Tala (om) svenska i Finland!
3/2011

Mona Forsskåhl

Tala (om) svenska i Finland!

Hur sanna är de trivialiserande och negativa kategoriseringarna om svenskan i Finland? Är det faktiskt så illa ställt med svenskan som en del tror? Och vad kan vi göra för att förhindra att diskussionen kör fast? Den här artikeln handlar om hur vi upplever det svenska i Finland i dag, hur det diskuteras och vilka konsekvenserna av diskussionsformerna är. Låt mig inledningsvis göra klart att jag träder in i diskussionen iklädd flera olika hattar samtidigt: språkvetarens, nordistens, finlandssvenskens, finnens, förälderns, medmänniskans men kanske framförallt polemikerns.

I ett föredrag för några år sedan berättade talaren om en undersökning han och kollegerna gjort av hur datoranvändare reagerar på automatisk språkgranskning i ett ordbehandlingsprogram. Om språkgranskningen meddelade att någon konstruktion var fel men användaren själv var säker på att den var rätt avfärdade användaren meddelandet och fortsatte skriva. Efter en stund kom samma felmeddelande upp igen och nu blev användaren tveksam – tänk om programmet hade rätt ändå? Men nej, användaren var säker. Den tredje gången programmet meddelade om samma fel gav ändå användaren med sig och ändrade sin text i enlighet med språkgranskningsprogrammets meddelande – utan att ha konsulterat utomstående källor.

På tredje gången lät alltså användaren sig ”övertalas” om att han eller hon hade fel. Man kan fråga sig varför: språkgranskningsprogrammet hade inte kommit med några nya övertygande argument, inga nya källor för sin information. Det är helt enkelt konstruerat för att sända ett meddelande varje gång det aktuella språkfelet dyker upp och har precis lika mycket fel eller rätt varje gång. Programmet ändrar inte sina rutiner, lär sig inte av sina misstag eller andras argument, och det reagerar inte på användarens första och andra beslut att ignorera meddelandet.  Men användaren lät sig alltså övertygas, bara för att programmet var så ”envist”. Det ligger något djupt mänskligt i det här! Men den här artikeln ska inte handla om språkgranskning utan om hur det talas om svenska och finlandssvenskar i vårt land.

Svenskan en resurs

Det må vara gott och väl att vi låter oss över­tygas av ett språkgranskningsprograms ”envishet”, men det är mer oroväckande när motsvarande reaktionsmönster återfinns i andra sammanhang där konsekvenserna är klart allvarligare. I dagens samhällsdebatt som pågår i en mängd olika medier – av vilka en betydande del knappast längre kan kallas offentliga – förekommer allt fler enkla kategoriseringar och polariseringar. Och de framställs allt som oftast som självklara. Nya trivialiserande och ofta negativa, nedsättande begrepp myntas och sprider sig som löpeldar. Faran ligger i att folk börjar tro att de äger en riktighet, helt enkelt för att de upprepas så många gånger och i så många sammanhang. Det följande som händer är att de börjar påverka vårt sätt att reagera på och tänka om vår omvärld. Många finlandssvenskar upplever i dag att finlandssvenskan och den finlandssvenska identiteten är hotad, att det finns en genomgripande motsättning mellan finlandssvenskar och finnar, att det finns en slags uppdelning mellan vi och de. Och då är det lätt att inta försvarsposition, att i tanken förstora klyftorna mellan vi och de, eller kanske att ge upp och se slaget som förlorat.

Jag menar alltså att det vore värdefullt att komma ihåg att ifrågasätta de entydiga vi- och de-kategorierna, polariseringarna och begreppen. Kategorierna uppstår – eller åtminstone upprätthålls – genom att någon konstruerar och rekonstruerar dem i samtal, texter och tankemönster. Det gäller att minnas och agera enligt att det också i vårt land finns en stor mängd människor som ser svenskan som en rikedom och en resurs för landet precis på samma sätt som finskan är det. Det finns sådana som inte uppfattar någon klyfta mellan finsk- och svenskspråkiga, och sådana som kanske själva vill bli vad de uppfattar som finlandssvenskar. Dessutom finns det en mängd människor i vårt land som egentligen inte har någon åsikt alls om finlandssvenska och finlandssvenskar, eller om vilka språk som ska vara obligatoriska i grundskolan. Somliga kanske inte har alldeles klart för sig vad grundskolan innebär – faktiskt. Men det har blivit så enkelt att ha och uttrycka åsikter om vad som helst, att många kanske tycker till i alla fall. Och det är då de förenklande kategoriseringarna och begreppen kommer in och styr oss mot en polarisering.

