Sverigefinnar tycker och talar
3/1998

Marika Tandefelt

Sverigefinnar tycker och talar

Hur väl integrerade är sverigefinnarna i det svenska samhället? Är finskan fortfarande ett lågstatusspråk i Sverige? Bland annat de här frågorna behandlas i Ellen Bijvoets doktorsavhandling Sverigefinnar tycker och talar. Om språkattityder och stilistisk känslighet hos två generationer sverigefinnar, som recenseras av Marika Tandefelt, professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Avhandlingen undersöker tvåspråkiga sverigefinnars attityder till olika finska och svenska språkvarieteter och mäter deras stilistiska känslighet.

En holländska med modersmålsliknande färdighet i svenska vill undersöka hur väl sverigefinnar är integrerade i det svenska samhället. Hon gör detta genom att studera deras attityder till olika finska och svenska språkvarieteter och mäta deras stilistiska känslighet på såväl finska som svenska, och så disputerar hon på sin undersökning vid Uppsala universitet våren 1998. Av detta blir det en bra avhandling som dock p.g.a. sin komplexitet är svår att sammanfatta och presentera på ett rättvisande och överskådligt sätt. Jag skall i varje fall göra ett försök för jag tror att Ellen Bijvoets  avhandling Sverigefinnar tycker och talar. Om språkattityder och stilistisk känslighet hos två generationer sverigefinnar har en del att ge oss som lever i en miljö där samma språk möts om än på ett annorlunda sätt.

I fokus för Bijvoets intresse står finnarna i Sverige. Dem har hon valt för att studera skillnader mellan två olika generationer – hälften av hennes informanter är i 40-årsåldern och hälften går i gymnasieskolan – och män och kvinnor. Samtliga är tvåspråkiga på finska och svenska. Deras språkliga attityder och stilistiska känslighet jämför hon med motsvarande äldre och yngre, män och kvinnor som är ”sverigesvenskar” och ”finlandsfinnar”. Den bakomliggande tanken – hypotesen – är att de äldre sverigefinnarna förmodligen ligger rätt nära finlandsfinnarna, medan de yngre sverigefinnarna kan tänkas påminna om sverigesvenskarna i sina bedömningar.

I undersökningen finns alltså många variabler att hålla reda på: etniska grupper, kön och generationer. Därtill kommer de språkliga variabler som skall studeras: De åtta olika språkliga varieteterna (standardsvenska, finlandssvenska, stockholmska, finnsvenska, sverigefinska, finska, tavastländska och standardfinska för attitydtestet) och de 14 ordparen (för stilkänslighetstestet).

Grundligt och systematiskt presenterar sedan Bijvoet genom hela boken hur informantgrupperna liknar, respektive inte liknar varandra i fråga om sina bedömningar. Det blir aningen tungt för läsaren, men det är tryggt att märka att man egentligen inte kan tappa bort sig i forskningsterrängen; varje träd och varje buske protokollförs noggrant. Svårigheten är väl att hela skogen sällan betraktas från någon lagom kulle på avstånd. Inte heller det avslutande kapitlet innehåller någon panoramavy. Jag har alltså saknat en landskapsmålare som skulle ha målat hela skogen, men samtidigt ändå haft nöje av forstmästaren som har pekat ut de enskilda träden.

I detta sammanhang skall jag ta upp endast ett fåtal iakttagelser och börjar med en presentation i grova drag av hur de två delundersökningarna är genomförda metodiskt för att sedan ta upp några av de slutsatser Bijvoet drar av dem. Den som blir nyfiken och vill veta mer får leta fram dissertationen. Den har utkommit i serien Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet som nr 44, 1998.

