Humanisterna räddar världen?
2/2013

Leif Höckerstedt

Humanisterna räddar världen?

I början av 1990-talet satt filosofen André Maury och jag på tåget på väg till Åbo Akademi, han från Helsingfors och jag från Ekenäs. Uppsluppet raserade vi akademiska gränser. Bland annat kom vi på att det borde finnas en filosof på varje akademiskt ämnes institution. Jag tänkte naturligtvis på svenska språket. Klyftan mellan hur filosoferna såg språket och hur språkvetarna såg det verkade, och verkar, fortfarande enorm. Idén var inte dum men inte tillräckligt radikal, egentligen. I dag menar jag att vi humanister borde infiltrera alla ämnen – men hur?

Anders Ekström och Sverker Sörlins bok Alltings mått (2012, Norstedts) blev för mig startskottet till att återigen fundera över detta med humanism och humaniora, två lite flytande begrepp. Humaniora är förstås vetenskaper som litteratur, språk, historia och etnologi, medan humanism står för en mänsklig livshållning som i sin tur är kopplad till humaniora – allt från renässansen. Hur man än ser det blir humanisterna och humanismen något som sluter sig om det mänskliga i kulturen i motsats till snöd vinning och materialism. (Förvillande nog är Humanisterna i Sverige en förening för ateister och anhängare av en livsåskådning på naturvetenskaplig grund.)

Det är inget tvivel om att humaniora är inne. Under veckan som gick innan jag skrev detta hann jag höra professorerna Ebba Witt-Brattström och Bengt Kristensson Uggla lägga ut texten till synes helt på olika linjer. Witt-Brattström gick på en mera värdekonservativ linje, och föreföll försvara en gammal bildning förankrad i den normala akademiska ämnesindelningen och såg en hotande nivellering av bildningen på grund av att man inte förstod att gynna den djupa humanistiska traditionen. Kristensson Uggla gick på en gränsöverskridande linje och menade med sin artikelrubrik från Svenska Dagbladet att ”Bara humaniora kan ställa ekonomin till rätta igen”.

Apple med datorer och mobiler sågs av Kristensson Uggla som det ultimata exemplet på hur en teknisk uppfinning bottnar i ett humanistiskt synsätt; människan bestämmer hur kommunikationen ska ske på enklaste sätt. Mobilen ska kunna hanteras av ett barn – och en pensionär, ville jag tillägga. Kristensson Uggla föreföll inne på Ekström & Sörlins tankegång i Alltings mått.

Diskussionen om humaniora är intressant, men blir lätt väldigt abstrakt, och det konkreta som återstår är frågan om anslag för den akademiska forskningen. Detta perspektiv tynger också i Alltings mått. Jag tycker det finns en evig kverulans om pengar inom högskolorna, en konkurrens som lägger sordin på den öppna debatten. Man vill inte riskera sitt ämnes pengar. Men man kan också se pengarna som ett konkret mått på humanioras ställning.

Ekström och Sörlin ser de traditionella ämnena som mindre viktiga och ett slags uppsökande humanistisk verksamhet som ett alternativ för framtiden:

Framtidens humaniora rör sig inom många olika kommunikationssammanhang. Forskning och utbildning bedrivs i institutionella former som är inriktade på att kombinera en omprövande och gränsöverskridande kunskapsutveckling med en mångsidig samverkan inom och utanför universitetet. [---] På samma sätt som ett välmående samhälle kan leva med ett öppet och kritiskt förhållningssätt till sina traditioner och invanda strukturer, är humanioras roll vid framtidens universitet mindre inriktad på förvaltande av disciplinens historia och mera inriktad på att uppsöka de produktiva gränsmarkerna mellan de gamla fakulteterna. (s. 169)

Inte alldeles förvånande kommer författarna från icke-traditionell akademisk miljö. Anders Ekström är idé- och kulturhistoriker i medierad kultur vid Linköpings universitet och Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Det faller sig naturligt att kritisera de stora universitetens etablerade humanister. Samtidigt ser de humaniora i ett givet högskoleperspektiv. Boken är förresten skriven i vi-form vilket tyvärr gör texten lite utslätad.

Men är det akademiska perspektivet det enda saliggörande? Humaniora praktiseras och utvecklas i andra sammanhang. Kanske universitetens roll inte är så självklar längre? Humaniora praktiseras på nätet men också i mänskliga kunskapsnät som bildas i anslutning till språk- och kulturcentra runt om i världen.

Var blev språket?

Den stora frågan för mig i hela detta samtal (= diskurs) om humaniora är frågan om vad vi egentligen talar om.  I allmänhet nämns ändå litteraturen och dess historia som livgivande. Den ger perspektiv att tolka nuet, och placerar in oss alla i en tradition: Inget är helt nytt under solen.

I Sverige verkar det som om just det historiska upplevts som borgerligt och tillbakasträvande, detta från och med det socialdemokratiska folkhemstänkandet. Då den humanistiska utbildningen inskränks går man i stället ut i nya kunskapsenheter. Så har man de facto gjort t.ex. vid Linköpings universitet där man har storinstitutioner – men humaniora syns inte där heller annat än genom genusvetenskap på institutionen för tema och estetiskt lärande på institutionen för kultur och kommunikation. Detta enligt Linköpings webbsidor. Humaniora lever undanskymt.

