Kvinnors retorik – en vinst för demokratin?
3/2010

Brigitte Mral

Kvinnors retorik – en vinst för demokratin?

Många kvinnliga politiker får beröm för att de talar ett konkret och vardagsnära språk vi alla förstår. Vad är det som gör den ”kvinnliga” retoriken till ett vinnande koncept?

Det har nyligen varit riksdagsval i Sverige och politikerna har betygssatts dagligen. Inte minst retoriken har kommenterats flitigt i både ledare och insändare, och hur de politiska budskapen formuleras av olika personer har varit en viktig fråga. Varje land har sina föreställningar om vad som är önskvärt när det gäller det politiska, offentliga språket. Det skiljer stort mellan t.ex. tysk, franskt och svenskt politiskt språkbruk. I Sverige efterfrågas generellt ett tydligt, vardagsnära och enkelt språkbruk, dock utan att det blir för alltför vardagligt eller populistiskt. Språkbruk bör alltid ses som en process där inte minst olika kulturer påverkar varandra. Jag har i min forskning under många år intresserat mig för om man kan se skillnader i kvinnliga respektive manliga politikers språkkulturer och vilka förändringar som kan konstateras över tid.

När man ser kvinnors offentliga språkbruk och retorik i ett historiskt perspektiv kan man till en början konstatera att kvinnor fram till relativt nyligen inte har varit önskvärda i offentligheten. Den offentliga makten och därmed det offentliga språket, retoriken, har varit förbehållen män och utvecklades ända sedan antiken för en manlig maktkultur. Retoriken var tävlingsinriktad, kampinriktad och starkt formaliserad. Den vanligaste strategin för kvinnor som ville hävda sig i den manliga maktsfären var att anpassa sig till detta mönster. Och givetvis har kvinnor varit kapabla att formulera rationella och kampinriktade argument lika bra som män, om så krävdes. Men oftast var det nödvändigt för kvinnor att stödja de retoriska strategierna med betydligt mer än rationella argument. Kvinnor som hade framgång i den manliga offentligheten behövde oftast hjälp av starka statussymboler, som bildning, pengar, manligt stöd eller familjeband. Detta gällde för drottningar och andra världsliga kvinnliga makthavare, men också för kyrkliga retoriska storheter som Heliga Birgitta eller Hildegard av Bingen. Under historiens gång har kvinnor, och för den delen andra underprivilegierade grupper, utvecklat sofistikerade metoder för att hävda sig i det pat­riarkala fältet. Det gäller inte minst utvecklingen av en mera dislogisk och icke-våldsam retorik.

I dag har situationen sakta skiftat så att makten har blivit mera spridd och inte längre enbart är den vite västlige mannens domän (även om så fortfarande till stor del är fallet). Men mest intressant i detta sammanhang är det faktum att det offentliga språket har blivit mera demokratiserat och att nya röster har kunnat höras som sakta har ändrat vårt sätt att se på språket. Det inledande påståendet om en kvinnlig politikers språkliga föredöme hade varit svårtänkbart för bara trettio år sedan. Men sedan kvinnor mer och mer har kommit in i maktens korridorer (främst den politiska maktens) har de tagit med sig mönster från den egna språkkulturen och därigenom blivit framgångsrika.

Vilka är då dessa språkliga mönster som föredras och praktiseras av kvinnor och som uppskattas?

Redan i början på 1980-talet fann språkvetaren Kerstin Thelander att kvinnliga riksdags­ledamöters språk uppskattades mer än de manliga kollegornas. Det kvinnliga språkbruket betecknades t.ex. som mänskligt, mjukt, äkta, skärpt, enkelt, klart, konstruktivt, rakt på sak, medan männens uttryckssätt bedömdes som stridbart, hårt, ”bubbligt”, krångligt, byråkratiskt och formellt. Detta gällde både mäns och kvinnors bedömning av det egna respektive det motsatta könet. Kvinnliga politiker i Sverige har tydligen ofta vinnlagt sig om att ”Tala så alla lyssnar och förstår” för att citera titeln på en bok som nuvarande statsministerkandidat Mona Sahlin gav ut 1997 (tillsammans med språkkonsulten Lena Josefsson).