Semantisk differential och matched guise

Ellen Bijvoet har byggt på två klassiska metoder: Osgoods semantiska differential och Lamberts matched guise-test. Informanternas uppgift är att bedöma talprov (för attitydtestet) och ordpar (för stilkänslighetstestet). Vid bedömningen har de en uppsättning sjugradiga skalor med adjektiviska motsatspar som ytterpunkter framför sig, och det gäller för dem att pricka in sina svar på skalorna. Dessa skalor står i grund och botten för mer generella bedömningar såsom värdering, styrka och aktivitet. Man kan vidare läsa in sociala dimensioner som status och solidaritet. T.ex. adjektivparet misslyckad–framgångsrik står semantiskt sett för värderingar och socialt sett för varierande status, medan paret hänsynsfull–påträngande  handlar om graden av aktivitet, men socialt sett är exempel på varierande solidaritet.

Matched guise-testet i dess klassiska form går i korthet ut på att tvåspråkiga talare uppträder på sina två språk, men på ett sådant sätt att de lyssnande informanterna inte kan identifiera dem som samma talare. Om lyssnarna då bedömer testperson N.N. olika beroende på vilket språk han talar, kan man dra slutsatsen att det är språken i fråga som väcker olikartade attityder, inte talaren själv. I Bijvoets test uppträder några talare endast på ett språk eftersom de är enspråkiga, men de är matchade så att de bildar par. Så har den som talar svenska på stockholmskt sätt en motpart i Finland som talar finska på tavastländskt vis. På detta sätt har Bijvoet också fått in två lokala varieteter att bedöma. Detta är själva testinnehållet – föremålet för informanternas bedömning – i den delundersökning som gäller språkliga attityder. Jag skall med hjälp av ett exempel illustrera hur metoden fungerar, och har för det ändamålet valt en av de testpersoner som uppträder på två språk.

Exemplet Peter

Den del av undersökningen som gäller hur ”sverigefinnar tycker” bygger alltså på talprov härstammande från testpersoner som talar de varieteter jag nämnt ovan. Talproven är inspelade i arrangerade situationer, där särskilt utvalda testpersoner har fått som uppgift att låtsas att de informerar om en begagnad bil som de har till salu. Som underlag har de haft en skriven text, men de har tillsagts att inte läsa, utan återge innehållet i talad form. På detta sätt är de talprov som informanterna senare skall bedöma till sitt innehåll och sin längd så snarlika varandra som möjligt.         

Testperson Peter är finlandssvensk till sin bakgrund och identitet. Han har vuxit upp i Helsingforsregionen och talat finska som andra språk sedan barnsben. Ellen Bijvoet har låtit honom bedömas av sverigefinnar, sverigesvenskar och finlandsfinnar som har lyssnat på hans bägge talprov. Lyssnarna har fällt sina omdömen utan att vara medvetna om att Peter förekommer två gånger i testet bland alla andra testpersoner. Vem är Peter i deras öron när man jämför hans finska (standardfinska) talprov med hans svenska (standardfinlandssvenska)?

De sverigefinska bedömarna ger Peter en positivare bedömning när han talar svenska, än när han talar finska. Bijvoets tolkning är att de har identifierat hans svenska som finlandssvenska, och att deras kunskap om denna varietets position i Helsingforsregionen har gett positivt utslag på statusdimensionen. Vad gäller värdering, styrka och aktivitet bedöms Peter som mer framgångsrik, flitig och aktiv när han talar svenska än när han talar finska.

Också de sverigesvenska lyssnarna fick bedöma Peters bägge talprov trots att de inte har kunnat förstå det finska. De har förmodligen igenkänt Peters finska som just finska, men inte kunnat ta ställning till vilken varietet han använder. (En uppfattning om en talares flyt, dvs. en viss typ av förtrogenhet med språket, kan man som lyssnare ha utan att kunna det språk man lyssnar till. På samma sätt kan man dra nytta av en mängd icke-verbal information för att bilda sig en uppfattning om talaren och om situationen.)