Det som saknas i utläggningarna om humanioras roll är ändå språket. Är det så att för att riktigt förstå språkets enorma betydelse ska man leva som en minoritet? Men allt är inte bara språkpolitik. Språkets betydelse finns på alla plan, vilket var något självklart för den som hann få en klassisk språkutbildning. Och med klassisk språkutbildning menar jag nu det som förut kallades filologi; nordisk filologi, engelsk filologi eller klassiska ämnen som forngrekiska och latin.

Filologins uppgift var uttryckligen att tolka en språkvärld sådan den såg ut och som den hade förändrats: I tolkningen såg man hur grammatiken formades och vad innehållet kunde säga. Men samtidigt må det erkännas att tolkningen då kunde vara mer än mekanisk, och någon samhällsförbättrande roll är det svårt att urskilja. Man översatte och förklarade ord och etymologi och ordens funktion i samhället men förde kanske inte in kritiska synpunkter från nuet. Filologisk kunskap och samhällsdebatt förenades inte som vi ser det i dag. Kunskapen användes för att legitimera en elitgrupps hävdvunna ställning. Det var kittet som höll ihop en styrande överklass. Men samma textkunskap kunde också användas för en etisk diskussion.

Ekström och Sörlin nämner ändå intresset för berättande som exempel på språkets betydelse. Man beskriver sitt liv genom det nya begreppet storytelling. Mera traditionellt kunde man säga att det finns ett intresse för retorik. För att kunna sälja sig måste man kunna argumentera för sin sak eller sin produkt. Det är säljandet som är viktigt. Det som däremot saknas i Alltings mått är diskussionen om språkets roll i kulturen. Om dagens student inte förstår en fråga är frågan då fel ställd eller är studenten ett offer för dålig undervisning? Vad går fel i språket? Eller kanske språket ses som ett givet resultat av litteratur och historia?

Läsandet över huvud taget är det enda botemedlet mot en uppväxt i en kulturellt torftig miljö. Men böcker ska inte bara läsas utan också diskuteras. Det är inte bara innehållet som ska diskuteras utan också språkformen. Länkar till läsarens eget språk ska etableras – säger jag som sociolingvist.

I mitt Ekenäs brukar man säga: Bäst att inte säga något så har man ingenting sagt! I den latinska traditionen används sentensen Ululare cum lupis quibuscum esse cupis ’Tjuta med vargarna som du vill tillhöra’. En likartad sanning uttrycks på olika sätt genom årtusenden och tolkas olika. Ordspråket har sin känslomässiga betydelse i modersmålet och innebär hos oss snarast en livshållning där man skapar sig fördelar genom att flyta med. I antikens Rom eller i diktaturer i senare tid kan samma fras innebära något helt annat: Att tjuta utanför vargflocken är lika med ett skott i nacken.

Folk talar på olika sätt inom ett språk, på sitt modersmål och på ett andraspråk.  Ens livserfarenheter är bundna till det eller de språk man genomlevt. Framför allt spelar barndomsspråket en grundläggande roll. Hur ska det flerspråkiga samhället handskas med språk och erfarenheter från hela världen? Alla ska bidra med sitt, men hur ska utrymmet räcka till? Här kommer vi in på frågan hur man i Finland förhåller sig till omvärlden. Ska alla inflyttare bli finländare, i praktiken finnar, eller ska man ge mera plats för andra värderingar? Svaret är inte givet. Det är svårt nog att lyfta fram svenskan.

Språket rör sig i olika kulturer. Ordet fosterländsk är riskabelt i Sverige medan det är ett honnörsord i Finland. Samma språk omspänner olika tankar. Dessa olika tankar är nödvändiga för att vi ska ha något att dryfta! Inte bara språket utan de olika tankarna bakom språket gör människan till det hon är. Vad händer då vi byter ut hon till hen eller han?

Det är uppenbart att det finns ett stort behov att föra in humanismen i ett samhälle som verkar gå amok med ekonomi och teknik. År 2012 utkom ett halvt dussin böcker i ämnet på svenska. Kanske man i Finland har haft en större respekt för humaniora än i Sverige. På finlandssvenskt håll har vi aktörer som Svenska litteratursällskapet, Svenska folkskolans vänner och Kulturfonden som stöder humaniora, men utanför dessa är den nära framtiden oviss. Sveriges väg brukar vara Finlands.

Personligen tror jag på idén om gränsöverskridande humaniora. Så har litteraturprofessorn Merete Mazzarella föreläst och diskuterat litteratur för medicinstuderande i Sverige och Finland. Det är en god öppning. Men hur är det med yrkeshögskolorna? Eller ännu svårare: yrkesskolorna?

Visst kan man också se humaniora som en förutsättning för ekonomisk utveckling, men att säga så verkar nästan opportunistiskt. Ekonomin ska väl vara ett instrument snarare än ett mål för samhället. Men för mig är språket kärnan i allt. Vad det egentligen innebär återstår att debattera.

Ekström & Sörlins Alltings mått ger mersmak. I min mentala bokhylla väntar Bengt Kristensson Ugglas Slaget om verkligheten och Gränspassager (2012).

 

----

  • Anders Ekström och Sverker Sörlin: Alltings mått. Norstedts 2012.
  • Bengt Kristensson Uggla: Slaget om verkligheten. Filosofi, analys, tolkning. Brutus Östlings bokförlag Symposion 2012.
  • Bengt Kristensson Uggla: Gränspassager. Bildning i tolkningens tid. Santérus Förlag 2012.
Leif Höckerstedt
Skribenten är sociolingvist och humanist.