Jag menar att det är viktigt att gå in i interaktion och samtal, att ifrågasätta enkla kategorier och trivialiserande begrepp. Men det är kanske ändå inte i ”debatten” vi kan göra det här. Själva begreppet debatt bär nämligen med sig idén om två eller flera kontrahenter, om låsta positioner. I en debatt är det inte meningen att man ska låta sig övertygas, man ska övertyga sin publik. Debatt och förhandling är två alldeles olika verksamheter. I en förhandling strävar deltagarna först efter att identifiera en gemensam syn på målet och därefter arbetar de utifrån sina egna positioner mot det gemensamma målet. I en förhandling bygger man inte sina aktioner och reaktioner på föreställningar om hot, motsättningar och anfalls- eller försvarspositioner. Tyvärr verkar ändå detta vara fallet i den mest synliga samhällsdiskussionen, och det är faktiskt tveksamt om vi når någonstans alls i en sådan form av interaktion. Det behövs alltså mer interaktion och förhandling, mer ifrågasättande, mer kunskap och mer kritiskt tänkande, och mindre av de trivialiserande sätten att uttrycka sig som präglar debatten i många medier och som styr våra tankemönster. Vi ska inte tiga och göra oss osynliga, det gäller däremot att hitta lämpliga forum.

Nyfikenhet och glädje

I början av det här året hade jag nöjet att få kliva in i en ny och utmanande roll långt från mina egna hemknutar. En utnämning på viss tid till professor i svenska vid det finska universitetet i Tammerfors öppnade nya intressanta perspektiv för mig. Min uppfattning efter ett drygt halvår är att det finns en stor kraft och glädje att hämta i möten utanför de egna kretsarna. Ända sedan mitt första möte med kollegerna på den nybildade fakulteten för språk, översättning och litteratur har jag mött uteslutande positiva attityder till både svenskan och mig själv som finlandssvensk – inte sällan blandade med ett rejält mått nyfikenhet kombinerat med en glädje över att hitta någon man säkert får tala svenska med. I den finska miljön är min finlandssvenska och min identitet inte alls hotade – åtminstone inte av någon i min omgivning. Jag har i den gemenskapen i stället fått lära mig att mitt svenska språk och min finlandssvenska kultur i många situationer är något jag både kan och ska bjuda på – en resurs helt enkelt.

Men det är inte bara kollegerna vid fakulteten som har visat entusiasm över att få träffa och samtala med en svenskspråkig från kusten. I mötet med studenter har de ledande krafterna i regel varit ömsesidig förväntan och glatt intresse. Några enstaka studenter närmar sig på finska, men vill sedan helst byta till svenska då jag först meddelar att de gärna får uttrycka sig på finska om svenskan känns som ett hinder. Jag vet ju hur det är för mig själv om jag ska uttrycka något komplicerat på ett främmande språk. Det var i alla fall inte alls en enkel sak att lära sig, att föra samtal på var sitt språk!

Glädjen över att få samtala på och om svenska gäller inte bara studenter som specifikt studerar nordiska språk. Under en kurs jag höll, som gick under namnet finlandssvenska, och som samlade studenter från flera olika fakulteter, var det direkt överrumplande hur stort suget var, först efter information och sedan efter diskussion. Särskilt förunderlig och glädjande var studenternas önskan att ventilera och nyansera sina egna och andras förutfattade meningar, nidbilder och mindervärdeskomplex gentemot det som de uppfattar som ”det finlandssvenska”. Studenterna ville kritiskt granska sina egna tankemönster. De ville också ha hjälp och argument för att möta och bemöta andras. Jag lärde mig mycket under den kursen!