Bijvoet har med hjälp av finska kolleger bedömt Peters finska som en standardfinsk varietet på modersmålsnivå, dvs. hans färdighet är så hög att den inte avslöjar att han har svenska som modersmål. Hon tar också med i beräkningen att de sverigesvenska lyssnarna inte nödvändigtvis behöver känna igen eller känna till finlandssvenska. De kan ha uppfattat Peters standardfinlandssvenska som en ovanligt bra, dvs. felfri och flytande, svenska talad av en finne. Det visar sig att de bedömer hans två talprov på ett ytterst snarlikt sätt: Han uppfattas t.ex. som i stort sett lika mjuk, osäker, tråkig, snäll, inbunden, sympatisk, hänsynsfull, obeslutsam, kraftlös, noggrann och passiv oavsett om de hör honom tala svenska eller finska.

De finlandsfinska lyssnarna har också haft i uppdrag att bedöma ett språk (svenska) som de inte alls (eller i mycket liten utsträckning) talar, men de har självfallet identifierat Peters språk inte bara som svenska, utan också som finlandssvenska. Och de har kunnat identifiera finskan som standardfinska. Bijvoet visar att de finlandsfinska bedömarna har en tydlig och stark preferens för Peters svenska. Detta gäller speciellt statusdimensionen, men också de äldre finlandsfinska lyssnarna bedömer Peter positivt på vissa solidaritetsskalor. Tittar man på skalorna i detalj visar det sig att Peter uppfattas som något mer mjuk och snäll på finska än på svenska.

En neutral syn på språken

I sin diskussion av attitydundersökningen funderar Bijvoet noggrant kring vad var och en av de undersökta språkvarieteterna kan tänkas stå för hos bedömarna. Jag skall bara plocka upp några påpekanden hon gör som är intressanta ur ett finländskt perspektiv.

Bijvoet tycker sig se att en attitydförändring är på gång i Finland. Den finskspråkiga befolkningens attityder till finlandssvenskan verkar bli positivare. De finlandsfinska lyssnarna bedömde ju Peter på ett positivare sätt i hans svenska skepnad än i hans finska. De yngre av dem var positiva både i fråga om status och om solidaritet; de äldre var positiva endast i fråga om status. Bijvoet konstaterar: ”Att de vuxna finnarna föredrog Peter i hans finska skepnad när bedömningarna avsåg solidaritetsegenskaper tyder på att de fortfarande solidariserar sig med representanten för den egna gruppen /dvs. Peter i hans finska gestalt/ men tillskriver utgruppen finlandssvenskarna högre status. De finska ungdomarna har alltså gått ett steg längre.”

Kan man här skymta en tendens till en neutralisering av hela språkfrågan i Finland? Motsvarande tendens till en större tolerans tycker sig Bijvoet tydligt se i Sverige: En starkare språklig självkänsla har gett sverigefinska ungdomar en positiv dubbel identitetsförankring i jämförelse med en äldre generation.

Kanske kan vi vänta oss en påverkan av ett positivt slag i vårt hemland av det som nu tycks ske bland sverigefinnarna i grannlandet? Efter något decennium borde också språkbadarna kunna påverka vårt språkklimat på ett lyckligt sätt. Det kan faktiskt vara till fördel för språkklimatet om talarna har en mer instrumentell än emotionell inställning till de språk de behärskar. Grupptillhörigheten – solidariteten med och integrationen i gruppen – måste faktiskt inte vara kopplad till gruppens språk på ett sådant sätt att den förutsätter ett avståndstagande från och en misstänksamhet mot andra gruppers språk.

Farsor och pappor – faijat ja isät

Den andra delundersökningen i Ellen Bijvoets avhandling handlar om hur sverigefinnar bedömer ordpar, där det ena ordet är neutralt och det andra hör hemma i slang eller annat mycket vardagligt språk. Tanken bakom är att en god behärskning av ett språk, och en stark integration i en språkgemenskap, innebär att man har tillägnat sig ett visst stilregister. Den som har en begränsad färdighet – som inte har lärt sig språket upp till någon högre nivå eller vars språkfärdighet har rostat av brist på användning – har i regel ett snävt förråd av ord och fraser. Sverigefinnarna kan tänkas vara monostilistiska i svenska för att de har lärt sig och använder svenska i begränsade sammanhang och/eller monostilistiska i finska för att de inte använder finska i tillräckligt många olika sammanhang för att kunna upprätthålla ett brett register.