Som retorikforskare är man alltid intresserad av att undersöka och förstå vinnande koncept och framgångsrika förebilder. Så vilka är då ingredienserna i många kvinnliga politikers uppenbarligen uppskattade språkval? Här är det först på plats med en liten reservation: Självklart är språkval ingen biologisk faktor utan just val. Det handlar om preferenser och om vad man kulturellt känner sig hemma med respektive har gjort positiva erfarenheter med. En man kan givetvis välja att uttrycka sig ”kvinnligt” om det känns rätt, och vice versa. Ändå kan man se att kvinnor, än så länge, väljer annorlunda än män och det är intressant att följa enskilda politiker och deras strategier. Margot Wallström (socialdemokrat och EU-parlamentariker), Maud Olofsson (vice statsminister och centerledare), Mona Sahlin (socialdemokratisk partiledare), Marit Paulsen (liberal och EU-parlamentariker), Gerd Engman (före detta landshövding), Filippa Reinfeldt (högerpolitiker och statsministerns maka), är några svenska kvinnliga politiker som ofta beskrivs i medierna som goda ledare, politiker som är kapabla att förklara komplicerade sammanhang på ett begripligt sätt och som kan kommunicera med medborgarna på ett jämställt vis. Detta utesluter naturligtvis inte att de också, som alla politiker, stundom har fått kritik för sin politiska gärning och retoriska framtoning.

Här ska jag ge några korta, konkreta exempel från ytterligare några aktuella kvinnliga politiker: Anna Lindh, tidigare utrikesminister, de Grönas Maria Wetterstrand, före detta vänsterledare Gudrun Schyman – och för att titta lite över Sveriges gränser – Finlands president Tarja Halonen.

Mina exempel är tagna från mediebevakningen. Journalister har, i Sverige som annorstädes, vunnit mer och mer inflytande över konstruktionen av politikerrollen. Journalister premierar ofta medievänliga personer, d.v.s. politiker som kan tala med journalister och följer mediernas krav. Politiker som kan uttala sig kort, tydligt och slagkraftigt föredras framför mer problematiserande eller långrandiga talare. Journalister kan också sägas företräda ett samhällets doxa, d.v.s. de förväntningar, förhoppningar och fördomar som delas av många människor och som varje aktör på den offentliga scenen måste räkna med.

Anna Lindh

Mitt första exempel är förra utrikesministern Anna Lindh, som mördades 2003. Jag väljer henne trots det tragiska ödet för jag ser henne som den första svenska kvinnliga politikern som offensivt visade en ny ledarstil och som blev mycket uppskattad. Man skulle kunna säga att hon kreerade en politikerroll, som var helt i harmoni med väljarnas förhoppningar på en ny och annorlunda ledare. En del av hennes retoriska praktik var en omsorgsfull mediestrategi som till stora delar gick ut på att inför journalisterna också visa en mera privat sida. Retorik är inte bara det man säger utan också de handlingar man utför och de strategier man väljer för att stödja sitt budskap, stärka sin position och sitt ethos.

Anna Lindh var i sin karriär aldrig något annat än en professionell politiker men framstod ändå som en vardagsnära ledare med förståelse för människornas liv, en politiker att lita på. I en radiodiskussion mellan en konservativ riksdagsledamot, Gunilla Carlsson och en socialdemokratisk tidningsutgivare, Olle Svenning, ett halvår efter Anna Lindhs död, restes frågan vad som hade hänt om Anna Lindh hade blivit statsminister. Detta ansågs av de flesta som en naturlig utveckling. Båda debattörerna karakteriserade hennes ledarskap i termer av:

• öppenhet

• förmåga att lyssna

• förmåga att skapa ett bra diskussionsklimat

• förmåga att gjuta olja på vågorna

• förmåga att hålla vad hon lovar

Den konservativa Gunilla Carlsson beskrev den socialdemokratiska ministern som pragmatisk, charmerande, intelligent och hängiven. Olle Svenning betonade speciellt att Anna Lindh var omsorgsfull med språket och angelägen om att uttrycka sig begripligt. Han menade att Anna Lindhs politik omfattade hela livet, att hon inte enbart var politiker.