Ytterligare en kontakt som jag hoppas utvidga och fördjupa i framtiden är den med det svenskspråkiga Tammerfors. I början av juni kunde vi på radio Vega höra Ronny Holmqvist, rektor för Svenska samskolan i Tammerfors, tala om livet på svenska i staden. Han berättade om det sällsynt aktiva föreningslivet och om den svenska skolan som vid sidan av församlingen kan ses som en central och förenande aktör i den svenskspråkiga kulturen i staden. Den bild han tecknar backas också upp av den etnografiska studie av det svenska i Tammerfors som en doktorand inom SLS-projektet ”Tvåspråkigheten och det mångkulturella Finland – god praxis och framtida utmaningar i en fackspråklig kontext” håller på med. Zea Kingelin-Orrenmaa är doktorand vid Vasa universitet (med en fot i Tammerfors), och i sin undersökning visar hon bl.a. att den svenskspråkiga kulturen vilar på en stark bas i Tammerfors med församlingen och skolan som självklara centrum. Men hon visar också att den svenskspråkiga föreningsverksamheten utgör en kontaktyta mellan finsk- och svenskspråkiga. Det finns t.ex. personer med finska som modersmål som mycket medvetet söker sig till svenska verksamheter och sammanhang. Också de ser alltså det svenska som en resurs. Det gäller att som finlandssvensk få syn på, glädjas åt och hämta kraft ur sådant. Det behövs om vi ska orka gå in i förhandlingar och samtal där tonen är en alldeles annan.

Förenklade och ogrundade hotbilder?

Då vi i dag följer olika medier är det svårt att undvika en känsla av hot och motsättningar. I många halvoffentliga debatter myntas och upprepas en svällande massa av begrepp och kategoriseringar som målar upp förenklade och ofta ogrundade hotbilder, motsättningar och nidbilder. Svenska som läroämne i grundskolan, svensktalande finländare och till och med svensk kultur är ofta måltavlor. Bara det att begreppen och kategorierna upprepas gång efter gång kommer lätt att börja styra människors sätt att tänka kring de här temana. Min första poäng är att begreppen och kategorierna vi använder när vi talar och skriver spelar en roll och att vi måste (fortsätta) diskutera, granska och ifrågasätta dem. Vi ska inte låta en flod av förenklande och förklenande språkbruk få oss att fastna och gå med i ett enkelspårigt tänkesätt – ett vi mot de. Då gör vi som datoranvändaren som vid tredje meddelandet valde att ändra sitt språk i enlighet med språkgranskningsprogrammet – som hade fel.

Min andra poäng är att det är viktigt att vi trots allt inte väljer tigandets väg. Det är viktigt att de nyanserande och kritiskt granskande rösterna hörs. I ett ledarstick i Hbl 20 augusti 2011 framlade Theresa Norrmén att man borde kliva ut ur sin trivselbubbla och ge sig in i den pågående debatten, helt enkelt för att också andra röster än de förenklande och förklenande formuleringarna ska få plats i människors medvetande. Möjligen har hon rätt, men det gäller att minnas att det också finns andra forum, sådana som inte bygger på debattmodellen, den där två eller flera motståndare kommer med inlägg och argument utan att ens försöka förstå varandra eller nå ett gemensamt mål. Möjligen ger de oss egentligen större förutsättningar att nå ut.

Min tredje och sista poäng är att man ska komma ihåg att det finns en mängd människor i vårt land som är neutrala eller t.o.m. positivt inställda till olika frågor som gäller svenskan i vårt land, personer med mer eller mindre beröringspunkter med det svenska. I genuina och öppna möten med dem kan vi dels föra samtal, dels genom vårt sätt att agera visa på att vi faktiskt har gemensamma mål. Och genom sådana möten och samtal kan vi som svensktalande slutligen få kraft och glädje att fortsätta vara nyanserade, kritiskt granskande och att främja det svenska i Finland.

Mona Forsskåhl
Skribenten är tf professor i nordiska språk vid Tammerfors universitet och har bl.a. forskat i finlandssvensk slang.