de är arvord): 2blemma, 2samma, 2hosta, 2stora, U2ganda. Här ställer somliga lånord till det. Jag säger själv rosa och lila med akut accent, men åtminstone äldre talare i Mälardalen kan ha grav accent. Å andra sidan uttalar de flesta av oss förmodligen de finska namnen 2Raija och 2Sirpa med grav accent utan att tveka. Liknande ord med finalt -e fungerar på samma sätt: 2kobbe, 2varje, 2sålde, 2store, Zim2babwe och (Antti) 2Rinne.

Av intresse är också participformer som (jag blev) 2slagen, (skeppet blev) 2draget och 2buren (av slå, dra och 2bära). Dessa kontrasterar mot akutaccentiga substantiv som slagen, dragen och buren (av slag, drag och bur).

Sammansättningar får nästan utan undantag grav accent, oavsett vilka ord de består av. Pizza och bagare råkar båda ha grav accent från början och det sammansatta pizzabagare får samma accent.

Kuva: Pixabay

Språkhistorien påverkar accenten

I fråga om tonaccent kommer vi alltså rätt långt med synkrona regler och tips, men inte hela vägen. Det finns en mängd fall där man vackert måste lära sig att det heter segel och sekel men 2snigel och 2spegel. Här kommer den diakrona vinkeln in, där man redogör för de språkhistoriska utvecklingar som lett fram till dagens situation.

Vi går därför tillbaka till vikingatiden. På denna tid verkar det ha funnits en obligatorisk tonal skillnad mellan enstaviga ord ­– stein, skip – och dem som hade två eller fler stavelser – bondi, dottir, kastaði. Denna skillnad var förmodligen automatisk och omedveten; talarna behövde inte belasta minnet med vilka ord som skulle ha en viss tonkontur. (Jämför gärna med dagens sammansättningar. Där behöver vi inte hålla reda på den grava accenten, som kommer av bara farten.)

Sedan inträffade två förändringar som krånglade till detta enkla system. Den ena innebar att man lade in en hjälpvokal för att lösa upp svåruttalade konsonantansamlingar i slutet av orden. Fogl/fughl, austr, liggr och vatn har med tillägg av en sådan svarabhaktivokal kommit att i nutiden heta fågel, öster, ligger och vatten med akut accent. Tonalt låter dessa alltså som gamla enstavingar trots att de nu har två stavelser, till skillnad från 2fåglar och 2sitta, som alltid varit tvåstaviga och låter därefter, liksom 2bonde, 2dotter och 2kastade.

Importord som sekel hamnade i samma accentkategori som liknande fornsvenska ord som till exempel segel (som har akut accent).

Kuva: Pixabay

Tonaccenten nästan utdöd i Finland

Den andra avgörande förändringen (som vi snuddat vid ovan) var att de nordiska språken fick bestämd artikel – ursprungligen ett fristående pronomen – vidhäftat sina substantiv. Förutom de obestämda stein och skip fick vi då de bestämda steinin och skipit, dvs. dagens stenen och skeppet med akut accent. Artikeln har fungerat mer som ett påhäng än som en del av själva ordet; det böjda stein-in kunde därför fortsätta fungera som ett enstavigt ord, ehuru med en ovanligt närgången granne. Äldre böjningsändelser var starkare knutna till ordstammen, vilket innebär att 2stenar och 2lungor med sin grava accent låter som ”riktiga” tvåstavingar.

Av allt att döma skedde denna omvälvning under sen vikingatid eller tidig medeltid. Eftersom isländskan och färöiskan inte visar några spår av tonaccent kan vi anta att den fornnorska som språken har utvecklats ur inte hade hunnit utveckla distinktionen i fråga vid flytten västerut. Finlandssvenskan saknar i stort sett tonaccenter, men då ett område i Västnyland har tonaccentkontrast är det troligt att tonaccenten faktiskt följde med österut på 1200-talet, och att den sedan nästan överallt suddats ut som en följd av språkkontakt med finskan.

I Sverige överlevde tonaccenterna, och med tiden anslöt sig nya lånord till någon av de två kategorierna. Ord som det akuta segel – av enstavigt segl – fick sällskap av sekel (från latinet), medan gruppen med grava ord som 2snigel – av tvåstavigt snigil – utökades med 2spegel (från latinet via lågtyskan), på ett mer eller mindre slumpartat sätt.

Vi är tvungna att lära oss detta, på samma sätt som vi lär oss att segel har /ɡ/ och sekel har /k/, eller att det heter ett segel men en spegel. Språk är helt enkelt i hög utsträckning godtyckliga.
Martin Persson
Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet. Foto: Mia Myrkheimr