Samma informanter som hade agerat lyssnare i den föregående undersökningen fick ta ställning till sammanlagt 28 ordpar (14 på svenska och 14 på finska) och bedöma dem längs samma typ av adjektivskalor som i fråga om bedömningen av talproven. Också här kan resultatet tolkas i termer av värdering, styrka eller aktivitet.

Två omständigheter är speciellt intressanta i denna ordparsstudie. Dels visar sig de sverigefinska männen avvika från alla andra, dels hade sverigefinska ungdomar en minst lika bra stilkänsla på finska som på svenska.

Sverigesvenskar, sverigefinska kvinnor och sverigefinska ungdomar bedömde oftast de undersökta svenska ordparen på samma sätt. De tyckte att det var en ganska liten stilskillnad mellan några ordpar som t.ex. pojke–killeflicka–tjej och byxor–brallor, men stor skillnad mellan de flesta andra som t.ex. hus–kåk, betala–pröjsa och äta–käka. De sverigefinska vuxna männen ansåg om flertalet ordpar att de inte upplevde någon större skillnad. Att käka en macka var för dem stilmässigt detsamma som att äta en smörgås. Bijvoets tanke är att de vuxna sverigefinska männen har levt och lever i en manlig värld där tala är silver, tiga guld. De använder svenska mindre, med färre personer och i mindre varierande situationer. De sverigefinska vuxna kvinnorna däremot, som ofta jobbar inom vården eller i servicesektorn, pratar mer med fler olika personer och utvecklar därför en bättre stilinstinkt. Kvinnor vill också i allmänhet anpassa sig bl.a. språkligt till omvärlden.

De finska ordparen bedömdes också av en finlandsfinsk grupp. Intressant och glädjande nog överensstämde de yngre sverigefinnarnas bedömning av ordpar som housut–pöksyt  (byxor–brallor) och äiti–mutsi (mamma–morsa) med den bedömning finnarna i Finland gav uttryck för. Dessa unga sverigefinnar hade alltså både en god stilkänsla på svenska, lämplig för kommunikation på svenska i Sverige, och en god stilkänsla på finska, så att de inte sticker av språkligt när de är på besök i Finland.

Det hade varit roligt att se hur finlandssvenskar av olika ålder och kön hade bedömt de svenska ordparen. Min gissning är att brallor och kåk  då knappast hade uppfattats som stilistiskt likvärdiga med byxor och hus, att pröjsa kanske hade förefallit obekant (alltför rikssvenskt), men att käk och tjej hade varit ungefär lika acceptabla som mat och flicka. (Gissningen gäller dock bara för finlandssvenska kvinnor i åldersgruppen 50+!)

Allmänt taget tror jag inte att det vi brukar kalla informaliseringen av språket har hunnit lika långt i svenskan i Finland som i Sverige, vilket innebär att avståndet mellan det neutrala och det vardagliga ordet i ordparen bör kunna vara längre hos oss. Förmodligen skulle skillnaden mellan olika generationers bedömningar också vara större. Vägen för ett rikssvenskt slanguttryck in i den vardagliga finlandssvenskan är lång och backig, speciellt för de finlandssvenskar som gillar att förfasa sig över språket i Sverige och till den gruppen brukar äldre finlandssvenskar höra. De yngre rör sig också mer både i yngre rikssvenska kretsar och över huvud taget utanför hemlandets gränser i olika sammanhang där språklig rörlighet och tolerans behövs.

Ellen Bijvoet låter sin avhandling utmynna i en tro på att de svårigheter sverigefinnar av första generationen har haft inte längre behöver bäras av senare generationer. Finskan uppfattas inte längre i Sverige endast som ett lågstatusspråk och assimileringstrycket har lättat. Finska är ju trots allt ett språk som talas nästgårds i ett samhälle som är förvillande likt det svenska.

Marika Tandefelt