Anna Lindh hade en snabb och tonsäker formuleringsförmåga. Hon replikerade oftast utan att tveka, slagfärdigt och ofta, om än inte alltid, med ett leende. I detta var hon mycket lik mitt nästa exempel, den uttalat feministiska politikern Gudrun Schyman.

Gudrun Schyman

Gudrun Schyman var mellan 1993 och 2003 ordförande för Vänsterpartiet och är i dag front­figur för det nya partiet Feministiskt initiativ. Hon var en populär vänsterledare och partiets positiva valresultat under hennes ledningstid anses i huvudsak vara hennes förtjänst. Vari kan Gudrun Schymans retoriska koncept sägas bestå? Först och främst ser hon gärna till att presentera sig själv som öppen och tillgänglig och understryker gärna sin normalitet och närhet till och förståelse för medborgarna. En bok som hon gav ut 1998 bär titeln Gudrun Schyman, människa, kvinna, mamma, älskarinna, partiledare. Hon visar sig gärna i medievänliga situationer och ställde t.ex. upp i danstävlingen Let’s dance – uppenbarligen mycket med syfte att bemöta fördomar mot feminister om att vara tråkiga och okvinnliga. Hon vinnlägger sig om att tala med väljarna, inte bara till. Under valrörelsen 2002 använde hon metaforen ”köksbord” för att understryka sin vilja till dia­log. Hon till och med tog med ett litet bord med rutig duk till valstugan och bjöd in medborgarna till diskussion. Hon är en van och vass debattör men ser till att för det mesta ge ett vänligt och avspänt intryck. Hennes torra skratt tar ofta udden av kritiska kommentarer. Trots några skandaler och mer eller mindre olämpliga utspel och yttranden har hon enligt en färsk mätning lika höga popularitetssiffror som statsminister­kandidaten Mona Sahlin.

Hon är dock inte lika populär som Maria Wetterstrand, som fungerar som ett av språkrören för Miljöpartiet de Gröna.

Maria Wetterstrand

Maria Wetterstrand är en politiker som trots sin relativa ungdom redan i dag då och då nämns som tänkbar statsministerkandidat – mycket på grund av hennes förmåga att kommunicera politik. I medierna framstår hon oftast som en rättfram person, engagerad, väl påläst och välformulerad. Hon ger ett vänligt men också tufft och självmedvetet intryck, dock utan att verka uppblåst. När det gäller Wetterstrand vill jag komma in på en aspekt som oftast framhävs när just kvinnliga politiker kommenteras, nämligen den yttre framtoningen. Kvinnliga politiker är ständigt konfronterade med balansgången mellan att framstå som alltför feminina respektive maskulina. Wetterstrands framtoning är, om än  långt ifrån o-feminin, så dock neutral, strikt och enkel. Om kvinnor som Anna Lindh och Mona Sahlin ibland kritisera(de)s för att le för mycket så kommenteras Wetterstrands uppsyn ibland som för allvarlig. Denna kritik är hon naturligtvis medveten om och kan utnyttja när tillfället ges. Ett exempel på hennes strategi att utnyttja stereotyper till sin fördel finns i ett nummer av tågtidningen Kupé. Journalisten kan inte låta bli att kommentera hennes yttre och beskriver henne som en snygg ung kvinna men med en påfallande enkel look. Wetterstrand instämmer med att folk alltid har sagt till henne att hon ska tänka mera på sitt yttre men menar också att utseendefixeringen är löjlig och anmärker ironiskt att ingen väl skulle komma på idén att ifrågasätta dåvarande finansminister Bosse Ringholms outfit. (Bosse Ringholm var finansminister i Sverige 1999–2004.) Hur som helst ställer hon i intervjun upp på att bli stajlad med rosa läppstift, utslaget hår och rosa blomma bakom örat – för att sedan använda textutrymmet för att tydligt och pedagogiskt förklara sitt politiska budskap.

Tarja Halonen

Den finska presidenten Tarja Halonen då? Dessvärre behärskar jag inte finska och kan därmed inte bedöma hur finskspråkiga medier beskriver hennes stil och framtoning. Men en längre kommentar i nätupplagan av Åland 24 ger en intressant bild av hur en journalist bedömer valet av henne till president år 2000 (www.nyan.aland.fi/nyheter/arkiv.pbs?news_id=4366).

”Tarja Halonen blir otvivelaktigt en bra president, som i de många debatterna visat sig vara en mångsidig, påläst och framför allt mänsklig kandidat. Om man nu börjar analysera vad det var som gjorde en socialdemokratisk kvinna till det borgerliga och värdekonservativa Finlands president är det kanske just denna mänskliga framtoning som måste räknas in som en viktig faktor.”

Då kan man ju undra vad som utmärkte motkandidaten Esko Aho, bedömdes han som ”omänsklig”? Nej, självklart inte. Vad ser denne journalist som motsats till det mänskliga?
   ”Esko Aho har framstått som en visserligen kunnig och ofta knivskarp debattör, men också som en fullfjädrad politiker i traditionell mening, med rätt stor distans till vanliga människors vardag. Han har framstått som den lätt överlägsna besserwissern.”

Således är avståndet till väljarna och attityden till dem en skiljelinje mellan en ”traditionell” och en önskvärd politikerprofil. Och journalisten fortsätter: ”I motsats till det har Tarja Halonen tillåtit sig att inte ge tvärsäkra svar på alla frågor, att diskutera kring snarare än rakt på problem. Denna mjukare framtoning, utan att ge avkall på kompetensen, svarar bättre emot en tid där folk vill ha politiker och statsledare som inte bara är auktoriteter, utan också människor.”

Den mjuka stilen vinner terräng

Detta ”förmänskligande” av politikerrollen, inklusive de mera vardagliga uppträdande och det dialogiska tilltalet har tagit sig många olika uttryck de senaste, låt säga 15 åren – och många manliga politiker har hakat på. Statsminister Fredrik Reinfeldt hänvisar gärna till sina erfarenheter som småbarnspappa, med insikter i hur svårt det är för vanliga familjer att få ihop ”livspusslet”, en av hans favoritmetaforer. Han har en betonat lyssnande stil, visar vilja till närhet till medborgarna och har ofta ett påfallande lågmält sätt att resonera. Flera andra yngre manliga politiker har börjat visa samma attityd. Om det beror på att den ”kvinnliga” stilen uppfattas som framgångsrik för populariteten eller om det helt enkelt handlar om personliga preferenser eller tecken i tiden är förstås svårt att säga. Men faktum är att den mjuka stilen vinner terräng. Det har också blivit mer och mer populärt och vanligt att sitta i TV-soffor, delta i matprogram, ställa upp på hemma-hos-reportage etc., oftast arenor som har varit traditionellt kvinnliga. Det man ser i dag är att manliga politiker också mer och mer använder sig av dessa så att säga intima tillfällen för att presentera sig i en mera personlig dager. Politikerna strävar efter att, via medierna, så att säga komma in i våra vardagsrum. En politisk, retorisk strategi, presenterad som diskussion vid ett cafébord är till synes ofarlig, icke-manipulativ, ”mänsklig”. Å ena sidan kan man se detta som en vilja till en mera väljarvänlig, nära, likställd och demokratisk kommunikation. Men å andra sidan kan man också se det som just ett nytt sätt att försöka vinna röster. Också en dialogisk och lyssnande retorik kan användas strategiskt och även i manipulativa syften. Om utbredningen av denna mjuka, ”kvinnliga” stil är till för- eller nackdel för demokratin återstår att se.


Lästips
Viveka Adelswärd: Kvinnospråk och fruntimmersprat: forskning och fördomar under 100 år. Stockholm: Bromberg, 1999.

Lena Josefsson & Mona Sahlin: Tala så alla lyssnar och förstår: en handbok i konsten att övertyga 2. rev. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 1999.

Brigitte Mral: Talande kvinnor. Kvinnliga retoriker från Aspasia till Ellen Key. Nora: Nya Doxa 1999.

Brigitte Mral
Skribenten är sedan 2001 professor i retorik vid Örebro universitet. Hennes forskningsintressen gäller frågor om retorik och demokrati, retorik och etik, genusaspekter samt kriskommunikation.